×

Kommentarer

I den första artikeln i den här serien lyfte jag fram hur den politiska eliten använder partierna som ett verktyg för att cementera sin egen makt och få kontroll över Stortinget genom överenskommelser, ömsesidig tröst och nytta, samt bindande ”regeringsplattformar”. I artikel nummer två ska jag förklara hur lilla Norge inte längre är tillräckligt stort för samhällets topp. De vill sätta sin prägel på hela världen – och därmed har Norge blivit ett medel för globalisternas självutveckling och gnäll, på din bekostnad.

Man skulle kunna tro att det skulle vara stort nog för de flesta att styra ett litet land på bästa möjliga sätt för sin egen befolknings räkning. Men för dagens politiska elit av självhyllade globalister är det småpotatis. De vill ha större, bättre, snabbare och mer av allt, på uppdrag av främmande maktstrukturer som EU, FN, WEF, WHO, alla andra länder, folk och kulturer, samtidigt som de räddar både miljön, jordklotet och planetens klimat – inget mindre än så. Och de försäkrar oss om att det inte är för att berika sig själva, stiga till den internationella politikens stjärnhimmel och få världens toppjobb. Nej då.

De gör det för dig!

Eliten ägnar sig verkligen åt självuppoffring och jobbar varje dag för att få ordning på det tråkiga Provins-Norge. Snabba upp saker och ting, gör allt modernt, efter sin vision, digitalisera allt utan att tänka efter före, och skapa ett ”free for all” där världens kulturer och okulturer kan blandas och där varje person av annan kulör har fri tillgång till norska skattepengar, norsk välfärd och norskt medborgarskap.

Globalisterna formar ett helt nytt samhälle, en helt ny kultur, en helt ny typ av ekonomi och en helt ny typ av EU-koloni baserad på politiska sociala experiment som aldrig har lyckats någonstans, och de gör det i snabb hastighet. Allt på en gång – och de kan inte ha fel. Därför behövs ingen bromspedal i form av riskbedömning, ekonomistyrning och fri debatt. Allt sådant har blivit ”ett hot mot demokratin”.

På så sätt har inte bara partierna blivit ett maktmedel för självutveckling. Hela Norge har reducerats till en resurs och lekhage för den globalistiska eliten och deras huvudstadskamrater, och du är källan till de pengar som finansierar partiet. Den som tvivlar, oroar sig eller invänder mot detta sprider ”desinformation” och ”konspirationsteorier”. Det värsta med detta är att eliten själva inte förstår vilket monster de är. De har ingen aning om vilken social risk de har blivit – för vem skulle berätta det för dem? De är bäst, allt de gör är nödvändigt, inget kan gå fel, och alla kritiker renas bort från loopen för att skapa sammanhållning och hållbarhet.

Var började det globalistiska gnället?

Globalismen som en politisk kursändring för Norge började den 4 februari 1981, när Gro Harlem Brundtland blev premiärminister för första gången. Arbetarrörelsen har alltid sysslat med ”solidaritet och samarbete över nationsgränserna”. (Som om inte kapitalismen har varit mångkulturell och samarbetsvillig i praktiken genom historien.) Och just för att ”Internationalen” fortfarande ekar över Youngstorget var Arbeiderpartiet och LO ett lätt byte för globalismen som en odemokratisk och övernationell ideologi. Globalism liknar nämligen socialism, men är inte socialism. Det här är ett helt annat politiskt djur: Låt mig citera vänster-Wikipedia:

– Globalism är en term för politik, näringsliv eller liknande som är inriktat på globalisering. Det kan innebära främjande av världsomspännande kontakt, inflytande, interaktion och rörelser inom ekonomi, politik och kultur. Globalism betecknar också en politisk och ideologisk övertygelse som bygger på överstatliga snarare än nationella principer. … Föreställningarna om en hotande globalism är ofta kopplade till konspirationsteorier om den nya världsordningen och en elitledd, övernationell och antidemokratisk ”världsregering”.

