Ur affärsmässig synvinkel har AS Norge [AS = aksjeselskap, motsvarighet till svenska AB; reds. anm.] varit i total tillbakagång under de senaste 40 åren, med massiv avindustrialisering till förmån för lågkostnadsländer. Ur oljescheikens synvinkel har det dock varit en dundersuccé: Pengarna strömmar in, och de används för att bygga upp mer statlig, offentlig konsumtion, köpa internationellt erkännande, skapa hitte-på-tjänster inom offentlig förvaltning och subventionera näringslivet för att bygga ”grön industri” konstruerad efter plötsliga infall. Tidigare försörjde vi oss på fiskförädling, varv, livsmedelsproduktion, pappersbruk, kraftverk, gruvdrift och ingenjörer som befann sig i framkant, och vad försörjer vi oss på nu?

Nu har till och med sjöfarten flaggats, samtidigt som Arbeiderpartiet försöker dölja den ökande fattigdomen, arbetslösheten och det offentliga slöseriet de själva skapat genom att trolla med siffror, pengar, PR, förvirring, studiestöd, övergångsarrangemang och offentliga befattningar och offentliga beställningar. Inte nog med det: Støre har blivit försäljningschef för upphandlingsbranschen kring ”förnybart”, och ska ”återindustrialisera” Norge med klimatfantasier baserade på Musse Pigg-ekonomi. Paradoxalt nog är hela detta gröna korthus baserat på massiva intäkter från petroleumsektorn, samtidigt som målet är att lägga ner petroleumsektorn och bli av med intäkterna. Välkommen till det ”gröna skiftet”!

Norges komparativa fördel har inte förändrats på 100 år

Det Norge traditionellt sett har varit bra på, och som vi måste leva på efter oljan, är fisk, sjöfart, jordbruk, timmer, vattenkraft, sötvatten, energi, kolväten, natur, utrymme, frisk luft och en relativt välutbildad befolkning. Och på senare tid har vi legat långt framme inom mobiltelefoni, petroleumutvinning och vapenteknik (även om vi skryter om att vara en fredsnation). Hur mycket av detta skyddar våra politiker? Och hur mycket av detta investerar de i med sin gröna näringspolitik? Ingenting.

Om du frågar ”vad baseras vår industri och verksamhet på idag?” kommer det att sluta med att du upptäcker att all politik har ersatts av klimatpolitik och globalistiska hänsyn. Unga karriärpolitiker som babblar om ”teknik och innovation” samtidigt som de faktiskt satsar på gammaldags tung industri inom vindkraft och batterier, som Norge har noll förutsättningar att konkurrera på, eller datacenter där utlänningar kommer in och bygger upp allt, samtidigt som folket får betala för strömbristen – eftersom den norska energipolitiken har avvecklats, som jag påpekade redan 2018.

Tredje steget i maktmissbruk: Sudda ut gränserna mellan offentligt och privat

Den norska näringspolitiken har också lagts ner eftersom våra politiker är lika fångade i klimathysteri och grupptänkande som befolkningen. Målet med denna gröna korthus-teater är dock inte att stärka Norge för framtiden. Syftet är rent egoistiskt: att säkra elitens tillgång till ännu mer makt, pengar och prestige – och det med alla medel så att syndabockarna inte avslöjas, avsätts och utsätts för spott och spe för all framtid.

Efter att ha tagit makten i de partier som tog makten över Stortinget, kom det andra steget där eliten har överfört makten till främmande maktstrukturer som EU, FN och WEF. Då är vi inne i den tredje fasen av elitens sociala kupp: Riva ner barriärerna mellan offentliga och privata intressen. Förutom makthungriga politiker finns det nämligen ytterligare en samhällsaktör som alltid varit intresserad av att expandera marknaden, globalisera handeln, undanröja hinder, öka vinsterna och vilja få tillgång till den offentliga penningkorg: Privata företag.

Detta inkluderar även elbolagen, och rena bedragare med ”stora visioner och mål” och oändliga Ponzi-pengar för att grooma naiva lokalpolitiker med löften om skatteintäkter, jobb och en lysande grön framtid. Politiska globalister, internationella kapitalkrafter och rena maffiaskurkar har överlappande intressen: ju mer makt, pengar och prestige, desto bättre. Därför vill cyniska entreprenörer alltid bestämma ramvillkoren – på samma sätt som de kunde innan finanskrisen 2008.

