Nato har mestadels tjänat västerländsk säkerhet väl sedan alliansen bildades 1949. Men idag är världen närmare ett tredje världskrig och ett kärnvapenragnarök än någonsin under det kalla kriget.

Det existentiella kriget är tillbaka i Europa med full kraft. Kriget fortsätter att eskalera. Kriget i Ukraina kan också komma hit, om inte Moskva och Washington snart hittar en politisk lösning.

Det är den brutala sanningen när Nato i dagarna firar sitt 75-årsjubileum under toppmötet i Washington D.C. och Jens Stoltenberg avgår efter 10 år som generalsekreterare för Nato.

Att säkerhetsläget i Europa är värre än någonsin är inte Jens Stoltenbergs fel. Men han hat som Natos generalsekreterare inte heller bidragit konstruktivt till att skapa förutsättningar för den politiska lösning som ändå måste tvingas fram förr eller senare.

Istället har han gått Washingtons ärenden. När historien skrivs kommer Stoltenbergs arv inte att vara lika positivt som det är idag, när krigseuforin i Väst är på topp. Att kriget är tillbaka i Europa är inte heller bara ryssarnas fel.

Kriget i Ukraina har sin parallell med Kuba-krisen 1962. Det hade sin orsak i amerikanernas utplacering av Jupiter medeldistansmissiler i Italien och Turkiet. Det ändrade terrorbalansen mellan kärnvapenmakterna till Sovjetunionens nackdel. Ryssarna svarade därför med att placera medeldistansmissiler på Kuba.

Ukrainas ansökan om NATO-medlemskap med amerikanska baser på Rysslands tröskel förskjuter den strategiska balansen mellan stormakterna till Rysslands nackdel, inte olikt utplaceringen av Jupitermissilerna 1962. Ryssland anser sig vara omringat av ett expansionistiskt USA, och det inte utan anledning.

Vad gäller geopolitik och säkerhetspolitik är det ett faktum. Och när det är real- och intressepolitik som styr förhållandet mellan stormakterna borde det inte vara svårt att förstå att ryssarna försöker återställa jämvikten.

De geopolitiska realiteterna i Europa ignoreras dock i all kommunikation från Nato och från Stoltenbergs sida, med hänvisning till att Ukraina är en suverän stat som måste få bestämma sina alliansförbindelser själv.

Det sistnämnda är givetvis inte direkt fel, men det är en sanning med betydande modifikationer, och med en historisk kontext som försummas och som man försöker dölja i all kommunikation från Nato.

Ukraina var tidigare en sovjetrepublik, men är sedan 1991 en självständig stat. USA har dock fyllt det tomrum som upplösningen av Sovjetunionen skapat genom massiv ekonomisk och militär hjälp och en föga dold politisk inblandning, till exempel under Maydan-revolutionen 2014. Detta är fakta som knappast kan ifrågasättas.

Det är också ett faktum, och relevant kontext som inte kan förnekas, att ryssarna tog flera initiativ på 90-talet för att etablera en gemensam europeisk säkerhetsstruktur i Europa och att Nato utökades med 14 före detta sovjetrepubliker och före detta Warszawapaktsländer trots att att ryssarna hade fått informella garantier från amerikansk sida att Nato inte skulle expandera österut till tidigare sovjetiska intressesfärer.

Ryssarna hade långt före invasionen av Ukraina varit tydliga med att Ukrainas NATO-medlemskap utgjorde en röd linje. Det är något de har upprepat flera gånger sedan dess. Natomedlemskap och kontroll över Krimhalvön är Rysslands absoluta minimikrav. Det är hög tid att Washington och Bryssel inser det.

Stoltenbergs argument, att Ukraina och Nato måste vinna kriget och att rysk expansionism måste stoppas till varje pris så att vi inte riskerar att ryssarna tar Polen, Baltikum och andra länder som gränsar till Ryssland nästa gång, faller på sin egen orimlighet.

Även med hjälp av USA och Natos 32 medlemsländer har Ukraina och Nato inte lyckats vinna kriget, som nu är inne på sitt tredje år. En seger för Ukraina och Nato verkar ganska avlägsen just nu.

Men det har inte ryssarna heller, även om de gör framsteg på slagfälten och de västerländska handelssanktionerna inte har någon större effekt.  Och hur ryssarna ska kunna sluka resten av Östeuropa i ett svep är svårt att förstå, när de inte klarar av att övervinna Ukraina?

Kubakrisen löstes genom att Kennedy drog sig tillbaka och tog bort Jupitermissilerna. Ryssarna demonterade sedan missil-silorna på Kuba. Därmed hade terrorbalansen och den strategiska jämvikten mellan supermakterna återställts och den omedelbara faran för kärnvapenkrig avvärjts.

På samma sätt som Kennedy drog sig tillbaka 1962 kommer kriget i Ukraina sannolikt bara att finna en politisk lösning om USA och Nato gör reträtt gällande medlemsfrågan.

På samma sätt som 1962 har USA och Nato målat in sig i ett hörn som det är svårt att ta sig ur. Jens Stoltenberg har som Natos generalsekreterare agerat som Washingtons springpojke och har sin del av ansvaret för det.

Det kommer förmodligen att krävas en ny president i USA, en ny generalsekreterare i Nato och ett nytt toppmöte för att USA och Nato ska ta sig ur det hörn man har målat in sig i.