Akta dig för att glömma Herren, din Gud, och försumma inte att hålla hans bud, föreskrifter och stadgar, som jag i dag ger dig. När du äter dig mätt och bygger fina hus att bo i, när dina kor och får förökar sig, när du får mer av silver och guld och allt vad du äger förmeras, akta dig då för att i högmod glömma Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret, som ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen med giftormar och skorpioner, ett förbränt land utan vatten, som lät vatten flöda ur den flinthårda klippan och lät dig äta manna i öknen, något som dina fäder inte kände till, allt för att tukta dig och sätta dig på prov och för att till slut visa dig sin godhet. 

Tro inte att du av egen kraft och förmåga har skaffat dig denna rikedom, utan tänk på att det är Herren, din Gud, som ger dig kraft att skaffa rikedom, därför att han då liksom i dag kommer att upprätthålla det förbund han ingick med dina fäder och bekräftade med ed.
5 Mos. 8:11-18

Namnet Vingårdssöndag syftar på Jesu liknelse om arbetarna i vingården (Matteusevangeliet, vers 20) och handlar om kallelsen att arbeta i Guds rike på jorden.

Huvudbudskapet på denna dag är att Kristi tjänare inte ska tro att de har rätt till tack eller belöning från Herren. Tvärtom måste vi beväpna oss med tjänarens blygsamma inställning: ”Detta är bara min enkla plikt.”

Men liknelsen om de onda vinodlarna som dödade vinodlarens tjänare och i slutändan även hans Son är nog i första hand riktad till vissa grupper i Israel på Jesu tid, men den bör också läsas som en varning till alla som inte bär frukterna av Guds rike, och då har vi kommit till en av de andra texterna för idag, den som är hämtad från Femte Moseboken, varningen om att glömma Guds bud.

I går började NRK läsa Landsloven [den norska rikslagen; reds. anm.] från 1274. Det hela utspelade sig inför Stortinget. Som vi förstår har den 750-årsjubileum i år, tillsammans med Kristenretten som firar 1000 år. Det finns enorma dimensioner i dessa firanden, både vad gäller innehållet, men också vad gäller arbetet bakom.

Medeltidens lagstiftare såg sig själva som något mer än vanliga furstar och regenter, de visste att de arbetade för Herren, vilket inledningen till Gulatingsloven tydligt visar.

Det första som möter oss i Gulatingsloven, föregångare till 1014 års kristna lag, Kristenretten, är ett påbud om att böja oss österut och be till den helige Kristus om ett gott år och om fred, och att vi måste hålla vårt land säkert och vår landsherre helig. Han är vår vän och vi hans och Gud är vän till alla. Som Ole Petter Erlandsen, författare till boken 1024, skriver: ”Nationen skulle byggas, inte läggas öde och landet skulle inte längre utsättas för förödelse och våld.”

Ursprunget till våra lagar är en biblisk världsbild och en kristen idégrund. Lagstiftarna var överens om att arbetet innebar stort ansvar, men också stor glädje och förväntan. Vissheten att de var ett redskap för Honom gjorde arbetet lättare, det de gjorde mot sina medmänniskor, det gjorde de mot Jesus själv.

Därför blev det naturligt att förbjuda dödande av barn. Kvinnor blev jämställda med män och slaveriet avskaffades gradvis. Tro på Gud och att hålla hans bud var inget politiskt program, men när man ser kärlekens Gud i sina medmänniskor så följer lagstiftningen efter, som när Magnus Lagabøter införde allmoseplikt till handikappade och barn.

Förra veckan presenterade regeringen sina planer med abortlagen. De kommer att utöka gränsen för fri abort till vecka 18 av graviditeten. Och som familjeminister Kjersti Toppe säger till tidningen Nationen:

Att öka antalet veckor kan i efterhand innebära fri abort fram till vecka 22.

Jag tycker att det är skrämmande att det redan finns röster som vill ha en förlängning till vecka 22 och hela graviditeten.

I går lästes därför Landsloven upp i sin helhet och den hyllas. Men observera att den inte hyllas som en förlängning av mäns tro på en Gud som ber oss att inte glömma hans bud. Det är inte så ofta som man hör någon nämna kristendomen som en inspiration för medeltida lagstiftning och för vår civilisation. Men en sak är säker. Våra första kristna lagstiftare skulle aldrig ha accepterat vare sig den nuvarande abortlagen, eller en förlängning av den. De skulle se vår liberala politik som ett tecken på ett djupt moraliskt förfall.

Det är svårt att se varför våra lagstiftare ska stoppa en ytterligare utbyggnad av den nuvarande abortlagen. Det finns ingen anledning att tro att vi är bättre människor än de som levde i antiken och i förkristen tid, den tekniska utvecklingen innebär ingen moralisk förbättring.

Vi lever därför i en tid där våra lagstiftare inte bara har glömt Gud, utan där vi också har blivit högmodiga. Våra ledare säger öppet att Gud har blivit överflödig, att de ser sig själva som utgångspunkten för moral. Men vi vet att det inte kommer att sluta bra. Den kände politiska tänkaren Alexis de Tocqueville såg det tydligt när han besökte USA i början av 1800-talet. Han förutspådde att demokratin som vi känner den skulle sluta den dag då majoriteten avskaffade sanningen och gav sig själv rollen som den normativa utgångspunkten.

Det är intressant att se hur majoriteten i dagens Norge låter sig ledas av människor som förkastar Gud och som inte har någon vilja att kämpa för det vi vet är gott. Men att säga nej till Gud betyder också att vi säger nej till hans välsignelser och ja till barbariet. Historikern Halvor Tjønn skriver i sin biografi om kung Olav Tryggvason att även om vi idag tar avstånd från de metoder han använde vid kristnandet av Norge, ”är det väldigt få människor i Norge som vill bo i något annat land än det Olav Tryggvason hjälpte till att skapa […] ett land grundat på det kristna västerländska sättet att tänka”.

Men det är dit vi är på väg. Frågan är om vi verkligen vill leva i ett sådant land?