Den åttonde januari hittades en svårt skadad nioårig pojke i en lägenhet i Södertälje. Pojken dog senare av sina skador. Under fredagen dömdes pojkens pappa för mord – han ska ha strypt sonen när han var hemma för att ta hand om sonen, som hade studiedag.

Nedanstående är hämtat ur Expressen. Jag ber dig att försöka visualisera den händelse som texten berättar om:

När mamman hade gått till jobbet gick han in till sin sovande son och bestämde sig för att ta livet av honom. Han hade haft tankarna i flera månader.

– Jag kollade på honom medan han sover och funderade men hur ska du göra, kolla hur lugnt han sover, säger pappan i förhör.

Han lade sig bredvid, väntade i tio minuter och tog sen tag om pojkens hals med armarna – och började strypa, berättar pappan för polisen. Han vet inte varför, ”tankarna snurrade bara”, säger han.

När pappan för en stund släppte greppet ska pojken ha sagt:
– Vad har hänt pappa? Vad har jag gjort mot dig? Jag älskar dig.

Pappan ska då ha svarat:
– Jag mördar dig.

Enligt pappan höll han på i 15–20 minuter.

En nioårig pojke tvingas uppleva skräcken, smärtan och det fullständigt obegripliga i att bli mördad i sin egen säng, av sin egen pappa. En pappa som han älskar.

Kvar i livet finns en mamma, vars liv aldrig kommer att bli detsamma igen och av förhörsprotokollen framgår hur hon plågas av skuldkänslor.

Fem barn per år mördas av en förälder

Även om den mördade nioåringen i Södertälje var det enda barnet som hade behövt uppleva något liknande, hade det varit en enorm tragedi. Men så är inte fallet. I Sverige mördas i genomsnitt fem barn per år av sin egen förälder.

I april i år hittades två barn under tio år mördade i sitt hem – även de i Södertälje. Åttaårige Tintin dränktes i badkaret av sin pappa i januari 2023. En 1,5 år gammal pojke i Eslöv mördades av sin pappa i december 2022. I november 2021 hittades två svårt knivskurna syskon utanför ett hyreshus i Hässelby. Pappan hade knivhuggit barnen och kastat ut dem genom ett fönster på femte våningen. Den sjuåriga flickan överlever mirakulöst, det gör inte hennes treårige lillebror. Många av oss minns rubrikerna som berättade om treåriga Esmeralda, känd som Lilla Hjärtat, som mördades av sin mamma i januari 2020. Åttaårige Theo mördades av sin mamma i juli 2019, mamman tog även sitt eget liv. En natt i september 2013 ville en man hämnas på sin före detta fru, och beslöt därför att sätta eld på stugan där hans tre barn låg och sov. De två pojkarna som var tre respektive fem år gamla dog i branden, medan deras sjuåriga storasyster lyckades rädda sig själv. Bara för att nämna några.

Fem barn per år, i genomsnitt, får aldrig leva sina liv eftersom deras egen förälder väljer att mörda dem. Det är i sig en obegriplig ondska. Men ännu mer obegripligt är att det, i majoriteten av dessa fall, har funnits tydliga varningstecken: den andra föräldern har varnat, släktingar har varnat, skolor och förskolor har lämnat in orosanmälningar i parti och minut. Men inget har hänt – förrän barnet inte längre lever. Då startas det utredningar, då anmäler socialtjänsterna sig själva och då anlitas det konsulter för att utreda myndigheternas arbete. Men då är det så dags. Då är det för sent.

Så här fortsätter det, år efter år. Varje mördat barn ger några dagars krigsrubriker och intervjuer där allvarliga tjänstemän säger sig beklaga det inträffade och utlovar en grundlig utredning.  Sedan blir det tyst. Till nästa mord.

Hur är det ens möjligt? I landet som först av alla förbjöd barnaga, där man under decennier talat sig varmt för barns rättigheter och där Barnkonventionen den 1 januari 2020 antogs som svensk lag?

Barn tvingas till umgänge

Låt mig berätta varför. Trots alla vackra ord och fina formuleringar är barn i praktiken rättslösa i dagens Sverige. I vårdnadstvister premieras fortfarande förälderns rätt till sitt barn framför barnets rätt till trygghet och stabilitet. Om ett barn vägrar träffa en förälder, tvingar tingsrätterna vanligen fram ett umgänge – även om barnet berättar om misshandel och övergrepp, eller om föräldern misshandlat eller till och med mördat den andra föräldern.