Globalismen och hållbarhetsmålen är historiens första världsrevolution

Ända sedan muren föll 1989 har norska partier och politiker övergett socialismen och konservatismen, det vill säga höger/vänster-axeln, och antagit globalismen som den ledande politiken tillsammans med eliten i EU. Tydligen för att ”vi inte har något val” och för att allt annat skulle vara så kallad ”isolationism”. Fria, oberoende och suveräna stater har blivit farliga för demokratin, frihandeln och internationella överenskommelser och hotar samarbetet för miljön och klimatet. Det är dags för politiker och finanshajar att tillsammans skapa en bättre värld efter sin målbild. Att ”build back better”.

Det WEF och FN försöker genomföra med ”hållbarhetsmålen” är i praktiken den första globala revolutionen. Det är också den första revolutionen som går uppifrån och ner: eliten kommer att störta folket i västländerna, genom att ”omfördela” både deras pengar och deras mark till resten av världen. För att få folket att acceptera detta självskadebeteende räckte det inte att visa fattiga och hungriga afrikanska barn med flugor på sig som på 80-talet. EU-adeln behövde en ny fiende och valet föll på en fiktiv framtida miljökatastrof orsakad av CO2 – såväl som plast och förbrukningsvaror.

För att bekämpa denna ”fiende” (som i praktiken är grunden för de moderna livsstilar som alla strävar efter, och därför är detta ett angrepp på mänskligheten själv) hävdar eliten att det behövs solidaritet från alla folk och nationer, och överstatliga överenskommelser som bortser från demokratiska hänsyn – som EES-avtalet, Parisavtalet och FN:s avtal om hållbara utvecklingsmål. Uppgiften är också så stor att ”stater inte klarar det ensamma, utan behöver hjälp och samarbete med näringslivet” – utan att någon ställer den självklara frågan: ”Vad ska vi då med stater till?”.

Missbruk av vetenskap är en brytpunkt för den gröna maktkuppen

”Vetenskapen är tydlig” är den obestridliga ideologiska grunden för WEFs världsrevolution ”build back better”. Maktmissbruket bygger på att världen bara kan förstås genom vetenskap och magisterutbildning, och därför har ingen rätt att säga emot uppdragsforskningen bakom klimathysterin – även känt som ”Lysenkoism”. Konsekvensen är att ingenting spelar någon roll förutom politiskt godkänd vetenskap. Kultur, historia, religion, debatt, erfarenhet, empiri, logik, känslor och social interaktion spelar ingen roll. Bara vetenskapen räknas och den måste följas slaviskt.

Denna härskarteknik gör att den som kontrollerar och finansierar vetenskapen också kontrollerar sanningen och framtiden – trots att alla vet att vetenskap kan korrumperas, köpas och utnyttjas politiskt. Och även om alla vet att verklig vetenskap aldrig är ”definitiv”, och att själva grunden för vetenskapen är kritik, debatt och falsifiering. I den meningen är klimathysterin på väg att tillintetgöra all respekt för fakta och vetenskap – och det är just därför som myndigheterna har infört ”faktacheck” som panikåtgärd.

Statsvetenskap bygger inte på debatt, kritik, skepsis och falsifiering. Den är dogmatisk och ligger till grund för den gröna ”one size fits all”-policyn. En sorts politisk mao-kostym som träs över västländerna. Eliten vill skapa ”mångfald” och en bättre värld genom att få alla nationer, folk och kulturer att fogas in under deras regim, regler och styre – men alla vet att det som fungerar i Rom inte nödvändigtvis fungerar i Tromsø. Elitens ”världspolitik” är därför ett hot mot alla kulturer, folk, länder, mångfald och framtiden.

Det finns mycket starka krafter bakom detta: WEF är en strategisk partner till FN, och maffiastyret i Kina är helt i linje med WEF och genomförandet av Agenda 2030 – åtminstone på ytan. Det kan tyckas paradoxalt, tills du förstår att uttrycket ”Build Back Better” har samma innehåll som ”Great Leap Forward”. Globalisterna tror att regimen i Kina gör klimat och miljö till högsta prioritet, men ser man till siffrorna så gör de precis tvärtom.

