När passagerarfartyget Titanic, på sin jungfruresa, kolliderade med ett isberg i Nordatlanten och sjönk natten mellan den 14 och 15 april 1912 var det en tragedi som gjorde stort intryck på sin samtid. Av de 2 200 personerna ombord dog omkring 1 500. Katastrofen var också ett förebud om en mycket större katastrof för nästan hela Europa.

Bara två år senare kastades den europeiska kontinenten in i ett mycket blodigt krig, första världskriget. På många sätt har Europa fortfarande inte helt återhämtat sig från denna meningslösa tragedi, mer än ett sekel senare.

Det kan vara frestande att se på dagens svaga och utmattade Europa, dagligen översvämmat av invandrare från söder, som ett slags mångkulturellt Titanic. Om man funderar på allvar över denna analogi kommer man dock fram till att dagens Europa faktiskt är mycket värre än Titanic.

Europa är en kontinent med flera hundra miljoner invånare, inte bara några tusen passagerare. Men låt oss fokusera på en annan aspekt av jämförelsen.

Reaktionstiden är den tid det tar från det att du upptäcker farosignalerna och bestämmer dig för vad du ska göra tills du börjar reagera eller agera. Om du kör bil eller cykel, hur lång tid tar det från det att du upptäcker en potentiell kollision till det att du reagerar genom att bromsa eller ändra riktning för att undvika en kollision?

För en frisk person är den normala reaktionstiden i trafiken några sekunder. Denna tid kan vara betydligt längre om du är trött, ouppmärksam eller berusad.

När utkiken på Titanic äntligen fick syn på isberget framför sig slog de omedelbart larm. Styrman försökte snabbt ändra kurs. Tyvärr var det för sent och fartyget träffade isberget och sjönk ändå. Men reaktionstiden för Titanics besättning från det ögonblick de blev medvetna om en potentiell katastrof kan mätas i sekunder.

Titanic hade en radio eller trådlös telegraf ombord. Det var en ny teknik på den tiden och användes för att kalla på hjälp när kollisionen inträffade. Teknik som kunde ha använts för att upptäcka isberget i förväg, som ekolod eller radar, utvecklades dock under åren efter Titanics förlisning.

När Titanic sjönk 1912 var det en olycka. Kanske seglade de för fort i ett område där de kunde stöta på isberg, men de hade också otur.

Jämför det med dagens mångkulturella Titanic. Den västerländska makteliten har inte bara haft dagar, veckor eller månader på sig att ändra kurs. De har haft generationer på sig att ändra kurs för att undvika en katastrof, men de vägrar fortfarande att göra det.

I decennier har många människor försökt att ropa ut varningar, men de har blivit ignorerade, förlöjligade eller tystade. Några av dem som har varnat har blivit attackerade verbalt, juridiskt eller fysiskt.

Den styrande eliten betraktar alla varningar som tecken på hat och isbergsfobi. Isberget lär vara fullt av god kebab, och kanske kan det vara bra för ekonomin och betala för framtida pensioner? De ansvariga verkar ha en aktiv önskan att ramma isberget.

Även förare som är påverkade av alkohol eller andra droger kommer då och då att byta riktning, helt enkelt eftersom de inte är kapabla att hålla samma körriktning under en längre tid.

Men västerländska ledare beter sig inte som rattfyllerister. De har kontinuerligt hållit en stadig kurs mot isberget i mer än ett halvt sekel. Om hela västvärlden har rört sig i samma riktning i 50 eller 60 år, är det då bara en olycka?