Invigningen av OS gick av stapeln utan att ett enda synligt skott avlossades eller en enda bomb exploderade inför två miljarder tv-tittare, och den franska samhällseliten drar förmodligen en enorm suck av lättnad. Spöregn var en detalj i förhållande till vad som kunde ha hänt. Från och med nu kommer allt att äga rum utanför historiens största propagandashow där det moderna Frankrike framställs som ett varmt, inkluderande, mångsidigt, fredligt och harmoniskt EU-land där det finns plats för alla och allt går strålande! Vad ingen såg på tv-skärmen var monstret som behövdes för att säkra detta sockerbelagda äventyr.

Inför OS beslutade myndigheterna om en så kallad zero risk-strategi för attacker, terror eller våld under OS, och anledningen till det är att hela världen tittar på. Det snabbt ökande våldet, brottsligheten, oroligheterna, terrorn, splittringen och paranoian som Frankrike och Paris har upplevt sedan migrantkatastrofen 2015 går under radarn för de flesta människor, även fransmännen. ”Låt oss prata om något trevligare”, är refrängen, precis som i Sverige, för annars blir uppdelningen så påtaglig. Som om det löser eventuella problem.

Denna zero risk-strategi är helt oöverträffad i något europeiskt land sedan kriget. Paris har helt enkelt förvandlats till en militärt säkrad krigszon med 45 000 poliser, 20 000 säkerhetsvakter och 10 000 soldater från flera länder som patrullerar överallt i staden dygnet runt, med laddade vapen. Men du får aldrig se dem på tv-skärmen. Det är som om de inte finns och det är ett politiskt beslut av de franska myndigheterna. Illusionen av ”kärlekens stad” måste upprätthållas till varje pris.

OS-sändningarna innehåller därför inte ett pip om alla tiotusentals invandrare som har transporterats bort från Paris, eller om de boende som måste ha säkerhetspass för att ta sig till sina egna hus och hem – om de har tur. Allt du ser är att den olympiska lågan bärs förbi torget framför Louvren, som har rensats från människor. Det är tomt och sterilt, som om alla människor i Paris är borta. Och medan de flesta människor njuter av renheten och wow-faktorn i teaterföreställningen, borde man snarare ställa frågan ”varför var allt detta nödvändigt, och vem är skyldig?”

Varför var allt detta nödvändigt?

OS-invigningen var spektakulär och full av kulturyttringar som inte har med sport att göra, inte minst dans, som inte är en olympisk gren. Frankrikes nyvunna multikulturalism skulle visas i all sin prakt, till den grad att till och med ”Marseljäsen” sjöngs av en afrikan. Allt annat vore rasistiskt. För att verkligen betona hur varmt, mångsidigt, inkluderande och modernt Frankrike är, ägnades mycket tid åt en hel freakshow av mikroskopiska miljöer som verkligen skulle sticka fingret i ögat på moralister, konservativa och kristna i utanförskapets anda. Alla måste tvingas att gilla framtidens Europa, för det är inkluderande.

Jag är alldeles för vuxen och erfaren för att bli provocerad av män med skägg som tror att de är kvinnor. Who cares? Jag blir inte upprörd av teaterföreställningar i hällregn som ger fingret åt europeisk kultur och historia för att skapa en helt ny form av ”mångkultur” som ingen egentligen tillhör. Det är snabbt glömt. Vad öppningen av OS däremot skapar i mig är häpnad:

Alla dessa subkulturer, översexualiserade mikromiljöer, perversa freaks och tvivelaktiga psykologiska profiler som plötsligt visas upp inför över två miljarder tv-tittare, har alltid funnits i det franska samhället. Det är inget nytt – det är trivia. Den här mångfalden ingick alltid i Frankrike, till den grad att 95 procent av befolkningen fullständigt struntar i vad de gör med sina liv. Who cares? Så varför blev det plötsligt otroligt viktigt att bevisa att de är med och räknas på det här krampaktiga sättet? Vad gjorde det plötsligt nödvändigt?

