När halva högtiden redan var förbi gick Jesus upp till templet och började undervisa. Judarna blev förvånade och sade: ”Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?” Jesus svarade: ”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”

Joh 7:14-17

 

Abid Raja är förtvivlad å islams vägar. Han menar att islam måste reformeras så att den kan passa in i vår tid, ge muslimer den frihet de förtjänar och Europa tryggheten tillbaka.

Här i Väst nickar många gillande. De påpekar att islam måste reformeras eftersom kristendomen har reformerats, eller gått igenom upplysningens torktumlare, som vissa folkligt hävdar.

Färre funderar på om det verkligen är så att kristendomen har reformerats och om det ens går att reformera en religion utan att förvandla den till något annat, det vill säga en ny religion.

När det gäller kristendomen är det korrekt att den har genomgått en reformation, och att den har haft många reformatorer, men Martin Luther och andra från hans tid hade inte för avsikt att förändra trons kärna, utan att föra tron tillbaka till dess ursprung. De ville göra Guds vilja, inte tidens vilja, och reformer i den kristna tron ​​har alltid utgått från frågan om vem Gud är, vad han vill med oss. För Luther var skriften det enda målet, inte kraven och önskemålen från omgivningen, och det lade grunden för ett samhälle med frihet.

Ett bra exempel på motsatsen är dagens liberalteologer. De säger att de fortfarande tror på en treenig gud, men hävdar att Gud uppskattar Pride-parader och den sexuella revolutionen, att han har ändrat sig. Det är svårt att förstå hur det är möjligt, men sådana invändningar är inte relevanta för dem. De hävdar att Gud inte är begränsad av sin absoluta sanning. De har ändrat sin bild av Honom, och paradoxalt nog ändrat den i riktning mot en islamisk gudsbild, till en Gud som är allsmäktig att hävda att allt kan vara bra, inklusive destruktiv ”könsbejakande” behandling. Att denna sexuella revolution faktiskt avlägsnar oss från demokratins ideal är uppenbarligen inte relevant. Det är ändå viktigt att vara medveten om att dagens liberaler tror att deras gud ger människan friheten att välja.

Abid Rajas reformlusta har en utgångspunkt som påminner om våra liberalteologers. Han vill bevara islam samtidigt som han vill göra tron ​​mer liberal och ge människan frihet. Men till skillnad från våra liberala teologer kan han inte förklara varför Allah ska tillåta något som strider mot hans natur, hur det ska vara möjligt att reformera islam, samtidigt som den troende tror på samma gud som tidigare. För medan Luther i sitt sökande efter Gud hittade någon som Fadern säger att han älskar, är detta inte möjligt inom islam, som konvertiten Nabeel Qureshi skriver i sin bok Jag sökte Allah och fann Jesus: I kristendomen träffade han en Gud som älskade honom . Han hade aldrig stött på ett kärleksbudskap inom islam. Islam handlar om underkastelse, och detta krav riktas nu även mot dem som inte är muslimer.

Det är en avgörande anledning till att muslimer möter västerländsk kultur med avstånd och fördömande. De har ingen gud som säger åt dem att älska sin nästa. Om Abid Raja ska lyckas med sin önskan om en reformation av muslimsk tro måste han våga gå till utgångspunkten: guden han tror på. Den stora frågan är nämligen om det är möjligt att ändra uppfattningen hos en gud som är så allsmäktig att han inte kan ge människan fri vilja, och svaret på det är nej.

Om Abid Raja vill ha en gud som är villig att ge oss frihet att välja så måste han gå över till kristendomens Gud, det är bara där han kommer att möta en Gud som älskar oss så mycket att han ger oss friheten att välja bort honom.

Tragedin är att ingen vågar berätta det för Abid Raja.