När vi tänker på brittisk kultur kanske vi tänker på pubkultur, humor, popmusik, Shakespeare, fish and chips, kungafamiljen och fotboll. Men brittiska privatskolor är också något ärkebrittiskt, med sina distinkta uniformer, vackra gamla byggnader och den roll de har spelat i film och litteratur, för att inte förglömma statscheferna de har utbildat. Även om konceptet med internatskolor har blivit mindre vanligt, av goda skäl, är privata skolor fortfarande en naturlig del av många barns liv i Storbritannien.

Här där jag bor, i Edinburgh, har vi massor av dem. Var fjärde elev går i en privat skola – de flesta är skolor för båda könen, men det finns fortfarande en flickskola och en pojkskola. Man får en intressant inblick i det förflutnas privatskolor i staden om man läser The Prime of Miss Jean Brodie av Muriel Spark, som också blev en populär film med Maggie Smith. Mycket har hänt sedan dess – filmen utspelar sig på trettiotalet – men man ser fortfarande horder av unga tjejer och killar i kavaj och snygga byxor (shorts för yngre killar) och korta kiltkjolar (för tjejerna) om man rör sig i stan före och efter skoldagen. Här där jag bor ser man en ström av distinkta, vinröda blazers, som tillhör den stora skolan George Watson’s College. Det råder ingen tvekan – dessa skolor klarar sig bra när det gäller nationella resultat, och om du går på en sådan skola, och dessutom arbetar hårt, är din framtid praktiskt taget säker.

Naturligtvis vill Labour inte ha något av detta.

Storbritannien under Keir Starmer och Labour har framför allt kritiserats för en auktoritär och splittrande stil, och försöken att strypa det lilla som finns kvar av yttrandefriheten förtjänar uppmärksamhet från alla som värdesätter den. Tyvärr är den brittiska regeringen minst lika brutal när det gäller att kväva vanliga britters ekonomiska frihet. Keir Starmer må se polerad och modern ut, men hans ideologi är socialism, och för att införa den måste befolkningen acceptera att deras medel konfiskeras. Ett av Starmers mål är föräldrar som har valt privata skolor för sina barn.

Hycklande Labour-politiker

Till skillnad från här, där även privatskolor får statligt stöd, har brittiska privatskoleelever alltid varit beroende av att tillhöra en familj som har råd. För socialister är detta naturligtvis djupt orättvist, och det har aldrig varit en hemlighet att de skulle föredra att bli av med dem.

År 2019 antog Labour därför en resolution om att ”integrera” (läs: avskaffa) privata skolor i det offentliga systemet. Ändå är listan över de många brittiska socialister och socialdemokrater som själva har gått i sådana skolor, och skickat dit sina barn, lång. Till och med Jeremy Corbyn, den tidigare Labour-ledaren som tillhörde partiets vänsterflygel innan han uteslöts på grund av antisemitism, gick i privatskola. Keir Starmer likaså. Många har också skickat sina egna barn till privata skolor, som Diane Abbott och Shami Chakrabarti, båda nyckelpolitiker inom Labour under lång tid.

De första stegen på vägen mot att avskaffa de privata skolorna togs bara veckor efter att Labour kom till makten i juni. Privatskolor har tidigare gynnats av att vara undantagna från moms, i linje med andra välgörenhetsorganisationer. Momsbefrielsen kommer nu att tas bort. Privatskolorna fick sex månaders respit och från januari ska de alltså betala moms på skolavgifterna de tar ut, i linje med andra verksamheter. Det innebär en utgiftsökning på 20 procent. De allra flesta privata skolor har inga stora vinster, så detta måste täckas av höjda skolavgifter.

Nu kanske jag måste erkänna att jag inte är helt neutral när det kommer till detta ämne. Min man och jag har fyra barn, varav tre går på olika privatskolor i Edinburgh. Rektorn för en av dem, en av de största privatskolorna i Skottland, George Watson’s College (den med de röda kavajerna), skrev i ett mejl till föräldrar i somras:

”En av de totalt oacceptabla aspekterna av regeringens beslut är att föräldrar förväntas anpassa sig till en seismisk förändring av kostnaderna för sina barns utbildning med så kort varsel, och att skolor som har fungerat utanför momsregimen ända sedan momsen infördes för ett halvt sekel sedan plötsligt förväntas ändra sin ekonomiska verksamhet.”