Maffiastyret i Kina använder klimatpolitik och vetenskap för att legitimera social och politisk kontroll över befolkningen, samt få full kontroll över folkets ekonomi – och regimen i Kina ser att EU följer tätt efter, eftersom EU-eliten ser att det fungerar i Kina. Det är ett oemotståndligt maktgrepp. Klimatpolitik innebär att säga adjö till frihet och demokrati, och den som motsätter sig blir i praktiken samhällets fiende. Testa att högt kritisera klimatpolitiken när du sitter i matsalen på NRK eller ett departement så slutar du vara oenig med mig. Point taken?

Vem är politiker och vem är profitör?

Støre är helt dedikerad till ”build back better” och klimatpolitik. Han var portföljbäraren för Gros ”hållbarhet” och inget annat spelar roll. Således är han en användbar idiot för den privata vindkraftsindustrin och elindustrin eftersom hans kompisar i AP/LO/NHO-konglomeratet vill det, hans kompisar i EU, FN och WEF önskar det, och sist men inte minst: Eftersom hans kompisar inom den korrumperade klimatindustrin kräver det, i utbyte mot miljarder från Støre själv.

Betalar de Støre i hemlighet för denna tjänst? Har de komprometterande bilder av honom? Eller arbetar han verkligen gratis för dessa profitörer? Det är omöjligt att veta, och konstigt nog är ingen media intresserad av att ta reda på det. Det som är helt obestridligt är att Støres (och Erna Solbergs) politik representerar en tydlig fusion mellan lagstiftande makt och vinstmakt. Så till vida att man inte längre kan se vem som är politiker och vem som är profitör på Arendalsuka [norska motsvarigheten till Almedalsveckan; reds. anm.].

Detta framställer globalistiska politiker och privata profitörer som en gigantisk fördel – för klimatet: Endast tillsammans kan de lösa världens problem, bota planetens klimat, utrota fattigdom och ge de stackars svarta barnen med flugor en lysande framtid. Men vad som verkligen händer är att politikerna och profitörerna säkrar en lysande framtid för sig själva, samtidigt som folket blir fattigare och fattigare både vad gäller frihet, pengar och självbestämmande. Lyssna inte på vad de säger. Se vad de gör, och vad som blir resultatet av det.

Det socialistiska Norge har alltid hatat egenföretagande

Nackdelen med Norges socialdemokrati och socialistiska samhällsstruktur är att affärsverksamhet utan statlig inblandning alltid har ansetts vara ett misstänkt utnyttjande av arbetande människor. I Norge är det inte företagarna som skapar jobben som är hjältarna, utan snarare bettingvinnare, lottovinnare, rika sportidoler och kändisar. Människor som bygger företag anses vara människor som exploaterar arbetarklassen och måste därför noga kontrolleras av stat, kommun och byråkrater – och självklart betala mycket skatt för att de ger människor arbete.

I USA, där det inte har funnits ett välfärdssystem som i Norge, är det tvärtom: Att äga ett företag är själva välfärdssystemet. Då kan du ge barn, släkt och vänner möjlighet till arbete, karriär, utveckling och trygghet samtidigt som du bidrar till samhället genom att skapa jobb för alla. Den här ”självhjälpskulturen” hade även vi förr, när man skulle ”göra sin plikt innan man krävde sin rätt”, men det gick ur modet när oljepengarna strömmade in, välfärdsstaten exploderade och krävande invandrare upptäckte guldgruvan Norge.

Nu är det lotterivinnare som tjänar ärliga och skattefria pengar, medan företagarnas förmögenhet och produktionsmedel beskattas. Kanske är det detta fenomen som gjorde det så enkelt att förvandla börsen i Norge till ett kasino, bankerna till penningautomater som kontrolleras av allmänheten, och som slutligen ledde oss till elektrifieringskuppen – det största bedrägeri som någonsin har genomförts i Norge. Och det genomfördes av privata kapitalkrafter i samarbete med norska politiker och EU-politiker. Alla ville samma sak.

