Den här artikeln är skriven av Geir Hasnes, som är ett stort fan av G.K. Chesterton och även av Kalle Anka. Han är ingenjör inom cybernetik och författare till flera böcker.

När politiker och kulturpersonligheter omfamnar mångfald så tror jag på dem. De omfamnar verkligen alla idiotiska idéer som kan göra livet värre för de flesta människor.

Dumhet är extremt varierande, den finns i alla versioner och varianter och det måste vara det mest hållbara mänskliga draget eftersom det finns så många människor som tjänar på andras dumhet.

Mario Draghis rapport

I dag kan jag läsa i Document om Mario Draghis rapport om EU:s framtida konkurrenskraft. Rapporten är full av det vanliga nonsens, med ord som fyr, ledande, världsstadium, digitalisera, minska koldioxidutsläppen etc etc. ad nauseam. Samtidigt behöver Europa växa, bli mer produktivt och därför förändras radikalt.

Den radikala delen är att Europa behöver stänga innovationsgapet med USA och Kina, det behöver ha en gemensam plan för minskade koldioxidutsläpp och konkurrenskraft, och det behöver öka säkerheten och minska beroendet.

Svaret på detta är helt enkelt att det är önsketänkande. Det finns ingen koppling mellan vad han (och EU) vill och verkligheten.

• Innovation inom EU kvävs av lagar, förordningar, föreskrifter och omöjliggörs av skatter och avgifter, där alla möjliga åskådare står och förväntas äta upp den innovativa kakan. Dessutom har energipriserna etablerats som en bytesvara, vilket var verkligt innovativt för ett fåtal och katastrofalt för de många.
• Avkolning är inget annat än den utopiska drömmen om att återgå till naturen, baserad på en hednisk religion om att koldioxid är skadligt för samhället, och eftersom vi är omgivna av oljebaserade produkter, särskilt elektronik, kommer detta inte att vara möjligt utan att döda minst 90% av världens befolkning och återgå till självförsörjning på landsbygden. Men detta kommer inte heller att vara möjligt så länge EU har ansvaret, eftersom EU detaljstyr varje enskilt yrke och företag i dag och gör det via elektronisk rapportering. Den viktigaste effekten av minskade koldioxidutsläpp är att du inte kommer att kunna vara konkurrenskraftig.
• Säkerhet har att göra med geopolitisk stabilitet och EU gör sitt bästa för att förstöra den genom okontrollerbar invandring och förbilligande av industrin så att industrin helt enkelt stänger ner eller flaggar ut. Beroendet av Kina och USA kommer naturligtvis att fortsätta och EU har, i linje med USA och andra västländer, outsourcat arbetskraft till billigare tredje land under ett antal år.

Kort sagt:

• Innovation är beroende av billig energi, förstörd av EU.
• Koldioxid är grunden för liv och motarbetas därför av EU.
• Karbonisering och konkurrenskraft är terminologiska motsatser. De arbetar i motsatta riktningar.
• Säkerhet är beroende av billig energi, god handel och frånvaro av krig, och förstörs av EU och NATO.
• Beroendet av länder utanför EU har varit EU:s politik från början.
• EU är en parasitär mekanism, en välutvecklad parasitär institution, och destruktivt för Europa

Ledarnas tankebubbla

Jag minns en chef vi hade en gång som kom med vad han tyckte var en fantastisk idé som ingenjörerna skulle hoppa på med glädje. Han var inte intellektuellt utrustad för att komma på något så dumt på egen hand, eftersom dumhet faktiskt kräver en viss grad av intelligens, och vi antog att idén hade genererats i glatt sällskap med andra chefer i en utomhusbadtunna på kvällen under påverkan av stark dryck.

Den goda idén var att vi ingenjörer skulle komma med produktidéer som cheferna kunde välja mellan. Dessa produktidéer skulle se till att var och en av dem skulle generera 20 miljoner årligen till företaget inom några år efter att projekten inletts.

Den extra bra idén var att de ingenjörer som kom med produktidéer värda 20 miljoner per år skulle belönas med fem linbiljetter.

Jag tycker att den här historien är en mycket bra illustration av de olika världar som ingenjörer och ledning verkar i. Jag har faktiskt modellerat detta förhållande i en vetenskaplig teori där ingenjörer och ledning arbetar på plan som är 90 grader från varandra, precis som elektricitet och magnetism är separerade. De är bokstavligen inte ”på samma plan” i den här världen.