”Ingen kan argumentera mot regeringens mål att kunna erbjuda en ordentligt finansierad folkskola, men dessa åtgärder som bara kommer att generera 2 procent av ekonomin för skolsektorn samtidigt som de riskerar så mycket störningar i utbildningen av barn i både den offentliga och privata sektorn är varken rationell eller ekonomiskt förnuftig.”

Press på offentliga skolor

På ytan kan förändringen tyckas logisk, om man bara tänker på det allmänna skolutbudet. Pengarna från privata skolor måste tillföras offentliga skolor, och kommer därför även de mindre bemedlade till del. Ett bra statligt skolutbud är något man bör kunna förvänta sig i moderna, västerländska samhällen.

Men om höjningen av skolavgifterna leder till att fler skriver ut sina barn från privata skolor, leder det till en ökning av elevantalet för de redan överfulla allmänna skolorna, och mindre pengar i statskassan. Här i Edinburgh, till exempel, går närmare 25 procent av alla skolbarn i en privat skola. Om en stor del av dessa skrivs ut från sin skola för att föräldrarna inte längre har råd att skicka dit dem blir det ett ökat tryck på de offentliga skolorna. Det finns redan väntelistor för flera skolor här i den skotska huvudstaden. Frågan är om det är så klokt att tvinga ut fler barn från privata skolor utan att staten lagt en krona på finansiering.

Det är förstås inte alltid lika lätt att byta skola för barnen själva heller. Man blir en del av en miljö och får vänner, och kanske har man valt just den skolan för att den kan erbjuda något som eleven behöver? Men vänstern ser förstås bara privatskolorna som fabriker där eliten kan se till att barnen får elitpositioner genom nätverk och överlägsen undervisning – och det är nog därför de själva använder sig av dem när de har möjlighet.

De glömmer medelklassen, de som verkligen inte har råd med privata skolor, och som hellre skulle kunna använda pengarna till pensionssparande och trevligare semestrar, och som kämpar i en ekonomi där allt blir dyrare, men som offrar sina besparingar för att ge sitt barn de bästa chanserna i ett ständigt mer konkurrenskraftigt arbetsliv.

De glömmer också bort dem som väljer privat skola eftersom de allmänna skolorna inte kan ge deras barn en adekvat utbildning. Ett sorgligt exempel är Alison Quinn, som är ensamstående mamma till en tjej med autism och dyspraxi. Hon stämmer regeringen för att hon anser att momsen på privata skolavgifter strider mot hennes dotters rätt till skola. Hon representerar bara en av tusentals föräldrar som nu kommer att tvingas flytta utsatta barn med särskilda behov till olämpliga skolor om lagförslaget träder i kraft.

Socialism genom reformer

En av våra barns skolor har redan märkt en stor minskning av antalet elever. Ekonomin är beroende av ett visst antal elever för att slippa gå med förlust. Detta är en liten, alternativ skola, som har strävat efter att hålla kostnaderna för föräldrarna låga och till och med finansierat en liten grupp elever från mindre bemedlade familjer. De måste nu sänka kostnaderna där de kan, och förmodligen sluta sponsra elever som inte själva kan finansiera sina skolavgifter. De verkligt förmögna kommer naturligtvis att kunna bära de ökade kostnaderna, och Labour kommer då att lyckas förstärka skillnaderna i samhället, istället för att utjämna dem, vilket (förmodligen) är Labours mål.

Det borde inte komma som någon överraskning att Labour vill slå ner på privata initiativ. Keir Starmer är medlem i The Fabian Society, en socialistisk rörelse som har haft stort inflytande sedan grundandet 1884. Organisationens mål är socialism genom gradvis reform, inte revolution – som vi är vana vid från norsk socialdemokrati.

Ungefär sex procent, 550 000 barn, i Storbritannien går i privata skolor. Labour måste ha trott att det förmodligen skulle vara populärt bland deras väljare att beskatta dessa familjer ytterligare. Och de har själva råd att betala lite extra för att se till att deras egna barn kan fortsätta gå i elitskolor som Dulwich College och Eton. För dessa redan oöverkomligt dyra skolor – att skicka ett barn till Eton kommer att kosta närmare 890 000 kronor per år efter införandet av moms – kommer sannolikt inte att stängas även om medelklassen inte har råd att skicka sina barn dit.