Ju mer du insisterar på att allt är normalt, desto mindre normalt blir det

Mänsklig beteendepsykologi visar att vi är vår egen värsta fiende när verkliga faror hotar: Vi försöker rationalisera och tona ner faran för vårt inre, och utåt blir vi mer måna om att visa omvärlden hur normalt och säkert allt är, ju större fara som hotar – antingen det är en skilsmässa eller personlig konkurs, faran för våld och våldtäkt eller att kanonelden från frontlinjen rör sig allt närmare. Historien är full av människor som varit upptagna med att tvätta och äta middag när skogsbranden eller kriget anlände och dödade dem. År 1984 svor alla fred under vinter-OS i Sarajevo. Tio år senare låg krypskyttar från alla fraktioner och sköt prick på kvinnor och barn. Så om du tar freden för given är du farligt naiv.

Regeringar och makthavare tenderar också att lura sig själva: ju närmare ett samhälle är att kollapsa, desto mer kommer de att insistera på att allt går helt briljant: De ger varandra fler och fler medaljer och utmärkelser. De ser till att media skriver det som verkar minst oroväckande. De kommer att sätta upp fler och fler propagandashower som visar hur otroligt normalt, enat, inkluderande, bra och tryggt samhället är, eftersom det visar både medborgarna och världen att samhället nästan är bättre än tidigare, och att det finns kontroll, ordning, optimism och framtidstro. Men stela leenden stoppar inte våldsamma människor.

Människor som är ansvariga för säkerhet (som jag var i många år i mina yngre dagar) tillåter sig ett visst självbedrägeri. Det är säkerhetsstyrkornas uppgift att upprätthålla illusionen av säkerhet och se till att den faktiskt förverkligas. Polisens och soldaternas jobb är att se till att inget kan hända, och det hoppas jag att de lyckas med under OS. Men om det jobbet kräver allt större ansträngningar och resurser så är det ett säkert tecken på att samhället blir allt farligare. Och det är precis vad OS i Paris avslöjar: Ingenting är mer avslöjande än beväpnade soldater på gatorna. Ju fler de är, desto värre är det.

När det du tror och det du ser inte längre hänger ihop

Även om folk i Paris har haft tio år på sig att vänja sig vid soldater på gatorna, skrämmer den olympiska upptrappningen till och med de som är mest woke. Det extrema säkerhetsmandatet står i så extrem kontrast till fransmännens önskade uppfattning om sitt samhälle (som återspeglas i invigningsprogrammet på tv) att det övergår i en psykisk sjukdom som kallas kognitiv dissonans: ett tillstånd där tankar, uppfattningar och bilden av verkligheten inte längre matchar det du faktiskt ser, observerar och upplever, och skapar en förvirring som inte går att leva med. Detta är vad teatermästaren Ibsen kallar ”att ta livslögnen från en person”, och som därför också tar lyckan från personen.

Detta leder mig till vad den svenska Aftonbladet-kommentatorn Johanna Fränden, som bott i Paris sedan 2012 och säger till VG att ”Alla är på helspänn”, i en artikel som är tankeväckande. Inte genom det hon avslöjar om säkerhetsarrangemanget, utan för att hon systematiskt försöker hitta förklaringar till varför detta är nödvändigt, och som stämmer överens med hennes egen verklighetsuppfattning. Den verklighetsuppfattningen skapas av politiskt enkelriktad propaganda baserad på en systemlögn: att de styrande myndigheterna inte bär skulden för att Paris ser ut som en krigszon bakom kamerorna.

Det är inte de som styr som har förstört säkerheten för medborgarna, staden, landet och kontinenten. Någon annan måste det skyllas på. Något annat måste bära skulden. ”Vi har inte gjort något fel. Vi i eliten försöker snarare städa upp och se till att alla är trygga, inkluderade och omfamnade”. Men det är fel. När man envisas med att vilja ha makt måste man också ta ansvar för allt som går fel.