Detta är ingen ”konspirationsteori”, eftersom utländska maktstrukturer som WEF stolt deklarerar just detta på sina hemsidor och i sina tal om ”The Great Reset” eller FN:s Agenda 2030: Demokratier måste underställas central kontroll ”för allas bästa”, och styras av en självutnämnd elit i samarbete med privata företag. Det är det uttalade målet för globalismen, och de är stolta över det. Det är för allas bästa. Vi har inget val.

Arbeiderpartiet fick ledare som arbetar för EU, FN och WEF snarare än sitt eget land

Redan 1981 var Gro totalt dedikerad till globala miljöfrågor och internationella relationer, och det finns lite som tyder på att hon någonsin intresserat sig för Norge och den norska arbetarklassen, som hennes arbetarklassföregångare gjorde. Hon hade ”större visioner”, men nästan ingen i hennes samtid förstod vilket paradigmskifte hon representerade för den norska arbetarklassen, det norska samhället och Arbeiderpartiet.

Alla trodde att Gro bara skulle föra arvet efter Marcus Thrane, Gerhardsen och resten av grundarna vidare, och det är märkligt, eftersom hon var en helt ny typ av ledare: Hon var en politisk broiler från den finaste västern, med noll bakgrund från arbetarklassen, noll arbetslivserfarenhet från ”golvet” och noll kunskap om fattigdom och svåra tider – men med ett ständigt fokus på främmande länder och globala frågor. Det fanns inget som tydde på att hon skulle följa Gerhardsens, Bratteli och Nordlis kurs: att säkerställa de norska arbetarnas villkor, rättigheter, välfärd och jämlikhet.

Hänsyn till Norge, norrmän, det norska samhället och norsk kultur var inte det viktigaste för Gro. Nu var det Norges plats i den ”globala familjen” som var det viktigaste. Norge skulle bli en ledstjärna på den globala scenen inom områdena miljö, fred, bistånd, samarbete, välfärd och politik – inte för att detta var viktigt för norrmän eller arbetande människor, utan för att det var viktigt för Gro & Co – här inklusive hennes lydiga portföljbärare Jonas Gahr Støre, som har ärvt befattningen från Den Store Ledaren. Det är det som partiorganisationen är till för, inte för att skapa demokrati.

Under Gro gick vi sakta från att vara ett land som skötte sina egna angelägenheter till att vara ett land som var tvunget att ta hand om alla andras angelägenheter. Eftersom detta inte var viktigt för väljarna fick det politiska systemet läggas om, utan att någon märkte det: Demokratin och majoriteten kunde inte längre bestämma kursen, eftersom norrmän inte ville ha överstatlighet, EU-styrning, systematisk avindustrialisering, vägtullar, hälsoföretag och det mångkulturella experimentet med massinvandring  – men det fick vi. Som du kan se.

Gro visste bättre än folket. Själva lackmustestet för globalister är att de vet bättre än alla andra, och därför behöver de aldrig möta kritiker eller svara på svåra frågor. Globalister kommer alltid att arbeta i fred, utan att bli motarbetade eller avsatta av demokratiska processer och sådant nonsens. Det var därför Gro aldrig berättade sanningen om vad som komma skulle, hon tog aldrig med de enorma samhällsförändringarna i partiprogrammet, hon lät aldrig väljarna förstå vad de egentligen valde, och hon varnade aldrig någon för följdverkan och faror.

Hade Gro & Co gjort det, hade Arbeiderpartiet fått 17 procents stöd i valet 1981. Istället fick väljarna själva upptäcka resultatet av sina egna val och det har tagit 40 år för Ap att hamna på 17 procent. På 1980-, 1990- och 2000-talen trodde alla att Arbeiderpartiet fortfarande var arbetarpartiet, eftersom det sa att de var arbetarpartiet. Detsamma gäller för det konservativa partiet, som också har genomgått en socialistisk, woke metamorfos mot ohämmad globalism och EU-anpassning. Kursändringarna introducerades bara, och globalisterna vann. Men de skulle inte ha klarat detta utan murens fall:

Murens fall: När fiender försvann och världen äntligen blev en

Fram till 1989 hade Europas historia präglats av nationer och imperier som befunnit sig i konflikt och krig med varandra i tusen år. Fred var något tillfälligt och osäkert, och fienden lurade alltid i skuggorna på andra sidan om gränsen. Den största gränsen någonsin var ”järnridån” och ”muren” som sträckte sig över Europa och skiljde de demokratiska staterna i väst och Nato från östblockets diktaturer och Warszawapakten. Man kommer knappt ihåg detta om man är under 40 år.

