Andelen utlänningar i västländer har exploderat, och myndigheterna är desperata efter att arbeta med organisationer och förespråkare för invandrare och importerad okultur för att dämpa stämningarna och upprätthålla social ro. Å andra sidan är de på samma gång angelägna om att attackera sina egna medborgare som känner sig illa till mods och protesterar mot samhällsutvecklingen, och det syns ingen inbjudan till samarbete – bara anklagelser om högerextremism och rasism. Det finns ingen likhet inför lagen eller någon balans i detta, och det enda man uppnår är att fördjupa splittringen och politikerföraktet.

Det var i mitten av 70-talet som politiska maktstrukturer på vänsterkanten bestämde sig för att göra västländerna ”mångkulturella” genom massinvandring i globalismens och internationalismens anda. De beskrev aldrig i något partiprogram vad detta skulle göra med våra länder, vad det skulle kosta och vilka problem det skulle orsaka – så väljarna förstod aldrig omfattningen av denna politik och hade därför aldrig möjlighet att stoppa den.

Nu när detta politiska samhällsexperiment får Sverige att kollapsa socialt så förnekar vänstern att de har legat bakom förändringens mångkulturella politik och frånsäger sig allt ansvar för resultaten. Det är barnsligt, eftersom vår grundliga faktagranskning från 2018 avslöjar en förkrossande samling av bevis.

Att välja mångkultur framför assimilering är ett nationellt val

Nu när problemen bakom ”Projekt Mångkultur” är på väg att explodera över hela Europa hävdar vänstern istället att den sociala utvecklingen var ”oundviklig i en alltmer globaliserad värld”. Västländerna hade enligt uppgift inget annat val än att öppna sina gränser eftersom ”det alltid har förekommit migration” och tillströmningen av lycksökare beror på internationella överenskommelser om rätten till asyl och andra ansvarsfriskrivningar.

Märkligt nog är det bara västländer som tvingar sig själva att ge upp sina gränser och kulturella preferenser, och ge bort sina värderingar, till medborgare i andra länder. Andra länder slipper, och hyllas istället när de driver ut kolonister. Ännu mer slående är att asylinstitutet inte har något med begreppet ”mångkultur” genom ”integration” att göra. Det är ett inrikespolitiskt val, eftersom man istället hade kunnat satsa på assimilering som alla andra länder utanför Europa kräver. Då hade västländerna, och i synnerhet Sverige, sett helt annorlunda ut.

Detta är oerhört viktigt för allmänheten att förstå: mångkultur är ett frivilligt politiskt val. Det fanns bättre, säkrare och mer beprövade alternativ för att hantera immigration, precis som USA gjorde före 70-talet. Mångkultur var, och är fortfarande, ett socialt  experiment och alla förstår att det är en politisk risksport att experimentera med det egna samhället. Det är inte vad politikerna ska göra. Men det gör de, och de visar inga tecken på att ångra sig, ändra sig eller tvivla när problemen eskalerar.

Hela Europa tog samma väg, till skillnad från andra delar av världen

I Runnymede Trusts rapport ”The Future of Multi-Ethnic Britain”  från 2000 visades hur Storbritannien skulle bli ”a community of communities”, en genuint mångkulturell stat som förkastade ”den snäva engelskdominerade, bakåtblickande definitionen av nationen”, och där den brittiska kulturen presenterades som en bland många som skulle omfattas inom ramen för den nya mångkulturella staten, och invandringsrestriktioner skulle hävas för att uppnå detta mål.

De politiska aktivisterna brydde sig aldrig om att ställa de mest uppenbara frågorna: Är detta möjligt? Var har mångkulturen fungerat framgångsrikt tidigare? Kommer de etniska européer som ger upp kultur, mark, pengar, hus och jobb till främlingar verkligen vara med på detta, acceptera det och omfamna det? Inte bara det, utan tvärtom också: Kommer främlingarna verkligen att bli en del av den nya ”gemenskapen”, eller kommer de att slåss mot ”the natives”, som de gjorde överallt där de gjorde strandhugg? Det var aldrig någon riskbedömning involverad i experimentet. Politikerna ville inte lyssna på varningar – de bara genomförde det.

Eftersom de automatiskt antog att ”mångkultur” är möjlig och kommer att lyckas, utan att ha en gnutta empirisk framgång att bevisa det genom, avslöjar det bara att grunden var ett politiskt diktat. Vänstern var inte intresserad av faropotentialen. Några hade ”pratat ihop sig” och bestämt, och det fanns ingen ärlig debatt eller objektiv analys bakom Norge [eller Sverige; reds. anm.] som mångkulturell nation.

