”Stockholm. En av världens lugnaste huvudstäder.” Så inleds programmen i serien ”Tunnelbanan”, som nu är inne på sin nionde säsong och där ett filmteam följer ordningsvakter i Stockholms tunnelbana i deras arbete. Sonen beslöt sig att följa serien efter det att vi startat ett nytt streaming-abonnemang och han började, logiskt nog, med den första säsongens första avsnitt. Jag satt egentligen och arbetade, men mycket snart upptäckte jag att jag var helt fascinerad av det jag såg på tv:n.

Det tog ett tag innan jag förstod varför. Men så trillade polletten ner: Jag kände igen det Stockholm jag växte upp i. Min ungdoms Stockholm. Mina studentfesters Stockholm. Det vackra, (relativt) trygga och tillitsfulla Stockholm där jag som student kunde festa ordentligt men ändå åka ensam hem med just tunnelbanan – utan att vara rädd. Det värsta som hände var att någon busvisslade efter mig.

Stockholm var verkligen en av världens lugnaste huvudstäder, till och med lite småtråkig, men jag älskade staden i mitt hjärta.

Det var just den staden, mitt Stockholm, som jag såg i den första säsongen. Ordningsvakterna gick runt och pratade och skojade med resenärerna, som till den övervägande majoriteten bestod av vita svenskar. Ordningsvakterna var också huvudsakligen vita. Det fanns till och med vita svenskar bland SL-personalen i spärrarna.

Jag kände igen mig, och plötsligt sköljde sorgen över mig.

Den staden, den verkligheten, det Stockholm – mitt Stockholm – finns inte längre. Att som etnisk svensk vistas i Stockholm idag, eller för den del resa med tunnelbanan,  är att vara i minoritet. I en fullsatt tunnelbanevagn är det helt normalt att vara en av kanske en handfull vita, och att höra arabiska, ukrainska, somaliska, pashtu, spanska och andra oidentifierbara språk talas runt sig – men alltmer sällan svenska.

Även språket hos många etniskt svenska ungdomar är något annat än svenska. Tonåringar som ser ut som levande reklampelare för Kalles Kaviar låter som Zlatan och kryddar språket: Eyyy. Abooo. Kefft. Bro. Gäri. Jalla. Len. Shuno. Och ständiga hänvisningar till att någon ska ”knollas”, vanligtvis någons ”mo’cha”.

”Tänk att serien är så gammal”, tänkte jag och kollade informationen. Var avsnittet kanske inspelat i början av 90-talet? Men det visade sig att den första säsongen av serien spelades in 2012, för tolv år sedan. Tolv år. Längre tog inte förvandlingen från ett Stockholm med betydande inslag av individer från andra länder, till ett Stockholm där etniska svenskar är i tydlig minoritet. Så snabbt har alltså gatubilden i huvudstaden förändrats.

Hur är det möjligt?

Det har varit möjligt eftersom den svenska självbilden som världens humanitära stormakt mötte en verklighet där  decennier med – i praktiken – öppna gränser, migrationskrisen 2015-16, Ukrainakriget och en fullständig oförmåga till gränssättning har skapat ett Sverige där etniska svenskar snart är i minoritet. I många områden är man det redan. Självklart syns det i gatubilden, eller för den skull i tunnelbanan, på köpcentret, i simhallen, på badstranden, i bostadskvarteret…

Under söndagen postade riksdagsledamoten Adam Marttinen (SD) ett inlägg på Facebook där han skriver om familjens besök på Parken Zoo:

”Strålande sol på Parken Zoo i Eskilstuna. Efter en halvtimme hörde jag ett par som pratade svenska. Reaktionen var ungefär som förr när man var utomlands och råkade stöta på svenskar, man ville liksom säga hej och få en stilla bris av det svenska innan man fortsatte i surret.”

I Det Nya Sverige har svensken ingen plats. Foto: Skärmdump Facebook / Adam Marttinen

Marttinen noterar det jag och många andra redan har noterat: Att vara svensk i Sverige betyder allt oftare att befinna sig i minoritet. Den etniske svensk som besöker McDonalds i Botkyrka, Järfälla eller Kista kommer med stor sannolikhet inte att hitta någon landsman bland matgästerna (eller personalen) och i många skolor är arabiska det gängse konversationsspråket. Det är långt ifrån säkert att du kan tala svenska med expediten på butiken eller med servitören på restaurangen. Ringer du någon av våra myndigheter kommer du, med stor sannolikhet, att mötas av en tjänsteman med svåruttalat efternamn. Det behöver inte vara fel, men visar på att Sverige har förändrats.

Och fort har det gått. Ett drygt decennium är inte särskilt lång tid men den som jämför ”Tunnelbanans” allra första avsnitt med det senaste kommer att se två olika verkligheter, två olika världar.  Och förändringen har skett utan att befolkningen har fått rösta om det.

”Men ni har ju röstat på S/M/C/L/KD/V/MP så ni får väl skylla er själva!” säger du kanske. Må så vara. Men inget av partierna har vid något tillfälle gått till val med löften om befolkningsutbyte (detta förhatligt tydliga ord), gängkriminalitet, felskjutningar, sprängningar, försämrad välfärd, bostadsbrist eller rekordlåg tillväxt. Migrationen i allmänhet och dess negativa konsekvenser i synnerhet har heller inte uppmärksammats av media. Den har bara tillåtits att fortsätta, och den fortsätter än idag trots regeringsskiftet.

Nu har vi nått PONOR, Point of No Return. Demografin gör sitt: ursprungs-svenskarna blir färre, ny-svenskarna blir fler. Några säsonger till av ”Tunnebanan” så lär vi nog studsa till av förvåning i tv-sofforna om det alls dyker upp en blondin i bild. Men tills dess får de nog ändra introt. Mitt Stockholm, som för inte så många år sedan verkligen var ”en av världens lugnaste huvudstäder”, existerar nämligen inte längre. Men vi kan minnas det, sakna det och tillåta oss att längta tillbaka.

Om ytterligare några decennier finns inte ens minnena kvar.