Detta fenomen, att chefer verkligen kan komma och presentera något sådant för ingenjörer, är glatt dokumenterat i serietidningen Dilbert, där ingenjörer har skickat historier till serietecknaren sedan slutet av 1980-talet. Detta har lett till att jag formulerat ett antal lagar för chefer:

Lag:

När en ledare har sagt att något kommer att hända, är det likvärdigt med att det har hänt.

Avledda lagar:

När en ledare säger att något kommer att hända, händer det inte.

Det är därför vi vet, baserat på Draghis rapport, att innovation, konkurrenskraft och säkerhet inte kommer att inträffa, att beroendet kommer att fortsätta, att elände, parasitism, nedläggning av tysk industri och holländsk livsmedelsproduktion och förstörelse av energisystemet kommer att fortsätta, och det enda vi kan vara glada över är att avkolning inte kommer att genomföras.

Inflationsspöket

Från lagen om ledare ovan vet vi att när ledare, och därmed också politiker, säger att de ska bekämpa inflationen, så kommer inflationen bara att öka och öka.

Vi lärde oss om inköpspris, prisavdrag och försäljningspris på matematiklektionerna i femte klass i grundskolan. Kanske är det därför politikerna har glömt bort det, och dessutom har inga politiker i Stortinget eller, såvitt jag vet, i EU någonsin behövt tänka på företagsekonomi. Detta beror främst på att EU är en parasitär institution vars existens bygger på att förstöra sund företagsekonomi. EU, liksom alla andra byråkratier, kan bara existera som en parasit.

EU är inte intresserade av den avancerade filosofin att vinster består av både vinster och bolagets kostnader för verksamheten, framför allt hyra, ljus och bränsle och naturligtvis löner, samt skatter som moms, toms, boms, sloms, fjoms, grums, koldioxidgrafer etc. De är inte intresserade av att inflationen framför allt drivs av utgifter som är onödiga och som inte ger något mer jämfört med tidigare utgifter, såsom elpriser, koldioxidskatt, utsläppsskatt, avgifter för att betala extra chefer och halvchefer som inte tillför något produktivt utan bara ökar byråkratin och rapporteringsskyldigheten, avgifter för att främja korruption i länder runt om i världen, avgifter för att betala för byråkratins egen värme etc.

Donald Trump fick under valkampanjen 2016 frågan om han var glad över att betala sin skatt. Nej, svarade han, tvärtom, eftersom politikerna hittar på så många dumheter för skatteintäkterna att han gjorde sitt bästa för att betala så lite som möjligt. Tyvärr har inte vanliga skattebetalare samma möjlighet.

I Norge var vi innovativa på grund av vattenkraften. Den konkurrensfördelen har nu övergivits och det är ingen större idé att vara innovativ i dag, såvida man inte uppfinner någon form av app för sociala medier.

Energipriserna ger inget mer om de är skyhöga; de leder till påslag på påslaget och därmed till högre priser utan att man får mer för pengarna. Detta är själva definitionen av inflation.
<På samma sätt kommer krig och upptrappningen till krig, mer än något annat, att leda till inflation, eftersom man inte får något i utbyte för krigföringen eller upptrappningen. Detta höjer helt enkelt priset på varor utan att höja deras värde.

Höjda skatter och ökad offentlig verksamhet är naturligtvis inflationsdrivande, eftersom du inte får något i gengäld för att betala mer.

Allt kommer in i en metaforisk spiral, där de onödiga utgifterna ökar och ökar, varefter varupriset måste höjas, varefter lönerna måste höjas.

Ju större ett samhälles byråkrati är, vilket inkluderar skatter och avgifter på allt, desto mindre är dess förmåga att attrahera investerare. Möjligheten blir ännu mindre om det faktiskt börjar bli riskabelt att investera i landet, t.ex. om man tillhör ett land eller ett politiskt parti eller en organisation som ogillas av regeringen, varpå pengarna beslagtas.

Hållbarhet och underhåll.

Vi kan lära oss av användningen av ordet hållbarhet. När du hör en politiker prata om att vara hållbar kan du vara säker på att det som föreslås är raka motsatsen. Ingenting är så inflationsdrivande som hållbarhetsåtgärderna, i form av koldioxidgrafindustrin som tar mycket betalt för ingenting. Ingenting i hela världen.