En ständigt eskalerande sammanslagning av offentliga och privata finanser

Privata kapitalkrafter är opportunister, som innerligt gärna vill vara så nära maktapparaten som möjligt – för att få ut så mycket som möjligt av politikerna. De vill gärna bidra till samhället, men hänsynen till aktieägarna kommer naturligtvis först. De skulle vilja ha mer att säga till om i förvaltningen av samhället, så att samhället styrs mer till förmån för aktieägarna. Men traditionellt sett har norska politiker konsekvent motarbetat näringslivet, och utnyttjat andras företagsuppbyggnad som inkomstkälla för mer offentligt slöseri.

Norska företag har gått i konkurs och flytt utomlands under skattetryck, skatter, oförutsägbarhet, byråkrati, oändliga krav och ett allt dyrare välfärdssystem. 40 år av globalistisk politik har inneburit att de företag som utgjorde de ekonomiska grundstenarna för vår spridda bebyggelse lades ner i snabb takt, och istället växte NAV sig stort och starkt i byar och städer.

Sedan importerades hela världen för att göra NAV ännu större, och till sist gick politikerna överens om att skicka affärer till NAV också: Nystartade företag och export blev beroende av offentligt stöd. Politikerna skapade ett gäng institutioner som skulle ”hjälpa” näringslivet med stöd, pengar, lokaler och subventioner för att skapa ”innovation” – och företagsledare lärde sig sin läxa: Slå dig ihop med politiker och tjäna mer pengar. Därmed slutar Sverige med att satsa på subventionerade ”gröna” stålverk i tron ​​att detta är framtiden, samtidigt som det faktiskt är Kinas förflutna.

När man väl öppnar locket på lådan med bidrags-trollet är det svårt att få in trollet i lådan igen: När räcker det? När är det för mycket? Var ska man sluta? ”Money for nothing” lockar seriösa aktörer – problemet är att det är ännu mer oemotståndligt för icke-seriösa aktörer: Människor som aldrig har för avsikt att skapa något annat än att berika sig strömmar till stödsystemen. Och när politiker får löften om stora skatteintäkter, massor av jobb och en lysande framtid för landsbygden är de villiga att tro vad det kommer att bli – som vi såg under REC-konkursen 2012 , eller datacentret i Ballangens kommun 2017.

Subventioner och stödsystem har ingenting med sund kapitalism att göra

Offentliga pengar är anledningen till att privata kapitalkrafter alltid har velat vara vänner med politiker som stiftar lagarna och kontrollerar världens största penningkorg – oavsett om vi pratar om ärliga företagsledare som bara vill ha offentliga kontrakt, eller om vi pratar om kapitalkrafter som Al Capone eller Sinaloa-kartellen , eller killarna i Enron, Lehman Brothers, Meglerhuset Terra Securities, Kolos AS eller Freyr – de två sista är exceptionellt framgångsrika hos politiker i Mo i Rana.

Blir man vän med politiker är allt möjligt – inte minst att det offentliga börjar sänka kraven på försiktighet och ta bort ekonomiska barriärer och kontrollorgan mellan offentliga och privata pengar. Sedan börjar allmänheten investera i ett privat AS som behöver ”investeringsfonder”, och därmed skapar allmänheten falska aktievärden som attraherar andra investerare, trots att det inte finns några värden i företaget – förutom enorma mängder PR, lobbyverksamhet, reklam, ”hållbara mål” och löften om enorma vinster, baserat på absolut ingenting.

Det är därför allmänheten ALDRIG ska blanda offentliga och privata pengar. För att skattepengarna ska gå till välfärden, inte till skatteparadis. För när du väl öppnar den dörren är risken att attrahera horder av bedragare inte bara hög, den är garanterad. Och när du öppnar den dörren öppnar du också något mycket farligare för samhället än att offentliga pengar slösas på industriäventyr, batterifantasier och vindkraftsbedrägerier: Du öppnar dörren till en djup och systematisk korruption.