Västerländska demokratier stod frivilligt enade mot ett kommunistiskt imperium som styrdes av Sovjetunionen. Kärnvapenmakt stod mot kärnvapenmakt. Kommunismen omfattade nästan hälften av världens befolkning, med Kina och Sovjetunionen som pådrivande, och kommunistiska revolutionära grupper fanns i alla länder. Även i Norge. Kommunismen var framtiden, trots att alla socialistiska revolutioner hade slutat i diktatur, folkmord och krig. Skrämmande många ser fortfarande kommunismen som framtiden, eftersom vissa långsamma individer helt enkelt aldrig lär sig.

Socialismen och kommunismen exploderade som en social faktor 1917 och var tänkta att göra arbetarklassen fri och skapa solidaritet, frihet, framsteg, jämlikhet, kamratskap, global gemenskap och varaktig fred, som Engels, Marx, Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot och andra ideologer lovade sin jublande flock. Vad pöbeln däremot fick var fattigdom, krig, hunger, umbäranden, brist på frihet, död, terror och tortyrkammare – överallt, varje gång, i varje land som försökte sig på den röda revolutionen. Och så är det fortfarande.

Socialismen och tvång misslyckades, kapitalismen och friheten lyckades

Under tiden – från 1945 till år 2000 – upplevde det kapitalistiska västerlandet sin största glansperiod någonsin, där medborgarna fick allt som de kommunistiska ledarna ljög om. Till och med freden varade i decennium efter decennium, tack vare kärnvapen, som paradoxalt nog gjorde krig omöjligt. Utan kärnvapen och det kalla kriget hade historien tagit en helt annan riktning för Norge och Europa. Men det som fungerade kunde inte vara:

Socialism och kommunism fungerar inte, och leder oundvikligen till samhällelig kollaps. Och 1989 kollapsade järnridån och östblocket. Förvånansvärt nog var detta inte slutet på kommunismen: den vältrade sig istället över västländerna i en ny form, under gröna fanor. Samtidigt rullade globalismen in över hela Europa, för nu fanns det inte längre behov av gammaldags nationer, länder, självstyre och nationell kultur. Dessutom tillät globalisterna islam att vältra sig över Europa under svarta fanor, för att ”berika oss”. Det kalla kriget visade att globalt samarbete var framtiden, baserat på elitistisk globalism! Och ingen kunde eller ville stoppa tsunamin av förändringar som kom.

Eliten fick nya mötesplatser tillsammans med mäktiga kapitalkrafter

Den framväxande globalistiska eliten på 1980-talet fick alltså en fin present i sina händer 1989, och de lät inte chansen passera: till de flestas förvåning kollapsade hela östblocket och Warszawapakten på otroligt kort tid. Järnridån föll i en kedjereaktion, och detta förändrade hela den sociala strukturen i Europa och Norge nästan över en natt. Miljontals människor befriades från kommunismen, och västerländska politiker beslutade att nu skulle enighet och samarbete råda, så att det aldrig mer skulle bli krig och fiendskap.

Med detta tog EU en helt ny kurs: unionen gick på kort tid från att vara ett handelssamarbete till att bli ett övernationellt politiskt organ för fred, enhet och mänsklighetens framtid – ett slags mini-FN. Hela världen skulle bjudas in i västerländsk välfärd utan att ha bidragit med något, men ingen sa detta högt, för globalisterna var smartare än så. De visste att om man var öppen med att man ville låta tiotals miljoner från MENA-länder komma in i Europa, och låta islam bli en kraftfull faktor för att återskapa kaoset, terrorn och splittringen av Öst här, då skulle väljarna rulla globalisterna i tjära och fjädrar. Väljarna är dumma, men inte dumma.

