Då gick fariseerna bort och kom överens om att försöka få fast honom för något han sade. De lät sina lärjungar och några av Herodes anhängare söka upp honom och säga: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen. Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?” Jesus märkte deras onda avsikt och sade: ”Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med.” De räckte honom en denar, och han frågade: ”Vems bild och namn är det här?” – ”Kejsarens”, svarade de. Då sade han till dem: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” När de hörde detta blev de häpna. De lät honom vara och gick sin väg.

Matt 22:15-22

De senaste veckorna har jag i söndagstexterna förklarat hur kristendomen format vår världsbild, lagt grunden till det som kallas kristenheten och diskuterat vilka utmaningar vi står inför i relation till integrationen av nya invånare.

Dagens text bygger på Jesu möte med judar som ville veta om det var rätt av dem att betala skatt till kejsaren. Jesu svar lade grunden för en revolutionerande ny förståelse av staten.

Jesus sade till fariséerna: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” Detta var som svar på en fråga de ställde till honom: ”Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?” Det vill säga: Var det tillåtet enligt Lagen, judarnas lag, att betala skatt till kejsaren eller inte? På Jesu tid var detta ett kontroversiellt ämne, för om det var tillåtet att betala skatt till den romerske kejsaren skulle det också innebära att judarna accepterade honom som sin härskare.

Vår text berättar att fariséerna visade Jesus ett mynt med bilden av kejsaren. Kejsaren vid den tiden var Tiberius, och på myntet var inskrivet: ”Kejsar Tiberius, den ärevördige gudens son.” Att betala skatt med detta mynt sågs därför av judarna som en stor kränkning av deras tro på och dyrkan av Herren som den ende, sanne Guden.

Jesu svar var avgörande för förhållandet mellan kristna och staten, samtidigt som det var ointagligt, både ur politisk och religiös synvinkel. ”Ge till kejsaren vad som är kejsarens och till Gud vad som är Guds”, sade han till fariséerna. Och de ställdes till svars, samtidigt som det definierade vår relation till staten.

Paulus följer upp Jesu svar när han skriver till de kristna i Rom:

”Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom… Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad.” (Romarbrevet 13:1, 7).

Aposteln Petrus bekräftar Paulus när han betonar att vi för Herrens skull måste:

”Underordna er för Herrens skull all samhällsordning, det må vara kejsaren, som har den högsta makten, ₁₄eller ståthållarna, som är sända av honom för att straffa dem som gör det onda och belöna dem som gör det goda.”. (1 Petrusbrevet 2:13–14).

Förståelsen av staten som en sekulär organisation med egen rationalitet har lagt grunden för vårt sätt att förstå samhället. Samhället var uppdelat i två sfärer, en världslig och en andlig.

I en tid då vi ständigt diskuterar integration av invandrare är det förvånande hur lite fokus det är på förståelsen av staten i islam, då det är muslimer som mest är föremålet när bristen på integration är frågan.

Islam har en annan gud än kristna, och deras gud erkänner inte att det finns något som borde vara suveränt, det vill säga inte underordnad gudens allmakt. Allah kan inte säga att vi ska ge till kejsaren det som är kejsarens av den enkla anledningen att allt redan tillhör Allah. Därför betraktas den sekulära staten med misstro av muslimer, och anledningen till det är att islam inte har en tvåregementsdoktrin som liknar den vi finner i kristendomen.

Trots det tror vi att alla kan integreras, ja, vi har till och med särskilda lagar som bara har integration som tema. Men lagstiftarna ställer aldrig den avgörande frågan: Kommer muslimer att erkänna en sekulär lagstiftare på samma sätt som vår egen befolkning alltid har gjort? Och handlar integration egentligen bara om att få jobb?

I Europa ser vi en utveckling som säger oss att inte ens människor som är i arbete behöver integreras, vilket vi inte heller bör förvånas över. Vi får inte bli chockade över att människor som uppfattar vårt samhälle som ett religiöst uppror inte låter sig bli en del av det. Det är respektlöst att kräva något annat.

Vår kristna historia visar oss en kyrka som genom äktenskapslagen gjorde allt för att bryta ner klanernas betydelse för att på så sätt stärka folket som gemenskap och därmed också byggandet av stat och nation. I ett muslimskt sammanhang är detta kätteri, och därför får vi också parallella samhällen på varje plats där det finns tillräckligt många muslimer.

En viktig anledning till dagens utmaningar relaterade till invandring är att våra lagstiftare inte erkänner den tro som invandrare har, men det är ett lika stort problem att de inte längre förstår vår egen historia och vår kristna tro.

När ska vi förstå att det inte går att bygga ett samhälle om förutsättningen för det är att vi klarar av att förena religioner som har helt olika syn på vad ett samhälle är?