Vänstern föraktade en gång extremhögern för dess antisemitism, men nu är det vänstern som är antisemitisk, så nu grundar sig föraktet bara på att man behöver en fiende, skriver den franska filosofen Chantal Delsol.

Vi har nått gränsen för det absurda när vänstern stödjer terrorister och fortsätter att åberopa högsta moral för att ”blockera” extremhögern, skriver Delsol i en krönika i Le Figaro  på torsdagen.

De avskyvärda egenskaper som gjorde att extremhögern brukade stöta bort oss (förintelseförnekelse, rasism, antisemitism) anses inte längre vara avskyvärda nu när de är vänsterns privilegium. Vi måste dra slutsatsen att uppvisningen av dessa avskyvärda egenskaper var förevändningar, inte verkliga skäl. Vi kommer inte längre att ”blockera” högern eftersom den är antisemitisk (nu är det vänstern som är antisemitisk). Vi kommer att ”blockera” det bara för att den är höger. Kejsaren är naken.

Anledningen till att detta inte framstår som absurt för alla är att kommunismen blev förlåten, medan nazismen fick skulden för allt, anser Delsol.

Kommunismen var upplysningens, eller befrielsens, monstruösa son, medan nazismen var antiupplysningens, eller rotlöshetens, monstruösa son.

Därför fick den förra alla ursäkter, medan nazismen fick sitt rättmätiga straff. Det har aldrig funnits ett kommunistiskt Nürnberg, inte bara för att Sovjetunionen vann och Tyskland besegrades, utan för att västvärlden alltid har haft ett mycket misstänksamt överseende med kommunismen.

Hon påpekar hur detta har resulterat i en tydlig dubbelmoral i Frankrike:

I dessa tider hör jag varningar om att en eventuell Bardella-utnämnd försvarsminister kan vara tillmötesgående mot Putin. Men jag hörde aldrig ett ramaskri när vi hade ett kommunistiskt parti som finansierades direkt av Moskva, och en socialistisk försvarsminister som starkt anklagades för att vara en KGB-agent och under flera år regelbundet fick stipendier från Sovjetunionen… Och traditionen med dubbelmoralen har fortsatt med bravur.

Exemplet är inte unikt, det handlar om en dubbelmoral som är universell:

Människor granskar förtroendevalda till höger för att hitta eventuella kopplingar som går årtionden tillbaka, till högerextrema studentrörelser. Samtidigt låtsas vi alltid ignorera att många folkvalda på vänsterkanten var stalinister eller maoister, eller försvarade Pol Pot, och idag är pro-Hamas.

Alla inser att det finns extremister till både vänster och höger, men de förra anses vara förlåtliga undantag, medan de senare uppfattas som karaktäristiska för hela det politiska lägret, konstaterar Delsol.

Högern är med andra ord rutten på grund av sina få ytterligheter, medan vänstern stärks av sina få moderata.

Resultatet blir att den som tillhör vänstern får makten att definiera vad som är bra och dåligt, avslutar hon. Och nu har den nya principer.

För första gången sedan Dreyfus-affären (ett sekel!) har vänstern bestämt att dess egen antisemitism inte är ett moraliskt fel, utan snarare ett tecken på framsteg. Djävulen är inte längre nazisten, utan den vita kolonisatören, för vilken judarna var idealtypen.

Vänsterns moraliska hegemoni beror också på att en feg höger darrade och lydde istället för att göra uppror, analyserade Delsol.

För det är nämligen bekvämt för alla att ha någon att hata, oavsett om de är till höger eller vänster.

På så sätt förvrängs demokratin: Medan demokrati i princip innebär en (om möjligt artig) debatt mellan motståndare, består vår ”demokrati” i att peka ut en fiende och förolämpa honom, en fiende som vi dessutom aldrig slutar förolämpa eftersom vi behöver honom så mycket.

Med kriget mot ”extremhögern” kan uppmärksamheten också avledas från verkliga problem:

Det är ett krig så långt, så grymt och så existentiellt att det förhindrar, och framför allt undviker, att ta itu med de verkliga problemen med skulder, statliga myndigheter, skolor, hälso- och sjukvård eller invandring. Fienden är så viktig att vi garanterar dess existens genom att prata om den oavbrutet, den är så användbar att vi varje dag måste öka på dess onda trollkonster.

Det här är en dyrbar fiende som det är betryggande att hata även om man inte ens vet varför, avslutar Chantal Delsol.

Naturligtvis är fenomenet inte begränsat till Frankrike. Men Frankrike har kanske fler intellektuella som tydligt ser vad det är, och som kan sätta ord på det.