Det var mer som eliten misslyckades med att säga högt: Globalisteliten i Norge ingick ett avtal med EU 1992–1994 som gjorde oss till medlem, utan att bry sig om de människor som sagt nej två gånger. Det skedde för att eliten vet bättre och hävdade att ”vi hade inget val”. Flaggor och valutor som funnits i hundratals år utplånades över en natt, till förmån för EU-fanan och euron. Nationella konstitutioner och lagstiftning monterades ner av EU:s övernationella styrelsemodell, gränser revs och avindustrialiseringen exploderade till förmån för Kina, i tron ​​att detta hade något med ”globalt samarbete” att göra.

Och kritiken mot dessa odemokratiska metoder gjorde att EU:s politiska elit började klumpa sig samman. Tillsammans blev de starkare. De klumpade också samman sig med snuskigt rika privata aktörer – inte bara på offentliga möten, utan också i slutna forum som ingen hade hört talas om tidigare: Där man tidigare hade Frimurarlogen fick man Romklubben, Bilderberger och World Economic Forum: privata maktstrukturer utan transparens, reglering eller publicitetslagar och utan pressen som vakthund. Detta var helt otänkbart innan murens fall 1989. Faran för korruption, spionage och förräderi omöjliggjorde sådant, men nu skulle det råda ”fred i vår tid”, och det kräver ”förtroende och samarbete”. I slutna rum.

Nu träffas de som förvaltar offentliga pengar åt sina vänner i privata företag i slutna lokaler som rutin – där de enligt dem diskuterar framtiden och den bästa vägen framåt. Men bäst för vem? Ingen har försökt stoppa detta monster. Ingen media försöker informera allmänheten om hur fel det är, för som globalisterna säger: ”Vi träffas bara för att prata tillsammans, och ingenting bestäms under dessa möten”. Yeah, right. Och det mest användbara för den här gruppen är tidens gång: Folk minns lite och glömmer snabbt.

Du har ingen aning om hur Europa var

Ingen under 40 år har den minsta aning om hur Norge var innan muren mot östblocket föll 1989 och globalismen släpptes lös på allvar mot Väst. Ingen polis under 40 år har några minnen av hur Norge var innan utländska brottslingar hade fri tillgång till norskt medborgarskap, och hur otroligt mycket säkrare och mer transparent polisjobbet var. Ingen medborgare under 40 år minns hur otroligt lätt det var att få jobb före 1989, även när man var 18 och hade hoppat av skolan. Ingen tjej under 40 år minns hur det var att gå runt i staden utan att möta en oförskämd, främmande kultur.

Ingen lärare under 40 år har någon uppfattning om hur ett klassrum ska fungera genom disciplin, flit och utvisning av alla som förstör för majoriteten som vill lära sig. Och ingen under 40 har någon uppfattning om hur välskött och förtroendebaserat Norge var innan Gro och globalisterna tog över. Vi litade på varandra, vi litade på politikerna, och bankerna och myndigheterna litade på människor. Nu? Not so much – men alla under 40 tror att det här är det bästa och enda sättet att styra ett land – och det är inte konstigt: De får dagligen höra att alternativet är isolering och högerextremism, och det vill ingen ha.

Ett inavlat politiskt system som blir allt mer stängt

Sakta men säkert under 35 år har denna grupp folkvalda elitpolitiker förvandlats till en EU-adel, ett slutet skrå där man måste ha rätt åsikter och rätt bakgrund för att få tillträde. Och som denna artikelserie börjar med att påpeka: För denna elitgrupp har demokrati inga fördelar; enda vägen är nedåt. De gör snarare som de vill, och låter PR-apparaten, konsulterna och armén av kommunikationsexperter lugna folket med nonsens. Som när Merkel på egen hand upphävde Schengenavtalet för hela EU. Eller när hon avskaffade kärnkraften i Tyskland.

Dessa makthungriga girigbukar har inga incitament att upprätthålla demokratiska värderingar och använder alla metoder för att bli valda om och om igen, så att de kan fortsätta attackerna mot sina egna länder, kulturer, folk och ekonomier för ”ett större vi” och det bästa för planeten. För all adel har en inavlad svaghet genom tusen år av feodalt styre: De inte bara tror att de är bättre än alla andra. De vet det! De är de utvalda! De bekräftar det för varandra. De har media som berättar det. De ger varandra medaljer och utmärkelser nästan dagligen som bevis på sin egen briljans och förhöjda intelligens.

