I skrivande stund pågår Pride-paraden i Stockholm, en parad som genom åren förvandlats från en berättigad demonstration för acceptans till en glättig och inte sällan sexualiserad show. Men Pride handlar såklart om så mycket mer, och inte sällan döljer sig tragiska människoöden bakom de glättiga fasaderna.

Dagens Nyheter publicerade under lördagen en lång intervju med den 32-åriga transkvinnan Elina, som genom hela intervjun tituleras som ”hon”. Intervjun inleds med en fascinerande mening:

I många år kände Elina Eriksson sig tvungen att leva som en man.

Tvungen? Han var ju en man? Född som pojke, med XY-kromosomer, manligt könsorgan och en pubertet som ledde till att pojken blev en man med skäggväxt, muskler och djup röst. Är man då ”tvungen” att leva som man? Tja, om naturen kan tvinga någon så är det väl så. Då är vi alla tvingade till att leva som män, kvinnor, långa, korta, blonda, mörkhåriga, snygga, fula, smarta, korkade… Vissa av oss föds med fysiska eller mentala begränsningar eller råkar ut för sjukdomar eller olyckor som förändrar våra förutsättningar.

Vi kan inte välja allt

Poängen är att vi inte kan välja allt i livet och de flesta av oss skulle nog ändra på något hos oss själva om vi fick det. Hur vi sedan väljer att hantera de förutsättningar vi är ”tvungna” att leva med, är dock en helt annan femma.

Inget är ju svart eller vitt, allt är gråskala. Även gällande hur vi uppfattar oss själva. I alla tider har det funnits ”pojkflickor” och maskulina kvinnor, försiktiga pojkar och feminina män. Det har aldrig varit några problem. Förrän nu.

Nu är ett antal av de maskulina kvinnorna och de feminina männen plötsligt ”trans”, och identifierar sig som det motsatta könet. Inga problem med det, alla individer får identifiera sig precis som man vill. Vill man identifiera sig som en igelkott, kines eller en tallrik pyttipanna så får man väl göra det. Men det förändrar inte verkligheten och vi kan inte kräva av andra att de ska uppfatta oss på samma sätt som vi uppfattar oss själva.

Elina säger att han redan som liten pojke kände sig ”mer som en flicka och trivdes bättre i kvinnliga sammanhang”.

– Jag såg en vän ha en jättelång klänning på sig och jag kände att så här vill jag också se ut. Men det får jag inte för att jag förväntades vara en pojke och pojkar ska vara på ett visst sätt, säger han till DN.

Elin Eriksson intervjuas i Dagens Nyheter. Foto: Facebook

”Bli” ett annat kön

Lösningen på detta var alltså att lämna hemstaden Karlstad, bege sig till Stockholm – och ”bli kvinna”. Men en man kan inte bli en kvinna, lika lite som en kvinna kan bli en man. Oavsett hormonbehandlingar och stympningar så kommer omvärlden att bedöma en 190 cm och hundra plus pannor tung person med grov kroppsbyggnad, stora händer och basröst som en man. Även om han bär en klänning. Men den som säger att mannen är en man anses ha fördomar:

Men hon möter fortfarande fördomar i vardagen.

– När jag börjar prata kan vissa människor börja undra om jag verkligen är en kvinna. Ibland blir jag ledsen och ibland förklarar jag.

Han kan omöjligt bli ledsen över att medmänniskor frågar? Snarare blir han ledsen över att den magiska transformationen från man till kvinna, som HBTQI+-rörelsen utlovat, inte fungerade. Att han inte är en kvinna, och inte heller uppfattas som en.

Elina är inte ensam. Vore det då inte ett alternativ att helt enkelt förbli i det kön man är född med, men samtidigt ge sig själv friheten att själv definiera på vilket sätt man ska uttrycka denna tillhörighet? Vill du som man sminka dig och bära klänning? Go for it! Men bär samtidigt med dig att varken sminket, klänningen eller en stark, inre önskan gör dig till kvinna.

Björn ”Snickar-Björn” Christiernsson heter nu Lee och identifierar sig som kvinna. Foto: Skärmdump video YouTube

Man eller kvinna på egna villkor

Någonstans där undrar jag om inte hela trans-haussen är en enda stor björntjänst. Internationella studier visar att transsexuella utgör någon blygsam promille av befolkningen, medan Folkhälsomyndigheten hävdar att 0,4 procent av svenskarna är transsexuella. Men antalet barn och unga som säger sig vara ”födda i fel kropp” ökar lavinartat. Omkring ettusen barn utreds för könsdysfori och av dessa har mer än hälften andra psykiatriska diagnoser som autism och ångesttillstånd. Majoriteten av de så kallade transsexuella är därför med största sannolikhet helt vanliga maskulina kvinnor eller feminina män – och det är helt okej att vara det.

Vore det då inte bättre att hjälpa dessa kvinnor och män att hantera sitt dåliga mående eller negativa självbild? Hjälpa dem att bli bekväma med att vara just kvinnor och män, på sina egna villkor? Att vara den maskulina kvinna eller feminina man som personen är? Att välja att vara osminkad lastbilschaufför i rutig flanellskjorta, och ändå vara en fullt tillräcklig kvinna? Att välja att vara välmanikyrerad florist och balettdansare, och ändå vara en fullt tillräcklig man? Att kanske acceptera att man är lesbisk eller bög – och vara nöjd och trygg i den identiteten? Istället för att få dem att tro att de kan ”bli” något de inte är, och sedan blir ledsna och besvikna när omvärlden inte ser dem som den de vill vara.

Jag förstår att individer kan bli ledsna och besvikna när andra inte ser bekräftar dem som de önskar. Men hur hade man kunna hjälpa på riktigt? Jo, genom att stödja Karlstad-pojken så att han hade kunnat förbli den han faktiskt och fysiskt var och är – och känna sig tillfreds med det. Kanske hade han varit mindre ledsen då? Det får vi aldrig veta.

Trans = minskad acceptans

Transrörelsen säger sig vara för acceptans, inkludering och lycka över ”att få vara den man är”, men bidrar ironiskt nog till minskad acceptans för olikheter inom könen. Om man får tro Elins och många andra transsexuellas berättelser, leder de irreparabla kemiska och kirurgiska åtgärderna visserligen till en ny kropp, men den inre vilsenheten är ofta bestående och en redan skör individ måste dessutom börja möta omvärldens realistiska blickar. Risken för självmord ökar exempelvis efter könsbytet. En ny förpackning löste inte grundproblemet.