Den här veckan hände något extraordinärt i Storbritannien: mordet på tre arbetarklassflickor förvandlades till en moralpanik över arbetarklassens samhällen.

Obevekligt, och med något som närmar sig nöje, drog mediaeliten allmänhetens blick från det frenetiska knivhuggandet av flickor i en kuststad till den förment skummande intoleransen mot själva kuststaden.

I elitens kretsar ersattes rädslan för det onda som drabbade Southports barn av en föraning om vad som lurade i Southport.

Så här skriver Brendan O’Neill i Spiked. Brittiska medier och politiker har lättare att visa sin avsky för sin egen underklass än att reagera på de heliga migranternas grymheter. Vi såg ett groteskt exempel på detta i den så kallade grooming-skandalen.

”Eliternas” attityder beror nog till stor del på att det är just de som själva har bjudit in miljontals utlänningar  till landet.

”Eliten” verkar tycka att arbetarklassen är så fördomsfull och korkad att den låter sig luras av desinformation från sociala medier, ofta med elaka ryssar i bakgrunden.

Ingen nämner namnen på de tre mördade flickorna. Målet verkar vara att försöka glömma att tre små flickor betalade det yttersta priset för decennier av svek.

Det har varit en skrämmande syn. Jag kämpar för att komma ihåg när den moraliska berättelsen om en fruktansvärd händelse senast blev så skoningslöst omskriven av dem med makt över kulturen.

Och det slutar med att eliten nästan uteslutande fokuserar sin ilska och energi på den civila oro som följde i kölvattnet av denna barbariska handling. Om den ”moraliska avvikelsen”, inte så mycket hos mördaren som förintade tre dyrbara liv, som i de små delar av arbetarsamhället som bröt ut i raseri över mordet.

Etablissemanget finner sin komfortzon i klassiskt brittiskt klassförakt. Men föraktet gäller bara våra egna, inte utländska våldtäktsmän och mördare. De är det synd om.

Reaktionerna på morden framställs som ett större hot än själva morden. Det här påminner mig om terrorn i Manchester, då över 20 personer sprängdes i bitar av en muslimsk terrorist.

I en vecka efter mordet sjöng en hel stadion: Don’t look back in anger. Detta hyllades i västerländska medier. Tycker dessa kallhjärtade pampar att man inte ska känna ilska efter ett massmord på unga tjejer?

Detta är en symbol för vår civilisations förfall, på speed.

Naturligtvis är våldet efter morden i Southport inget som går att försvara. Men även fredliga demonstrationer mot massinvandring avskrivs som högerextrema. Det såg vi på Irland. På så sätt intensifieras reaktionerna, och ilskan växer tills den exploderar.

Man kan beklaga upploppen som följde på Southport-massakern, precis som jag gör, och ändå fråga sig varför dessa upplopp framkallade en mer nitisk reaktion från de opinionsbildande klasserna än blodbadet som utlöste dem.

Även personer som bara skriver om vad som händer bedöms som högerextremister, även om de aldrig gjort något brottsligt, och aldrig kommer att döda små flickor. Och de som i många år varnat för det som nu händer får skulden för utvecklingen eftersom de hade rätt i sina förutsägelser.

Efter upploppen i Harehills i Leeds skrev Prospect att det förmodligen handlade om ”ekonomisk press”. De stackars romerna, och de muslimer som deltog i upploppen, blev trots allt ”pressade till bristningsgränsen … något måste ge efter”.

”Förra veckan talade Harehills. Men var det någon som lyssnade?”

Sympatin kan läsas mellan raderna. Men reaktionerna efter Southport möts bara av fördomar och hot. Ingen visar en vilja att lyssna på vad de rasande britterna faktiskt reagerar på, även om det förstås är uppenbart.

När det gäller Starmer – hans förbittring på presskonferensen över upploppen i Southport kunde ha varit mer övertygande om han inte hade knäböjt för Black Lives Matter i juni 2020, när BLM-upploppen rasade i USA.

Starmer försöker att utbilda sin egen arbetarklass efter att ha förespråkat en ideologi som ledde till 25 dödsfall och miljarder dollar i skador. Dessutom tillät politiker över hela Väst (inklusive Norge och Sverige) BLM-mobben att demonstrera samtidigt som hela befolkningen drabbades av nedstängningar under en så kallad pandemi.

Som O’Neill skriver: Det är ”löjligt absurt”. Vi har en elit som i praktiken hatar sin egen befolkning, och tillåter absolut allt så länge de kriminella är utlänningar, muslimer, mörkhyade, könsförvirrade eller klimatpsykopater.

Elsie Dot Stancombe (7), Alice Aguiar (9) och Bebe King (6) dödades. Men de har redan glömts bort av den brittiska eliten. Bild släppt av offrens familjer.

Principen om likhet inför lagen kan inte tolereras. Bara vita, heterosexuella män kan straffas för hat, verkar det som. Straffet för ett dumt uttalande är lika strängt som straffet för en gruppvåldtäkt.

Anledningen till att upploppen efter Southport förfärade kulturetablissemanget så mycket är inte vad som gjordes, utan vem som gjorde det. De. Den vita underklassen. De vi aldrig vill höra från. Aldrig någonsin.

Starmer kommer att gå till angrepp i sociala medier. Inrikesminister Yvette Cooper skrev i The Times att de som har hetsat till upplopp i sociala medier ska straffas.

Det kommer en uppgörelse med de som deltog i detta våld, de som piskade upp dem på sociala medier och i chattforum på nätet, och de som har känt sig uppmuntrade av detta ögonblick att underblåsa rashatet i vårt land.

Det är så tyranni byggs upp, bit för bit. Det här är bara Another Brick in The Wall.

Den som tror att en ny censurregim på nätet bara kommer att användas mot desinformation är tyvärr en idiot.

Vi vanliga människor ska inte bara tolerera att myndigheter importerar brott från utlandet och skickar miljarder ut ur landet. Vi är skyldiga att hylla detta, även om det är vi som ska finansiera vår egen undergång.

Att kulturelitens största rädsla efter Southport har varit allmänhetens reaktion är egentligen inte förvånande. För det kan inte längre råda något tvivel:

Vår så kallade elit tål helt enkelt sin egen befolkning. Det verkar omöjligt att hitta någon annan förklaring.

Att rikta aggressionen mot de asylsökande som bara utnyttjar våra eliters svek är som att misshandla pianisten för att pianot är ostämt.