Utan dem kollapsar samhället. Utan dem blir det kaos. Utan EU-eliten är ”demokratin hotad”, och det tränas man i att tro varje dag. Den som hotar elitens makt är en extremist, en samhällsfiende, en sabotör, en fara, en kaosmakare, en eventuell terrorist, revolutionär och högerextremist som vill införa nazism eller något värre. Och på så sätt ärvde västerländska demokratier östblockets tystnadskultur, dissidenter och gratis underjordiska tidningar.

En binär verklighet

För att folket ska acceptera elitens maktövertagande måste allt politiskt göras enkelt, svart-vitt, antingen-eller och binärt. Alternativet till globalism och överstatlighet är ”isolationism”. Alternativet till mångkultur är nazism och främlingsfientlighet. Alternativet till WHO är massdöd i en pandemi. Alternativet till klimatåtgärder är Ragnarök. Alternativet till islam är kulturell fattigdom. Alternativet till digitala betalningslösningar är kriminalitet. Fyll i listan själv.

Detta är naturligtvis bara strunt. Det är förenklad propaganda för dumma människor och människor som inte följer med. Det är helt enkelt en förfalskning, eftersom världen fungerade alldeles utmärkt med nationer i konkurrens och samarbete, eftersom perioden före globalismens genombrott 1989 var den rikaste, bästa och mest utvecklande tiden i mänsklighetens historia.

Efter år 2000 har det egentligen bara gått nedför för demokratin, friheten och det arbetande folket, men uppåt för eliten. Så de behövde något nytt för att behålla makten. En ny fiende som kan förena oss alla. Ett nytt hot som skulle kunna förena eliten över hela världen och göra adeln global. Men det kunde inte vara ett land, ett folk, en ideologi eller en kultur. Så varför inte en molekyl?

Klimatfrågan som maktmedel och pengakälla

På jakt efter en ny fiende för att förena mänskligheten, hittade de på att koldioxid var en förorening och att naturen stod inför en ständigt överhängande fara om sammanbrott på grund av vår överkonsumtion av varor och av energi, vilket skapar ett hot om en oöverträffad framtida katastrof. Även om uppvärmningen bara är två grader kommer det säkerligen att göra stora delar av planeten obeboelig, översvämningar och syndafloder kommer, svält och massdöd följer. Inget mindre än så.

När FN:s generalförsamling i New York skulle avslutas år 2023, konstaterade generalsekreterare António Guterres att mänskligheten har ”öppnat helvetets portar” genom att inte ta klimatkrisen på tillräckligt stort allvar. Han varnade för en global uppvärmning på 2,8 grader om världen inte följer FN:s riktlinjer. Men vad han egentligen säger är ”låt oss behålla makten eller ta konsekvenserna”, vilket är ett klassiskt propagandaknep för både adel och totalitära tyranner.

I samspel bildar dessa stora sociala experiment en enhet som kräver solidaritet från alla folk – och därför är fienden mänskligheten själv. Eliten kommer att rädda oss från oss själva och ta oss in i det utlovade, gröna paradiset. Det är vad klimatpolitiken handlar om, och det är vad ”The Great Reset” och ”hållbarhetsmålen” handlar om, genom en ny form av styrning utifrån en utvald elit i samarbete med näringslivet. För staterna kan inte klara det här ensamma, säger de – men vad ska vi då med staten till..?

Konspiratorisk? Tja, det är inte jag som påstår det här farliga skräpet. Du får det serverat i Dagbladet och NRK varje dag. Eliten har skapat dagens samhälle, och du kan ju bara kontrollera resultaten själv och se om de är fiktion eller verklighet. För länder är faktiskt styrda. Vi är vad vi är idag eftersom politikerna har styrt oss dit, tillsammans med EU, FN, WEF och andra främmande maktstrukturer. Men det stannar inte där, för adeln behöver pengar.

Därför gick den politiska eliten samman med kapitalets och finanshajarnas krafter och stängde in sig med dem. Det är vad den tredje artikeln i serien kommer att handla om.