Men nu sitter vi med facit från Sverige, England, Tyskland och alla andra länder som kommit längre ner i dödsspiralen än vi: Mångkultur fungerar inte, som jag dokumenterade 2015. Det är just därför västerländska samhällen spenderar allt större resurser på att kamouflera problemen, för att försöka få något dysfunktionellt att se ut som en framgång.

Men ”mångkultur” kommer aldrig att fungera – hur mycket man än försöker. Konceptet är ett brott mot den naturliga mänskliga beteendepsykologin, eftersom homo sapiens har utvecklats till ett flockdjur baserat på stamkultur: Vi gillar att vara med våra likar, och göra våra grejor i vår egen kulturkrets. Det är mänskligt – och det är just därför målet med mångkultur är så omänskligt. Bra idé, men fel art.

Mångkultur är en dekorativ synonym för stamkultur

Vad som faktiskt händer i västländer är att mångkulturens sociala experiment odlar allt starkare stamkulturer. Och istället för att skapa ”sammanhållning” som avsikten var, måste samhällsexperimentet hållas samman genom en ständigt ökande användning av offentlig makt för att ge sken av framgång.

Varje europé kan själv observera behovet av mer och mer offentlig makt för varje dag: Fler och fler poliser, kravallpoliser, vapen och en tydlig tendens hos myndigheter i Europa att använda militär hjälp för att hålla ihop samhället, som i Frankrike. Även Norge visar en tydlig förskjutning mot permanent beväpning, samtidigt som motsättningarna och splittringarna ökar.

Även norrmän som assimilerades i en gemensam norsk kultur på 70-talet hade stammotsättningar eftersom det ligger i människans natur – fråga bara en bergensare, eller för den delen fotbollssupportrar. Och mångkulturens indelning i stammar gäller inte bara mellan norrmän och invandrare, utan även mellan invandrargrupper som plötsligt utkämpar sina stamkrig här.

Stam och klan är mänskliga instinkter

Innan staten och rättsstaten uppfanns av västvärlden fanns det ingen säkerhet för individen utanför stam och klan. Det är just därför evolutionen har gjort oss till flockdjur. I dysfunktionella länder finns det fortfarande ingen trygghet utanför familjen, gänget, klanen och stammen. I dysfunktionella stater är det detta som skapar samhället och säkerställer medborgarna en viss trygghet inför morgondagen.

När man importerar detta till västländer, och låter invandrare odla sin egen kultur här så att vi alla blir berikade till att förstå att ”alla kulturer är lika”, då återinför man stamkulturen till västländerna. Och inte nog med det: Man legitimerar den, just för att ”mångkultur” är detsamma som ”stamkultur”. Och problemet med stamkulturen är att den skapar ständiga motsättningar, konflikter och krig.

Det här är inget jag påstår – vi har historiska bevis för det, och Balkan 1992 är kanske det mest skrämmande: Jugoslavien hölls samman av rå militärmakt, men bara tre år efter att kommunismen kollapsade och maktstrukturen bröt samman, bröt det ut ett fullskaligt stamkrig, med etnisk rensning som följd. Människor är biologiska, och 5 000 år av civilisation och schampo överträffar inte 300 000 år av evolution. Detta är vad socialister aldrig lyckas förstå: De förstår varken människor eller kulturer. och det är just därför som deras politik alltid slutar i katastrof.

Integration ska fortsätta lösa de problem den inte har löst tidigare

”Mångkultur” kommer därför alltid att sluta med stamkultur. Det kan inte vara annorlunda. Och människor som kommer från samhällen baserade på stammar och klaner anländer dagligen till västerländska, mångkulturella stater. De bara fortsätter där de slutade i det gamla landet.

Etniska européer som har vuxit upp med sammanhållning, assimilering, rättsstat, våldsmonopol, maktdelning och civilisation har inte den fördelen. Det är ett okänt territorium för dem, vilket gör deras eget land och samhälle till ett okänt territorium. Det är därför västerländska våldsoffer alltid står handfallna när den nya ”sammanhållningen” visar sig inte fungera, utan slår dem rakt i ansiktet. Bokstavligt talat.