”Experter” är tänkta att lugna folk

I artikeln har VG som alltid vänt sig till ”experter”, som blivit dagens prästerskap, för att förklara det oförklarliga för människor. Frankrikeexperten Kjerstin Aukrust är docent i fransk litteratur- och kulturvetenskap vid UIO och hon har svaren: Det är ”mycket komplext” och har yttre orsaker:

– Det handlar om att Frankrike har haft en ganska interventionistisk utrikespolitik i flera muslimska länder, och de har länge haft militanta islamistiska nätverk på fransk mark. Det finns också viss polarisering kopplat till invandring och islam. Även Frankrike har varit inblandat i kriget mot terrorismen och det har gjort landet till ett mål för många islamistiska terrorister. Det är det ena. Sedan finns det även hot kopplade till utlandssituationen, säger Aukrust och syftar på att Frankrike är i hög beredskap, både på grund av Ryssland och på grund av rädslan för att protester i samband med kriget i Gaza kan bli våldsamma.

Men sanningen är mycket enklare: Dålig politik skapar dåliga resultat. Och dåliga resultat är ett säkert tecken på dålig politik från myndigheternas sida. För varför har inte de franska myndigheterna vidtagit åtgärder för säkerheten tidigare? Varför har de inte stoppat militanta islamistiska nätverk på fransk mark? Varför har de låtit islam skapa den polarisering islam alltid skapar? De politiker som styr ett land är ansvariga för allt som händer i landet. Varför har de inte gjort något?

Varför har inte de franska myndigheterna tagit samhällsutvecklingen på allvar?

Macron hade inga problem med att slå ned ”de gula västarna” med extrem våldsanvändning. Varför har man inte säkrat landet bättre mot terror när man ska engagera sig i kriget mot terrorn? Trodde de att terroristerna bara skulle fortsätta utan att hämnas? Varför tillåter de franska myndigheterna att våld, våldtäkt, brott, fara och otrygghet eskalerar i tio år utan att stoppa det? Varför låter de diasporor att växa till rena kolonister? Varför låter de utländska gangsters och maffia ta över hela distrikt? För hade de gjort något åt ​​det hade dagens säkerhetsarrangemang inte behövts. See?

Att Paris har förvandlats till en militärförläggning under OS-tiden är inte betryggande, det borde skapa panik – för vad händer när OS är över, alla utländska journalister har åkt hem och tv-kamerorna är avstängda? Sedan lämnas fransmännen åt sig själva igen, med samma politik som de haft de senaste tio åren, och med en elit som insisterar på att sätta upp allt fler normalitetsfasader och attackera alla som kan varna för den förestående stormen.

Sådana shower var inte nödvändiga tidigare. Att insistera på att visa upp ”inkludering” var inte nödvändigt tidigare. Att förvandla Paris till en militärförläggning var inte nödvändigt tidigare. Att spela teater för att visa att Frankrike är precis som tidigare var inte nödvändigt tidigare. Det är bara störande, för alla vet att det inte är sant. Man kan inte fylla ett samhälle med helt nya människor, tankar, kulturer och innehåll och sedan insistera på att landet ska förbli precis som det var förut. Och man kan insistera på att förändring är oundviklig och normal, men det finns ingen automatik i att all förändring är till det bättre.

Där lagen inte upprätthålls,  kommer det förr eller senare att bli nödvändigt att sätta in militära styrkor för att säkra civila liv. Jag har varnat för det tidigare, för jag är faktiskt bra på säkerhetsarbete, och OS i Paris visar att jag har rätt, oavsett vad dårarna till vänster kan förvränga mina varningar till.

OS är en förvarning om vad det sociala experimentet ”mångkultur” leder till – och det är ingen festföreställning.