Det tycker stora delar av såväl det Demokratiska som det Republikanska partiet i USA. Neocons som Donald Rumsfeld, Dick Cheney och Richard Perle har varit i gott sällskap med neolibs som Obama, the Clintons och Nancy Pelosi.

Det är hökarna i amerikansk politik. De vill upprätthålla en USA-ledd, så kallad ”regelbaserad” liberal världsordning. Vissa skulle hävda att den i verkligheten bygger mer på amerikansk militärmakt än på internationell rätt och internationellt erkända bestämmelser.

Det tycker inte Høyre och Arbeiderpartiet och deras respektive tankesmedjor, Civita och Tankesmien Agenda. Föreställningen om en liberal regelbaserad världsordning har styrt både vänstern och högern i norsk politik under de senaste tre decennierna.

Det är inte orimligt att ett litet och strategiskt utsatt land som Norge söker skydd i folkrätten och internationella institutioner som FN, för att om möjligt minska trycket från stormakterna och undvika att bli föremål för deras intressen.

Men att göra sin egen säkerhet så beroende av USA, ett USA som tagit på sig rollen som ”världspolis” och varit mer eller mindre kontinuerligt inblandat i krig sedan andra världskriget, kan skapa en del frågetecken.

Det kan också finnas anledning att ifrågasätta den roll Norge har tagit som hjälpstat för de många USA-ledda interventionerna i avlägsna regioner och andra länder och delar av världen. Det är svårt att se att det har tjänat norska intressen, även om det har varit lite debatt om det i Norge.

I USA är det dock fler och fler som ifrågasätter amerikansk interventionism. Stora delar av den amerikanska väljarkåren är trötta på de ändlösa krigen. Och det är faktiskt många länder utanför USA och Europa också.

Det gäller inte bara Ryssland och Kina. Det gäller BRICS-länderna, Gulfstaterna, samt hela Mellanöstern och i stort sett alla alliansfria länder och hela Globala Syd. Det gäller i stort sett hela resten av världen utanför OECD-området. Det är något som vi i Norge bör ta till oss.

Detta blir tydligt i synen på kriget i Ukraina. Det är få länder utanför Nato som stödjer USA:s och EU:s krigföring i Ukraina. Och bortsett från den politiska eliten i USA är stora delar av den amerikanska gräsrotsnivån trötta på USA:s ändlösa krig och USA:s ökade roll som världens polis.

Allt fler anser att det finns anledning att ifrågasätta en USA-ledd liberal världsordning och det globala politiska och ekonomiska system som har utvecklats sedan andra världskriget. För det är långt ifrån liberalt. Det gynnar verkligen inte alla. Och det bidrar inte till fred.

Formellt är idealen både liberala och storskaliga; internationell rättsordning, frihandel, ekonomisk tillväxt, globalt samarbete, fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Det låter bra!

I verkligheten och utan den retoriska fernissan, är det en konstruktion för att skydda USA:s strategiska intressen och globala hegemoni snarare än att skydda universella värden. Och vissa skulle tillägga att det i första hand är en konstruktion som tjänar de multinationella företagens och de stora fondernas intressen, såväl som den globala politiska elitens.

Den amerikanskledda globala världsordningen har i alla fall inte bidragit så mycket till freden i världen. Snarare tvärtom.

USA har i stort sett varit permanent i krig sedan andra världskriget. Från Koreakriget och Vietnamkriget till nyare och utdragna krig som Irak och Afghanistan har USA gång på gång ingripit i andra länders angelägenheter, och nu senast i Ukraina, långt före Rysslands invasion 2014.

Det gäller över tjugo krig. De har ofta motiverats av viljan att sprida demokrati och mänskliga rättigheter. Men de har mestadels slutat med stora civila offer, enormt humanitärt lidande, ”failed states” och en migration av människor från Mellanöstern till Europa som världen inte har sett förut.

Afghanistan verkar vara det senaste exemplet på misslyckad amerikansk och västerländsk interventionism. I stort sett alla krig som USA varit inblandat i sedan andra världskriget, förutom kriget i Kuwait, har slutat i nederlag och ett amerikanskt tillbakadragande. När amerikaner blir uttråkade åker de helt enkelt hem.

När det gäller USA:s utrikespolitik är det det ökande missnöjet med de ändlösa krigen, USA:s interventionism och globaliseringspolitiken som Trump har tagit upp.

Gräsrötterna är inte emot internationellt samarbete. Men de gillar inte att deras jobb exporteras till Kina och andra lågkostnadsländer. Den amerikanska arbetarklassen har inte haft en reallönetillväxt på över 35 år.

Och varken Trump- eller Trumpväljarna är emot Nato. Men de är trötta på de ändlösa krigen. För det är de som får betala priset. Det är deras söner och döttrar som skickas hem i body bags från de många krigen i främmande länder på andra kontinenter.

Det förstås inte i Norge, inte ens av de många självutnämnda norska så kallade ”USA-experterna”. Och man förstår inte att den så kallade liberala världsordningen, som Norge har gett sitt fulla stöd, både militärt och diplomatiskt, knappast kan sägas ha varit en framgång.

Det är inte bara fred, demokrati och mänskliga rättigheter som det har kohandlats med. Folkrätten, den internationella rättsordningen och FN har varit av ringa värde när det kommer till kritan. Det är uppenbarligen real- och maktpolitiken som reglerar förhållandet mellan stater i internationell politik.

Och samtidigt som frihandel och globalisering har lett till produktspecialisering, ekonomisk tillväxt i lågkostnadsländer och billigare importerade produkter i Väst, har det också lett till stora omfördelningseffekter och ökad ojämlikhet, ökad arbetslöshet och minskad reallönetillväxt bland de breda skikten av befolkningen i Väst.

Och det har lett till ökad sårbarhet när det gäller tillgång till strategiskt viktiga råvaror och produkter, något vi fick smaka på under covid-krisen då vi var tvungna att skaffa dåliga masker från Kina och dyra mediciner från Indien.

Den påstådda önskan att sprida demokrati och mänskliga rättigheter har inte varit en framgångssaga. Det är i alla fall inget bra argument för en fortsatt USA-ledd regelbaserad liberal världsordning, vilket Afghanistan just nu är det sista sorgliga exemplet på efter 21 års krigföring.

Och det är kanske något att tänka på, för de tomma tankesmedjorna Civita och Argument, att medan ”vår egen” fredspristagare Obama är den amerikanske president som har bombat mest sedan Vietnamkriget, så är Trump faktiskt presidenten som har bombat minst.

Det finns flera saker man kan bekymra sig för när det kommer till Donald Trump, men jag skulle inte vara särskilt bekymrad om han skapade fred i Ukraina och satte stopp för amerikansk interventionism.