Etniska européer kommer att ta lång tid på sig för att återvända till sina stamkulturella instinkter och anpassa sig till denna nya verklighet som tvingats på dem, men de kommer att göra det så småningom. För ”mångkultur” fungerar inte – även om den teoretiska dåren som uppfann begreppet aldrig förstod det själv. Men nu är det för sent att vända tillbaka. Med högsta arrogans säger de att ”vi måste vänja oss vid den nya mångkulturella verkligheten”, och att allt kommer att bli bra med en 40-årig magisk besvärjelse: ”Integration”

Det är så vänstern gärna presenterar begreppen inkludering, utanförskap, segregation och integration, men allt de uppnår är att avslöja tre problem: I integrationscirkeln har de icke-gröna prickarna bildat en lycklig stam och de gröna en annan och större stam. I verkligheten kommer de olika färgerna också att bilda sin egen stam i opposition till varandra. Och sist men inte minst: I många europeiska städer är de gröna prickarna nu en stam i minoritet.

Det finns bara ett litet problem med denna ”lösning”:  Ingen kan riktigt förklara vad ”integration” är. Vad är receptet och hur säkerställer man att det fungerar? Ingen kan svara på det. Anledningen är att integration är en magisk trollformel som används när mångkulturen misslyckas: ”Simsalabim!” då blir det bra. Med ett ”Abracadabra” kommer stamkulturen att avskaffas och Utopia bli verklighet. Det har visserligen inte fungerat hittills, men det kommer att fungera eftersom det är det enda alternativet vi har. Det måste fungera, för hela det sociala experimentet vilar på det. Som om ”måste” skulle göra någon skillnad för verkligheten.

Tills integrationen börjar fungera måste jakten på kritiker intensifieras

När vänsterns sociala experiment misslyckas på grund av ensidig aktivism, extremism och ren dumhet så är de aldrig självkritiska. Detta verkar vara ett nödvändigt personlighetsdrag för att överhuvudtaget vara socialist: Det är alltid någon annans fel. Någon annan är skyldig! Det var inte jag! De växer på något sätt aldrig upp, och kommer alltid att försöka sig på misslyckade politiska experiment om och om igen under nya namn.

Med det i åtanke är det inte konstigt att de skyller på andra när ”mångkulturen” misslyckas lika uppenbart och katastrofalt som i Sverige. Eftersom det inte kan vara något fel på socialistiska samhällsprojekt och den magiska lösningen ”integration”, så måste felet hittas någon annanstans. Och så har anklagelser om rasism, högerextremism, nazism, främlingsfientlighet och islamofobi ersatt en civiliserad debatt i västländerna. Alla är misstänkta. Håll käften annars träffar sökljuset dig!

Jakten på kritiker, meningsmotståndare, kontrarevolutionärer och råttor är igång. De ska rökas ut, gripas, dömas och straffas. Inte för att skapa en diktatur –  Gud förbjude! – utan för att ”rädda demokratin”, förstås. (Med andra ord den mångkulturella, experimentella versionen av demokrati.) Därför befinner vi oss återigen på samma punkt där vänstern alltid hamnar, oavsett om de är internationella socialister eller nationalsocialister: Arresteringar! De vill såklart inte sätta samhällskritiker i finkan med onda baktankar: Nejdå. Det är bara en nödvändig åtgärd för samhällets och framtidens bästa. Kackerlackorna måste bort från samhället, annars kommer inte Utopia.

Mångkultur är ett presentpaket till de värsta i människor

Denna totalitära galenskap sprider sig nu som en farsot i västerländska demokratier. Den vidriga seden att, under in- och utandning, kalla någon ”rasist” har blivit ett tecken på godhet, trots att detta egentligen är ociviliserat hatretorik och ett säkert tecken på bristande utbildning (eller på universitetsutbildning, tyvärr).

Socialister och deras totalitära vänner från islam älskar det – för ingen av dem har frihet, fred, rättsstatsprincipen, yttrandefrihet och trygghet för individen som sitt överordnade mål. Deras mål är att vinna! Dessa två grupper utgör också två stammar, som för närvarande arbetar tillsammans mot demokrati och yttrandefrihet.

Men en av dessa stammar är mycket mer våldsam än den andra. Socialisterna tror fortfarande att de islamister som infiltrerat västvärlden arbetar för demokrati och delar drömmen om ett mångkulturellt utopiskt samhälle. Men det har islamisterna aldrig gjort. De arbetar för ett totalitärt, monokulturellt machosamhälle baserat på vidskepelse, och socialisterna är deras nyttiga idioter.

Det är precis vad iranska socialister upptäckte 1979, och vad alla EU:s socialister kommer också att upptäcka… Men för sent. Stamkriget kommer, om ingen kommer till besinning mycket snart. Dela och sprid!