”Något viktigt saknas i Labours historiska valskred: väljare”, skriver Fraser Nelson i The Spectator idag. ”När det gäller röster, så har har Labour 2024 bara lyckats få 1,6 procentenheter mer än under Jeremy Corbyn-fadäsen 2019 – och mindre än Corbyn fick 2017.” Hade det inte varit för Labours uppgång i Skottland, tack vare Scottish National Partys fall, hade det inte skett någon förändring från 2019, säger valexperten John Curtice:

Om det inte vore för Labours framsteg i Skottland, skulle vi faktiskt rapportera att Labours röstsiffror i princip är oförändrade från vad de var 2019.

John Curtice: ”Actually, but for the rise of the Labour Party in Scotland… we would be reporting that basically Labours vote has not changed from what it was in 2019” pic.twitter.com/8FzTO4wYFp

— Saul Staniforth (@SaulStaniforth) July 5, 2024

Det konservativa partiets totala härdsmälta har utan tvekan mobiliserat Labour och skapat ett vakuum som Reform försöker fylla. Tories fick fjorton år på sig för att föra konservativ politik men misslyckades på nästan alla fronter. Skattetrycket är det största på 70 år, staten har höga skulder (nästan 100 procent av bruttonationalprodukten), och inflationen har stigit de senaste åren – även om den har sjunkit igen – men priserna har ändå fortsatt att stiga på mat, bostäder och energi.

Adderar vi en auktoritär hantering av covid, högre immigration än någonsin trots Brexit, ett sjukvårdssystem i fritt fall och en infrastruktur i behov av en total uppgradering – Storbritannien är Europas sämsta när det gäller kvalitet på vägar – och en mainstreamkultur som har flyttat sig långt mot woke-vänster, då är bilden komplett: De konservativa har inte bedrivit konservativ politik. Istället har de låtit landet förfalla, och folk har använt sina röster i valet för att bli av med dem. ”Det kan omöjligt bli värre under Labour”, är en vanlig åsikt hos folk man pratar med om regeringsskiftet – men även om det är dåligt nu är det som bekant alltid möjligt att det blir ännu värre.

Skatterazzia mot privata skolor

Labour säger att man inte kommer att höja personskatterna, utan istället kommer att öka statens inkomster bland annat genom att införa moms för privata skolor. Det innebär en höjning av privata skolavgifter med cirka 20 procent, vilket kommer att innebära ökade utgifter för tusentals familjer. I Storbritannien får inte privata skolor subventioner, och måste därför helt finansieras av föräldrarna själva. Det är mycket vanligare att skicka barn till privatskola i Storbritannien än i Norge och Sverige. I Edinburgh, till exempel, går cirka 20 procent av eleverna i en privat skola. Om skolavgifterna ökar drastiskt i en redan ansträngd ekonomi, och föräldrarna istället väljer att flytta över dem till offentliga skolor, kommer trycket på dessa att öka dramatiskt. Labour hävdar att de kommer att använda skatterna från de privata skolorna för att förbättra den offentliga skolan, men i verkligheten kan det bli ökade utgifter för utbildningsbudgeten om elevantalet ökar.

Labour planerar också att fortsätta sin strävan mot nollutsläpp, eller ”net zero” som det heter här. De vill skapa ett offentligt ägt energibolag, ”Great British Energy”, och kommer att investera i ”homegrown clean power”, som de hävdar kommer att skapa jobb och ge energisäkerhet. Detta måste betalas genom att olje- och gasindustrin beskattas ytterligare.

Labour säger också att de kommer att städa upp asylsystemet och tömma de hotell som används av asylsökande. De ska bland annat behandla asylansökningar snabbare, och använda antiterrormetoder för att övervinna gängen som organiserar båtmigranternas resa över Engelska kanalen. Om de lyckas är osäkert. En sak är säker: Rwandaplanen skrotas. Det har redan kostat ett okänt antal miljoner pund, utan att en enda invandrare har skickats till det afrikanska landet.

Folkets revolt

I Sir Keir Starmers tal på fredagen sa han att han ville regera utan hänsyn till doktrin. Han vill med andra ord vara pragmatisk. Storbritanniens reformledare Nigel Farage har anklagat både Labour och de konservativa för att vara ”mellanchefer”. Med andra ord: De saknar visioner och idéer, och styr landet som David Brent i ”The Office”. Även om det finns skillnader, är de i huvudsak mittpartier som inte tar upp de frågor som många oroar sig för. Det finns ett missnöje bland många väljare som varken Tories eller Labour tar upp.