Självklart är det allra bästa att ett barn får hjälp att skapa en god relation till båda sina föräldrar. Men när det inte går? När den ena föräldern är sjuk, våldsam eller inte tar hänsyn till barnets behov? När en förälder använder barnet för att straffa och skada den andra föräldern? Det är i de fallen som samhället sviker, och det kan gå riktigt fel. För hur påverkas en redan dålig relation mellan barn och förälder, om föräldern driver igenom en polishämtning av ett barn som verkligen inte vill?

Advokater som specialiserat sig på familjerätt berättar om domare som vägrar gå utbildningar för att lära sig om barns behov, forskare visar hur föräldrar använder barnen som vapen för att straffa en före detta partner efter en separation och utsatta kvinnor berättar om hur det så kallade ”eftervåldet” (det vill säga våldet som fortsätter efter en separation) även kan inkludera rädslan för att deras barn ska bli en av de fem i årets statistik.

Privata grupper på nätet blir skyddade forum där många desperata föräldrar väljer att stödja varandra så gott det går, eftersom deras gemensamma erfarenhet är att de inte får något stöd från samhället. Dessa föräldrar vet att de inte kan skydda sina barn. Lagen tillåter dem inte att skydda sina barn. De kan bara hoppas att det kommer att gå bra, och att de inte ska behöva sitta i TV4-soffan som Tintins mamma Sanam Gharaee, och berätta om hur det våld hon och sonen utsattes för slutade med att sonen mördades.

Tintin berättade om sin rädsla

I Nyhetsmorgon berättade Sanam, ett drygt halvår efter mordet, hur hon börjat kämpa för att inget barn ska behöva uppleva samma rädsla och oro som hennes egen son:

– Det var framför allt det psykiska våldet som präglade vår vardag, och som gjorde Tintin rädd för sin pappa.

– Jag utgår ifrån Tintin. Tintin hade ett starkt rättvisetänk, han tyckte det var orättvist när han inte fick vara med och påverka besluten.

Tintin hade berättat om den rädsla han kände inför att behöva vara ensam med sin pappa, han hade berättat för många och på många sätt och rädslan var väldokumenterad. Men när umgängesmålet avhandlades i Tingsrätten menade domaren att det inte fanns några uppgifter om förekomst av fysiskt våld och att Tintin därför måste vistas hos sin pappa. Mammans oro avfärdades som ”samarbetssvårigheter mellan föräldrarna” och vad Tintin ville saknade betydelse – han var bara åtta år gammal och i Sverige lyssnar inte domstolarna på ett barn som är yngre än tolv.

Men Tintins rädsla var befogad, och när pappan beslöt sig för att dränka honom kunde åttaåringen inte försvara sig.

Tintin är död. Men i Sverige finns idag tusentals andra barn och mammor som är lika rädda som Tintin, och som är lika tydliga med sin rädsla och sin vilja – men som socialtjänster, familjerätter och domstolar inte lyssnar på. Det är trots allt mycket enklare att skylla på föräldrarnas samarbetssvårigheter, peka på förälderns rätt till umgänge – även om man kastar om orden och hellre talar om ”barnets rätt till sin förälder” – och sedan hålla tummarna för att inget händer. I alla fall inget allvarligt. Som att ett barn dör.

Men det gör det ju, I genomsnitt fem gånger per år.

I fredags dömdes pappan som ströp sin son.

När pappan för en stund släppte greppet ska pojken ha sagt:
– Vad har hänt pappa? Vad har jag gjort mot dig? Jag älskar dig.
Pappan ska då ha svarat:
– Jag mördar dig.

Enligt statistiken kommer fler barn att mördas av sina föräldrar detta år. Kanske mördas ett barn idag? Ett barn som har berättat, som har försökt få de vuxna att lyssna, som har bett om hjälp. Ett barn som ingen har lyssnat på.

Du som orkar – ta gärna del av Sveriges Radios program Föräldrarna som dödar sina barn, eller läs boken Vi som bryter tystnaden som innehåller tolv kvinnors berättelser om eftervåld. 

Slutligen: Nej. Det är inte bara pappor som utövar våld eller mördar sitt barn. Men statistiken är tydlig: Fler män än kvinnor utövar eftervåld mot sin före detta partner och mot sina barn. Läs exempelvis studien Utan mig är du alldeles ensam, skriven av Sara Skoog Waller, lektor i psykologi på Akademin för hälsa och arbetsliv vid Högskolan i Gävle.