Islams aggressiva och militanta ideologiska expansion började samma dag som Ayatollah Khomeini tog makten i Iran 1979. Innan denna händelse hade de islamiska staterna inga ambitioner om en global missionskampanj för islam, utan hade nog att göra med att hålla sina egna medborgare på dygdens smala stig i Allahs rike. Koranen dikterar dock att det är varje muslims plikt att sprida islam överallt efter bästa förmåga tills ideologin har segrat globalt. Efter detta lovar de heliga skrifterna att freden sprider sig, det vill säga den islamiska freden, eftersom Allahs fiender då antingen är utrotade eller har konverterat till den sanna läran.

Khomeini antog detta heliga uppdrag och engagerade Iran och alla shiamuslimska ledare för tre strategiska uppgifter: förintelsen av staten Israel, undertryckandet av den sunnimuslimska kättarreligionen och upprättandet av shiaislam som världens ledande ideologi och tro.

Det är visserligen uppgifter som man inte kan genomföra på ett kick, men tiden står som bekant stilla inom islam. Allah är tålmodig, och enligt Koranen belönar han muslimen inte för de uppnådda resultaten, utan för viljan och ansträngningen. Under de 45 år som har gått sedan maktövertagandet 1979 har ayatollorna uppnått betydande resultat i sin strategiska expansion. Iran kontrollerar idag Syrien, Libanon, Irak och Jemen. Man har lyckats hålla tillbaka och omringa Israel med shiamiliser och shialojala stater. Hamas och Hizbollah kontrolleras och finansieras av Iran, som är nära att vara kärnvapenbeväpnat. Alla andra kärnkraftsstater betraktar sin kärnvapenarsenal som ett avskräckande medel för att hålla sina fiender lugna. Iran, å andra sidan, utvecklar kärnvapenmissiler för att använda dem för att utrota den israeliska staten.

Dessa vinster har dock varit extremt kostsamma för prästregimen, men särskilt för det iranska folket. Före 1979 var det iranska samhället en nästan sekulär stat. Försvaret hade ett nära samarbete med USA. Iranska officerare hade tillgång till kurser och utbildning i USA, vilket stimulerade vänskap och professionellt samarbete. Nu är det den iranska militären som håller ayatollorna vid makten trots de tidigare goda relationerna med USA.

Priset för prästerligt styre har varit högt, då militären verkställt en Al Capone-liknande ”skyddsuppgörelse”, en sorts militär försäljningsskatt som garanterar officerskåren och underrättelsetjänsten en skatt på de viktigaste affärstransaktionerna i Iran. Enligt det amerikanska utrikesdepartementet spenderar Iran cirka 700 miljarder dollar per år på att hålla liv i sina vasallstater och miliser i Mellanöstern. Landets ekonomi går därför mot en kollaps. Inflationen är utom kontroll och nådde 2023 nästan 63 procent för året. Arbetslösheten är skyhög och den vanlige arbetaren drabbas så hårt av konjunkturnedgången att det sällan finns tillräckligt med fisk, ägg och kött på middagsbordet.

Iransk oljeexport står stilla. Kina, som är Irans största kund, har tvingat till sig enorma rabatter. Vinsten för prästerna påverkas ytterligare av korruption och av internationella sanktioner, som pressar Iran att sälja nationens olja genom ett antal mellanhänder, som alla måste ha en solid bit av kakan. Den iranska befolkningen måste alltså betala ett grymt pris för regimens ideologiska rån, som lägger beslag på varje sparad krona till islamiska miliser och lydstater. Hatet mot ayatollorna är därför stort och ökar hela tiden, särskilt i de större städerna. De folkliga upproren puttrar överallt och bryter ut regelbundet, som kvinnorevolten 2022. Den prästerliga regeringen svarar med alla medel som är vanliga i en diktatur. Amnesty International och UNHRC rapporterar om omotiverade fängelsestraff, utbrett våld och tortyr i rättssystemet, om hur arresterade inte har rätt till en advokat och försvinner spårlöst.

Satellit-tv, sociala medier och internet blockeras och avbryts ständigt. Fackföreningar och politiska rörelser är förbjudna. Iranier avrättas för homosexualitet, äktenskapsbrott och förkastande av den islamiska tron. Etniska och religiösa minoriteter nekas tillgång till arbete, egendom och utbildning och förföljs med fängelse, tortyr och dödsstraff. Iransk strafflag tillåter piskning, förblindande, amputationer, korsfästelse, hängning och stening.

Så länge som ondskans allians existerar mellan prästerskapet och militären kan ingen makt på jorden stoppa Iran från att sträva efter Khomeinis heliga mål från 1979. Om prästerskapet försvann skulle det inte finnas något mer stöd för Hamas och Hizbollah, som därför skulle vissna och dö. Det skulle också bli ödet för Syriens president Assad och den shiamuslimska diktaturen i Irak och Jemen. Islamiska migranters oförsonliga intolerans mot sina demokratiska värdnationer skulle få slut på ideologiskt bränsle och dö en stilla död.

Det nödvändiga systemskiftet i Iran kan bara ske på två sätt: antingen genom ett folkligt, nationellt uppror eller genom att militären erkänner att den totalitära koranstaten inte ska vara Irans framtid och därför avslutar alliansen med ayatollorna. Ett uppror skulle sannolikt inte lyckas, men en skilsmässa mellan prästerna och generalerna kan vara en möjlig lösning – om USA och de andra demokratiska stormakterna garanterar straffrihet för tidigare grymheter, ett förnyat militärt samarbete och en plats i solen för Irans försvar i den nya, sekulära iranska staten.

Systemskiftet i Iran är inte precis runt hörnet, men precis som Saudiarabien har insett att framtiden inte tillhör medeltida korandiktaturer, kommer turen även till Iran. Det kommer en dag av glädje när det prästerliga styret i Teheran går till historieböckerna som ett kort men sorgligt mellanspel i det persiska imperiets ärorika historia.