Därför är historien om det brittiska valet 2024 också en berättelse om folkets revolt. De som röstade blått 2019 i norra England, den så kallade ”röda muren” (the red wall), röstade blått på grund av Boris Johnsons löften om att genomföra Brexit. Med Brexit kunde landet skära ned på de byråkratiska regler som hade drabbat företagare på order från Bryssel, och kraftigt skära ner på invandringen – både laglig och illegal – men så blev det inte. Boris Johnson visade sig vara en opportunist och globalist, och efter Boris har Rishi Sunak fört sitt arv vidare och fört en politik som inte kan anklagas för att vara särskilt konservativ. I valet i torsdags gick många av dessa röster istället till Reform.

Skottland är som vanligt en egen historia, men även här var missnöjet med status quo stort. Detta har resulterat i att Scottish National Party (SNP) nästan utplånats till förmån för Labour. Partiet har förlorat hela 38 platser i Westminster, ner till bara nio. Landet har misskötts under hela Nicola Sturgeons regeringstid, då under Humza Yousaf, mannen som är mest känd för att ha klagat på att Skottland var ”för vitt”, och nu under den anonyme John Swinney.

Vanstyre i Skottland

Om engelsmännen klagar på vanstyre, kan skottarna om möjligt klaga ännu mer, trots subventioner från Westminster och möjligheter att göra saker annorlunda. Skottland har ännu högre skatter, en sämre ekonomi, skolor som fallit i internationella rankningar och ett hälsosystem i kris. Dessutom har de ännu hårdare regler för yttringar, i och med den nya hatbrottslagen som trädde i kraft för några månader sedan. Till skottarnas tröst (?) har Keir Starmer planer på att införa starkare riktlinjer för vad som är okej att säga offentligt i England också, samt kinesisk teknik för ansiktsigenkänning. Här i Storbritannien, som så många andra platser, rör vi oss i en allt mer auktoritär riktning.

Tyvärr för Skottland gick rösterna från SNP till Labour, som visserligen är för unionen, men annars kommer att bedriva samma typ av mitten-vänsterpolitik. Men förhoppningen är att Labour är mindre korrupt och faktiskt vill styra landet, istället för att fantisera om självständighet från Westminster.

Reforms framgångar ger ändå ett visst hopp. De kan vara få, men det är en bra början. Deras första stora uppdrag är att ändra valsystemet. Enmansvalkretsar med majoritetsval gynnar de stora partierna och man hamnar i ett tvåpartisystem där det är svårt för mindre partier att ta sig in. Hade systemet varit som i Norge eller Sverige, hade Westminster gett nästan hundra mandat till Reform. Reform fick mer än fyra miljoner röster (14,3 procent) och fem mandat, medan till exempel Liberal Democrats fick 3,5 miljoner röster (12 procent) och 71 platser i parlamentet. Scottish National Party fick omkring 700 000 röster, två procent av rösterna, men nio parlamentsledamöter. Labour fick 33,9 procent av rösterna (9,7 miljoner röster) och hela 410 platser i parlamentet. Tories gjorde sitt sämsta val i modern tid, med bara 23 procent, 6,8 miljoner röster och 121 platser. Olika storlekar på valkretsar har haft stor påverkan på resultatet.

Labours Potemkin-seger

Siffrorna är tydliga: Labour har vunnit, men det är en Potemkin-seger, som Fraser Nelson skriver i The Spectator. Potemkin var Katarina den storas älskare, och han byggde en falsk by för att imponera på henne när hon reste till Krim 1787. Termen används för att beskriva försök att försköna en situation. Så även om Labour kan njuta av en ”historisk seger”, är det i verkligheten en tom seger. Om det konservativa partiet inte inser att man måste börja föra en värderingskonservativ politik med tonvikt på nationen, familjen och småföretagen och lägga sin förkärlek för globalism, det gröna skiftet och den arrogans som präglat partiet under flera år åt sidan, kommer Reform att storma fram till höger och göra partiet överflödigt. Även Liberal Democrats, som befinner sig i mitten-vänstern på den politiska skalan och kan jämföras med partiet Venstre i Norge, gick bra.

Om Reform lyckas få med sig andra småpartier i att förändra valsystemet med enmansvalkretsar, och införa proportionella val, kommer brittisk politik att se ganska annorlunda ut i framtiden. De har i alla fall fem år på sig att förbereda marken för en ännu större jordbävning. Med en plattform i parlamentet måste mainstreammedia inkludera dem och kan inte längre avfärda dem som en dagslända. Om Tory-partiet kommer att överleva som det vinnande partiet i Europas historia, eller gå in i historieböckerna som det parti som inte lyckades anpassa sig, återstår att se.