”Varför skriver du inte om det senaste svenska mordet/sprängdådet/gängkriget/korruptionsskandalen/[valfritt]?” Frågan brukar ställas av den norska Document-redaktionen och jag brukar sällan ha något bra svar, förutom att jag ihärdigt envisas med att de inte förstår Sverige. Skulle vi skriva om allt det, skulle vi inte få göra annat. Våldet har blivit det normala – och det normala gör inga rubriker.

Även om ”svenska tillstånd” har blivit ett begrepp, i all sin brutalitet, så tycks majoriteten svenskar vara märkbart oberörda, i omvärldens ögon. Så även jag.

Men jag är långt ifrån oberörd. I samtidens Sverige upplever jag hur jag slits mellan känslorna: jag är samtidigt uppgiven, rasande, förtvivlad, besviken, rädd, sorgsen, stridslysten och apatisk. Alltmer sällan bryter ett svagt ljus av hoppfullhet in genom det annars så kompakta mörkret.

Point of no return är passerad

Jag är, med andra ord, precis lika berörd och upprörd som de flesta av mina vänner och bekanta. Och precis som de, brukar jag utbrista att något måste göras innan landet är fullständigt tillintetgjort, även om det är länge sedan jag för första gången anade att point of no return redan är passerad. Förmodligen finns det bara en slutdestination: att det som en gång var mitt land, förvandlas till en islamistisk och våldsam stat där etniska svenskar (om de ens finns kvar) förpassas till en tillvaro som kuffar.

På vägen som leder dit får jag se hur polisen har lämnat över våldsmonopolet till kriminella klaner, hur barn rekryteras för att utföra mord, hur svenskar förvandlas till minoritet i eget land, hur oskyldiga faller offer i gängkrigen, hur den som sover i sin säng kan anses befinna sig ”på fel plats vid fel tid” och hur de som har ekonomiska muskler nu lämnar Sverige. Media rapporterar, kliniskt fritt från följdfrågor, hur samma kändisar som för några år sedan ylade om ”refugees welcome” och beskyllde alla som var tveksamma till öppna gränser för rasism, nu flyttar till spanska solkusten ”för klimatets skull”.

De som inte har annat val än att bo kvar i Sverige, har inget annat val än att hantera livet i Fenomenet Sverige.

Normalisering pågår

Är jag välkomnande eller neutral inför det? Nej. Absolut inte. Däremot är jag samtidigt också människa, och för att kunna överleva har människan som art förfinat ett fantastiskt – men inte särskilt heroiskt – försvarssystem: Förmågan till normalisering. Även av det helt onormala. Det är ju så vi människor fungerar, och måste fungera för att kunna behålla förståndet när verkligheten runt oss blir alltför obegriplig och hotande.

Termen ”normalisering” lanserades för första gången inom sociologifältet av den franske filosofen Michel Foucault i boken Övervakning och straff (Surveiller et punir, 1975). Foucault beskriver normalisering som en social process där vissa idéer och handlingar som tidigare ansetts onormala börjar betraktas som normala, naturliga och till och med eftersträvansvärda, på grund av förändringar inom moral och kultur.

Foucault menar att ett beteende blir ”normalt” när det uppfyller två villkor:

När individer idealiserar det. Detta händer, för det första, då människor upplever att beteendet har ett inneboende värde. Och för det andra när de anser att det är ett mål som de måste uppnå under livet.

I dagens Sverige kan passivitet och lydnad anses vara sådana ideal. Svensken har i decennier indoktrinerats att uppfatta ilska och protest mot det som staten förespråkar som fel och tecken på bristande intelligens. Alla former av protester mot massinvandring och mångkultur har dessutom tolkas som rasism, högerextremism, fascism och nazism, det vill säga det mest avskyvärda av allt. Samtidigt har det mångkulturella samhället framställts som det ideala målet för Sverige av politiker och media – och lydiga individer har gjort statens mål till sina.

När systemet belönar individen för att uppfylla det. Enligt det föregående exemplet innebär det att passiviteten och lydnaden för med sig en rad fördelar, till exempel karriärmöjligheter och social status. Den som opponerar sig riskerar samtidigt att straffas av samhället, genom att exkluderas från sociala sammanhang eller avskedas från sin anställning.

De idéer och handlingar som saluförs som ideal av politiker, media och myndigheter, och som individen belönas för, blir snabbt det normala. Ett moraliskt index 100.

”Nu kan det inte bli värre!”

Men normaliseringen fungerar även på ett djupare plan, eftersom det mänskliga psyket har sina begränsningar vad gäller att hantera negativa intryck och insikter. När saker och ting blir för hotfulla eller skrämmande, väljer våra hjärnor därför att helt enkelt ignorera eller trivialisera det. Inte ens under Förintelsen insåg alla vad som hände – trots att allt utspelade sig framför deras ögon: Godståg fulla av människor åkte åt det ena hållet, bara för att återvända tomma. Men vad betydde det? Säkert inget. ”Nu kan det i alla fall inte bli värre!” var den återkommande kommentaren när man blev avskedade från sitt arbete, fick sina ägodelar beslagtagna och hänvisades till att bo i ghetton.

Men det kunde bli värre. Mycket värre. Det vet vi nu.

Idag hör jag samma kommentar i Sverige, i alla möjliga (och omöjliga) sammanhang: ”Nu kan det i alla fall inte bli värre!” Det kan sägas av en förälder vars barn är ensam svensk i klassen, av någon som har missat en befordran på grund av en Facebook-kommentar från 2014 eller av den som har tillbringat de senaste sex månaderna på hotell eftersom ens lägenhet sprängts i bitar.

Samtidigt vet vi att det kan bli värre. Mycket värre. Men det orkar vi inte ta in.

(Över-)leva i ett allt sjukare land

Vi vet dessutom att vi lever i ett samhälle och i en nation som tycks så oikofobiskt och självdestruktivt att det strävar efter att tillintetgöra sig självt – och att samhällsutvecklingen därför är fullt logisk. Vi svenskar lever, med andra ord, i en sjuk värld. Och den friska reaktionen på att leva i en sjuk värld, är att själv bli sjuk. Kanske är allt som det ska? Kanske kommer den utlovade vinsten snart? Kanske tar makthavarna sitt förnuft till fånga? Visst är risken att bli mördad, våldtagen eller sprängd i bitar fortfarande relativt liten? Och hur det än är, så kan det i alla fall inte bli värre!

Där någonstans befinner vi oss nu. Samhället runt omkring oss blir allt sjukare. Våldet, kontrollen och konflikterna har nått nivåer som vi för bara några år sedan inte trodde var möjliga. Inte i Sverige. Men det är som det är. Vi lever i ett sönderfallande samhälle, samtidigt som vi hoppas att samma politiker och makthavare som har skapat problemen, nu ska lösa dem. Men det är såklart omöjligt och vi måste hantera även den insikten, så att vi kan överleva utan att spärras in på en psykiatrisk avdelning.

Majoriteten svenskar tycks därför ha gått in i en barmhärtig normalisering som omgivande länder har svårt att förstå, och även vi som menar att vi ser vad som händer och på olika sätt fortfarande protesterar mot utvecklingen har förlorat perspektiven inför det sjuka. Dagliga skjutningar och sprängningar? Barnsoldater som mördar för en tusenlapp? Poliser och advokater som jobbar åt gängen? Har det inte alltid varit så..?

Och vem vet? Kanske kan det i alla fall inte bli värre?