Vad har en ung, vilsen människa med låg självkänsla gjort i alla tider för att, som genom ett trollslag, plötsligt få både trygghet, tillhörighet och status – och inte sällan dessutom en rejäl portion makt?

Man har tagit på sig en uniform.

Den som vill förstå fenomenet kan streama dokumentärer som Helt vanliga män på Netflix. Nazismen vann många anhängare genom att erbjuda tillhörighet, status och den trygghet som följer på strikta regler. Ett stämplat medlemskort, en svuren ed om lojalitet intill döden och en uniform senare hade en vilsen och utstött ung mellankrigs-tysk förvandlats till en viktig kugge i det tyska Tusenårsriket.

I dagens Sverige utspelar sig samma tillhörighetsprocess, men detaljerna skiljer sig: Lojaliteten svärs inte till Führern, utan till den så kallade profeten och uniformen består inte av vit skjorta och slips, utan av en hijab. Men vips, så har en vilsen ung nutids-svenska förvandlats till en viktig kugge i den muslimska världsomspännande ummahn.

SVT Nyheter Skåne har intervjuat två svenska kvinnor som har valt att konvertera till islam, och i ett reportage kliniskt fritt från kritiska följdfrågor får de förklara för tittarna hur  islam har förvandlat dem från vilsna unga tjejer till trygga muslimska kvinnor, och hur befriande det är att bära den religiösa klädsel som tydligt visar för omvärlden att de underkastar sig den totalitära ideologin.

”Vännerna Emelie Andersson, 29, och Martina Hildingsson, 39, har båda konverterat till islam. De delar upplevelsen av att ha funnit svar på stora livsfrågor de tidigare sökt, och funnit en gemenskap”, inleder SVT som inte missar chansen att förklara islam som överlägsen den kristna tron.

– Jag har aldrig dragits till kristendomen. Det gjorde att jag provade lyssna på koranen första gången och började gråta. Jag kände ”det här behöver jag”. Det var en speciell känsla, säger Emelie Andersson.

Det visar sig dock snabbt att valet nog aldrig stod så mycket mellan islam eller kristendom, som mellan islam eller öppenvårdspsykiatrin. Intervjun med Emelie och Martina visar att de valde islam eftersom de inte klarat av att förhålla sig till den individuella frihet och normlöshet som präglar det moderna Sverige.

– Innan så var det mycket att man inte hade så mycket struktur. Jag hade inget som jag behövde följa utan jag kunde göra lite vad jag ville, säger Emelie innan hon leende förklarar att beslutet att bära hijab ”faktiskt har varit det bästa i hennes liv”.

– Jag tycker det är skönt att vara klädd som jag är. Jag behöver inte leva upp till några andra normer i Sverige. ”Så här ska du se ut”, utan jag klär mig så här. Accepteras inte det? Det är inte mitt problem, konstaterar Martina och deklarerar att hijaben ”fört henne närmare Gud”.

Det är alltså detta som SVT:s reportage egentligen handlar om: Två svenska kvinnor som inte har klarat av att själva skapa struktur i ett samhälle präglat av individens fri- och rättigheter, har alltså löst problemet genom att ansluta sig till en ideologi som inte accepterar avvikande åsikter, alternativa normer eller individuella val. Den totalitära ideologin islam har erbjudit dem den identitet, de tydliga normer och den gemenskap som de saknat i det svenska, sekulära majoritetssamhället.

Att de tagit det steget visar de genom att bära islams uniform för kvinnor: Hijaben. Både Emelie och Martina väljer dessutom på klassiskt konvertit-manér att bära strikt svart hijab, för att signalera att man är lite extra sedesamma och ärbara.

På Facebook skriver signaturen NiMa:

”När vi andra kritiserar slöjan brukar vi mötas av kommentaren att det ”bara” är ett ”tygstycke”: ”Hur kan ni uppröras så mycket av en liten bit tyg?” säger de.

Men när svaga människor ”i behov av struktur” har konverterat är slöjan knappast ett litet tygstycke. De nämner DEN och inte nya spirituella synsätt som attraherade dem. De är STOLTA över den. Den tycks fånga och förkroppsliga hela deras tro. Slöjan är viktig ty hela islams syn på kvinnan, mannen och deras relationer förkroppsligas i den. Hela kvinnans liv, varje steg utanför hemmet, alla interaktioner med ALLA som inte är nära släkt kontrolleras av detta tygstycke. Islams syn på familjen, vad som upprätthåller den, ja synen på hela samhället och nationen kretsar kring tygstycket. [—]

Ha på ett tygstycke och du är älskad av Profeten, Den Ultimate Mannen, samt av hans Gud. Strössla ditt tal med fraser som ”bismillah”, ”astakhfurullah”, ”subhanallah” så signalerar du tillhörighet till en grupp. Skinheadsen tilltalades av sin grupptillhörighet, och du är ju också människa.

Bär en slöja och du kan känna dig som en ”skyddad pärla” istället för ”ett köttstycke i skyltfönster”, som de har intalat dig.
Plötsligt är du ”upphöjd”, ”värdefull”, speciell, allt som du inte kände dig på egen hand tillsammans med ditt bräckliga självförtroende vars grund lades av din keffa far och befästes av alla keffa pojkvänner du haft.

Du föddes i ett samhälle som aldrig gav dig nåt syfte eller mening, inget större än dig själv att tro på. Den lät dig enbart fokusera på dig själv, men du gillade aldrig dig själv på riktigt. Den lät dig söka dig till dina egna svar, men som sagt… Du vill ha det enkelt: Lyda, vara duktig och belönas.

Det ironiska är såklart att Emelie och Martina har kunnat ta detta steg, det vill säga att konvertera och klä sig i den hijab som de älskar, just eftersom de bor i det sekulära och, i deras ögon, otrogna Sverige. Här har de rätt att både tro och klä sig som de önskar.

Hade Emelie och Martina däremot fötts i ett strikt islamiskt land – där den ideologi de själva hyllar är normen – hade de inte haft den friheten. Då hade de inte kunnat byta hijaben mot jeans och t-shirt eller Muhammed mot Jesus utan att riskera dödsstraff (det straff som koranen påbjuder för den som lämnar islam, men Emelie kanske missade den biten?).