Offentlig/privat samverkan är att odla en korruptionskultur i ett växthus

Att blanda offentliga och privata pengar och intressen är en enkelriktad gata: Fördelarna för de privata kapitalkrafterna är extrema, medan fördelarna för den offentliga sektorn är – noll. Ingenting. Här får inte offentlig upphandling och köp av tjänster förväxlas med en korruptionskultur: den offentliga sektorn är väl betjänt av att ha väg-, vatten- och avloppssystem, eller myndigheter som underhåller järnvägen utan att behöva krångla med anbudskontrakt – ofta är uppgifterna så stora eller udda att den offentliga sektorn måste använda sig av privata företag för att få hjulen att gå och det är helt okej.

Offentlig upphandling omfattas av strikta regler, och har alltid övervakats noga just av rädsla för oegentligheter och korruption. Men när det kommer till att allmänheten investerar i Aktiebolaget Rädda Klimatet utifrån löften om stora vinster, tusentals jobb och en bonanza i framtiden – då är säkerhetsregimen och kontrollorganen helt frånvarande. För vad gör Riksrevisionen och Ekobrottsmyndigheten? Ingenting. All konsekvensanalys har manipulerats, all riskbedömning har tagits bort, alla kontrollorgan har varit passiva och alla ekonomiska prognoser är oönskade. Man behöver inte ens betala tillbaka pengarna när man gör fel.

Om majoriteten i ett kommunfullmäktige vill ge bort miljoner till ett AS så kan de göra det. Även om företaget är värdelöst, och ägaren till AS råkar vara borgmästarens svåger. Eller studiekompis? En frimurarvän, eller bara en ny kompis som lånar ut sin lyxstuga? Möjligheterna är oändliga. Istället för att placera offentliga pengar på ett sparkonto har norska kommuner alltså fått spela casinospel med dem.

Norsk nepotism-korruption har vuxit till internationella proportioner

Vi är alla bekanta med den kulturellt betingade, billiga vän-korruption som har pågått i liten skala under flera decennier i Norge. Med klimathysterin har det blivit ett helt annat monster och först då förstår man problemet fullt ut: Om man som medborgare kommer till kommunen med mössan i hand och ber om 10 000 i socialbidrag för att klara dig ur en tillfällig, ekonomisk knipa kommer du att mötas av den största misstanken, för tänk om du är en bedragare? Kommer man kostymklädd till samma kommun och ber om 10 miljoner i klimatstöd så möts man däremot av öppna armar och frågor om man inte behöver lite mer för att rädda planeten? Ingen frågar om du är en bedragare, särskilt inte om du är vän med kommunordföranden.

Detta är inte ens draget till sin spets. Det har blivit normen. Och ju fler vänner du har inom den offentliga sektorn, desto större är chansen att politikerna jobbar åt dig, i utbyte mot att din bror får en styrelseuppdrag eller att din dotter anställs som klimatexpert på PR-avdelningen. Eller vad sägs om att helt enkelt fakturera ett ”konsultarvode” till din frus AS? Möjligheterna är oändliga för att klia varandra på ryggen, och alla blir rikare av det. Åtminstone alla som räknas. Och alla inblandade i klimatfusket vet att de aldrig kommer att ställas inför rätta. De hade trots allt de bästa avsikterna och politikerna bad ju om hjälp för att rädda klimatet.

Potentialen för korruption och den bottenlösa källan av offentliga pengar som klimatpolitiken utlöser är anledningen till att Aktiebolaget Norska Kapitalkrafter har genomgått en otrolig metamorfos: På bara tio år har de gått från att fokusera på intjäning, vinst och överskott, till att hävda att de är oroade över klimatet, hållbarheten och EU:s taxonomi för att rädda planeten. Plötsligt är klimatprofitörernas hemsidor packade med grönt gräs, blå himmel och barn som leker i en hållbar värld. ”Vi tänker inte på vinst längre!” Eller hur..?

Naiva politiker med gröna värderingar indoktrinerade i sina små hjärnor blir kompisar med dessa finanshajar som är de ”smartaste människorna i rummet”, och tror på fullt allvar att dessa Enron-kloner och Lehman Brothers-brödraskapet går ihop för att rädda klimatet , planeten och hållbarhetsmålen. Men finansiärer är bara ute efter pengar, och politikerna sitter på den största penningkällan i samhället: Skattepengarna och oljefonden som ”aldrig” kan ta slut. Det är som 2008 igen, bara mycket, mycket större.

Den som roffar åt sig mest vinner, och ingen kommer att ställas till ansvar.