Att stämpla stora politiska folkpartier och rörelser i Europa och Väst som ”extremhöger” är i realiteten en våldtäkt av vår politiska begreppsapparat, som alltså inte längre är ett användbart verktyg för att berätta vad ett parti eller en rörelse faktiskt är och står för.
Vänder upp och ner på allt
Dessa fientliga etiketter riktar sig mot vanliga medel- och arbetarklassmedborgare och stämplar dem som farliga och ett hot mot demokratin. I verkligheten är det tvärtom: Makthavarna har vänt begreppen helt på huvudet när de nu mer och mer panikslaget och högst odemokratiskt håller fast vid makten.
Ta till exempel Rassemblement National (RN), Marine Le Pens parti i Frankrike. När man rensar bort känslor och tjafs och tittar lite närmare på vad det här partiet egentligen står för, kan de flesta – inklusive så kallade socialdemokrater – lätt se att RN inte ligger längst till höger, som det krampaktigt rapporteras ett antal gånger dagligen från medias propagandister och lögnare. MSM driver vidare och höjer ibland ribban när de relativt ofta använder termen högerextrema för Le Pens parti.
De som bryr sig om att kolla verkligheten kommer snart att se att RN:s politiska plattform är väldigt lik Senterpartiets och visst delar de säng med Arbeiderpartiet. Även om namnet på den sistnämnda är ett hån mot arbetande människor, hävdar Ap att de är ett socialdemokratiskt och till och med socialistiskt inspirerat parti. Det är såklart bara skitsnack. Få – om ens någon – kallar dem högerextrema. Men det kanske är precis vad de är?
Förtäckt statskupp
Att vara EU-kritisk var i båda folkomröstningarna i Norge (1972 och 1994) detsamma som att befinna sig på en slags politisk vänstersida, eller i den politiska mitten, som Sp. Det var Høyre som var själva EU-partiet här på berget. Idag vänds allt upp och ner. Nu är det som att ”extremhögern” är skeptisk till EU och vill ut ur EES.
Och ja, EU har förändrats dramatiskt. Från att ha varit en organisation för frihandel mellan medlemsländerna har organisationen utvecklats till en överstatlig, högst totalitär, institutionell superstat, till stor del utanför verklig politisk kontroll, då EU för närvarande styrs i ett slags konsortium där WEF, FN och WHO har huvudrollerna.
I denna totalitära, odemokratiska och högst globalistiska regim är enskilda nationer per definition berövade kontrollen över sina resurser och sin nationella politik. Vi reduceras till feodala stater under globaliseringens stålhätta. Se bara på Norge, som är EU:s mest lydiga partner genom EES-avtalet, utan att ens vara medlem. Det är vad jag kallar en förtäckt statskupp, regisserad av Gro Harlem Bundtland, Thorbjørn Jagland, Jens Stoltenberg och Jonas Gahr Støre – av rena, skära maktskäl.
Till vänster om Sp
Tillbaka till Rassemblement National: När man synar dess politik i sömmarna är det bara i invandringssammanhang som partiet tydligt skiljer sig från norska Sp (jag släpper Ap här, eftersom partiet inte längre driver några politiska frågor, annat än att trampa på arbetare).
RN:s skepsis mot medlen och hastigheten i det allt smutsigare gröna skiftet delar partiet med Sp (och stora delar av LO, läs tisdagens fall om Jørn Eggum i Document). Bättre villkor för den vanliga medborgaren och för bönderna. Att prioritera medelklassen, arbetarklassen och den lägre medelklassen i inkomst- och socialpolitik är en kärnpunkt, där RN förmodligen står något till vänster om Sp (och definitivt till vänster om Ap). Och i protesten mot ett totalitärt, övernationellt styrelsesystem, där nationernas rätt till självstyre försvinner med ett penndrag som totalt undergräver nationalstaten, är Sp och RN som siamesiska tvillingar (även om Sp allt mer sällan vågar att säga sin mening högt).
Jag hade gärna fortsatt. Poängen är att här försöker hela västvärldens etablissemang stämpla och brunsmeta ett folkligt parti på gräsrotsnivå som har hjärtat hos medel- och arbetarklassen.
Det är ett politiskt brott som människor över stora delar av västvärlden nu upptäcker. Detsamma gäller i stort sett USA, även om Trumps ekonomiska politik tydligt skiljer sig från RN:s modell. Men tydliga likheter är inte svåra att hitta. Att Trump även går hem hos arbetande människor – svarta och vita, såväl som rent ut sagt fattiga – är ett tydligt bevis på vem folket menar arbetar för dem och inte bara för sig själv, sin egen makt och sin evigt korrupta framgång.
Stämplas för att tystas
På det sätt som public service här hemma, och liknande medier i hela västvärlden, använder sig av högst felaktiga beteckningar som högerextrem för att sätta en politisk motståndare i offside, kan vi verkligen tala om ett allvarligt brott mot demokratin. Rena lögner i kombination med den allt mer utbredda censuren i västvärlden är i verkligheten en politisk brottslighet där syftet är att hålla folket i schack och så långt utanför makt och inflytande som möjligt. Folket är något som den styrande eliten trots allt helst skulle vilja neutralisera politiskt.
Jag skrev för några månader sedan att höger/vänster-axeln i norsk politik inte längre är användbar och måste slängas på sophögen för gott, detta för att den fungerar på ett högst missvisande sätt. Det är förmodligen ännu värre: nu används de ödelagda politiska begreppen enbart för att ödelägga och neutralisera en motståndare. Sådan lögnaktig maffiaverksamhet representerar en form av brottslighet som tar fart i tider som denna, när vi står och väger på kanten till stupet och väntar på Ragnarök.