Petrus frågade: »Herre, gäller din liknelse oss eller alla?« Herren svarade: »Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.

Luk 12:41-48

Vi lever i vad som kan kallas ett postkristet samhälle. Ett samhälle där vi fortfarande har kvar arvet från det kristna förnuftet och den kristna moralen, men samtidigt har förkastat tron på att detta har något med Gud att göra. Vi kämpar med att förstå att det finns något som heter verklighetsuppfattning och att denna förutsätter en tro – religiös eller ideologisk.

Kristendomen och judendomen är unika i det att de baserar sin tro på människans fria vilja och en gudagiven moral. För människan under antiken och senare under medeltiden var detta en revolutionerande nyhet, och sakta men säkert formade det vår kultur. Vi var inte bundna av ödet och vi tog ställning mot det förflutnas amoralitet, där makt definierade rätt.

Dagens texter handlar om att människan görs ansvarig. Vi möter detta budskap i liknelsen om den förnuftige slaven, i kung Salomos bön om vishet och förståelse för att leda Guds folk och i Paulus brev till Efesierna där han skriver att vi inte längre ska

vara omogna spädbarn, inte kastas hit och dit och drivas omkring av varje andetag av ny lära, så att vi blir ett byte för människors falska spel och listiga, förföriska knep. Men vi skall vara sanningen trogna i kärlek och växa upp till honom som är huvudet, Kristus.

Det var detta som drev Olav Haraldsson för mer än 1 000 år sedan när han år 1024 kämpade för och vann antagandet av kristen lag. Vi tycks glömma hur unik kristnandet var, inte bara på grund av dess innehåll, utan på grund av den verklighetsuppfattning som gjorde det möjligt.

Människans öde var inte längre en konsekvens av hur nornorna hade knutit ihop trådarna i våra liv, nu var vi redskap för en helig Gud som hade behov av oss och våra fria val.

Det är dock inte längre så populärt att tala om ansvar eller moral. Det är lättare att tala om socioekonomiska förhållanden som avgör vilka val vi gör. Och moralen har nästan försvunnit från den offentliga debatten; vi vill inte att någon ska tala om för oss vad vi ska göra. Målet är ett samhälle i jämvikt, med fri tillgång till både land och damernas omklädningsrum, ett resultat av allas våra val, ett samhälle utan sanning och där det heliga föraktas. Det är det förflutnas fatalism i ny skepnad, men nu på en högre nivå.

Medeltiden, å andra sidan, präglades av kampen mellan kristendom och islam. Det finns all anledning att tro att dåtidens kristna bättre än vi förstod vad som stod på spel. De såg islams fatalism och amoraliska gudom och förstod att det var receptet på ofrihet och barbari. Men vi har glömt både vad vi trodde på och vad den tron innebar för ett fritt samhälle. Vi inser inte vad främmande religioner innebär, vilken förståelse av verkligheten de för med sig. Och det gäller inte bara islam, det gäller i lika hög grad religioner som hinduism och buddhism.

Vi kristna talar ofta om vår tro, men vi talar sällan om dess konsekvenser. Erkännandet av en absolut moral och avsaknaden av ödestro är två av de viktigaste pelarna i vår civilisation. Nu upplever vi att båda är under attack, både på grund av invandringen, men också på grund av ett politiskt ledarskap som verkar förespråka ett samhälle utan Gud. Är det därför de också verkar föredra islam och muslimer framför kristendom och kristna?

Kristendomen utmanar oss, Gud behandlar oss som vuxna människor som är ansvariga för våra val. Det är så goda samhällen skapas. Det är upp till oss att bestämma om vi vill behålla de välsignelser som en sådan tro ger oss, eller låta den tomma postkristna förståelsen av verkligheten leda oss mot avgrunden.