Studierna kostar miljoner och åter miljoner, konsultfirmorna går som tåget så länge det finns subventioner. De centrala politikerna bryr sig inte om vanligt folk annat än som valboskap, de bryr sig inte om skolor, sjukhus, äldreomsorg, småföretag, infrastruktur, de bryr sig bara om att bli omvalda.

Detta beror på en annan lag, som också har formats genom decennier av att observera ledare.

Lag:

Chefer hatar underhåll.

Deriverad lag:

Chefer vill hellre bygga nytt än underhålla det gamla

Skola är underhåll av kunskapsbasen i landet. Sjukhus handlar om att underhålla de sjuka så att vissa kan bli friska och produktiva, men vissa kommer aldrig att bli friska och vissa pensioneras. Äldreomsorgen handlar om att underhålla pensionärerna. Infrastruktur är bra att ha, men det är bara nya projekt som ger prestige och uppmärksamhet. Småföretag är trevliga att ha, men de ger inte centralpolitiker fjädrar i hatten.

När man inser att politik bara är ett spel inser man också att underhåll inte ger prestige

Det lustiga är att ordet ”underhåll”, det vill säga underhåll på franska och engelska, ursprungligen står för ett ekonomiskt utlägg som det inte finns något quid pro quo för. Underhållsbidrag från en far till ett barn till en mor som bor ensam med barnet är underhåll. Det innebär inte att barnets far får en motprestation genom umgänget med barnet.

Böter som sådana är underhåll. Underhåll har kommit in i det kollektiva medvetandet som något som ”bara måste göras” utan att man får något tillbaka. Det är därför chefer alltid tjatar om att man måste skära ner på underhållet. I stället för att analysera varför man betalar så mycket för andra saker, som stora nybyggnationer eller mjukvaruprojekt.

Det politiska spelet

Religion eller ideologi definierar hur människor vill behandla varandra. Politik berättar hur man kommer dit. Utan religion eller ideologi finns det ingen politik.

Amatörpolitiker blir ofta politiker för att de är idealister. Professionella politiker blir politiker för att det är en karriär som kan ge prestige. Professionella politiker värnar om sig själva som en klass. Deras ideologi är att de ska sko sig så mycket som möjligt. Deras religion har ett kastsystem där de själva och företagsledare tillhör den högsta kasten. De enkla väljarna tillhör ”deplorables” kast.

Deras policy är att göra bättre grafer än vad andra har gjort före dem. Deras lärande består av att lära sig av hur andra professionella politiker har ympat mest och fått mest inflytande. De kopierar de mest framgångsrika. Eftersom de kopierar, beundrar de dem som har uppnått mest och vill vara så mycket som möjligt som dem.

Det är därför de inte vill ha ”innovation” även om de säger det om och om igen. Det är bara något du säger. Inget av det de säger betyder något annat än att de genom sitt språk uppnår en klasstillhörighet med de andra yrkespolitikerna. Det är ett spel och inget annat.

Det är därför amatörer och vanligt folk inte inser att när en yrkespolitiker säger: ”Det var en ny idé!” är det nästan den värsta komplimang som kan ges. Om det var ”en djärv idé” är det tydligen värre.

Det bästa sättet att behålla sin position är att skapa så många chefspositioner som möjligt så att andra kan vara med i leken. Där det tidigare fanns ett bolag och en direktör finns det nu tio bolag och hundra direktörer. Människor som utses till sådana positioner har vanligtvis lite att göra, så de kan utses till olika styrelser och kommittéer så att de får massor av extra inkomst med minimalt arbete, tänkande och ansvar.

Lagstiftning:

Ingen chef uppfinner något nytt.

Avledda lagar:

Ledare berättar bara för varandra de uppenbara saker som alla redan vet

Ledare interagerar med varandra som en religiös sekt interagerar med varandra. ”Är du frälst, broder?” har sin motsvarighet i ”Vad har du gjort för att minska koldioxidutsläppen i din verksamhet på sistone?”. ”Vi behöver väckelse!” har sin motsvarighet i ”Vi måste vara hållbara!”, Med innebörden att det inte finns tillräckligt med väckelse eller tillräckligt med hållbarhet.

Ord som hatpropaganda, inkludering, tolerans, mångfald, invandring, framåtanda, intressent, det är kodord som signalerar att man är på samma sida. Det spelar ingen roll vad du som privatperson kan tänkas tycka. Ju vagare, desto bättre. Undvik bara att vara specifik. Det är farligt. Det kan leda till att politikern måste göra något, måste förbinda sig till något, ge löften som inte kan hållas.

Alla politiker vet att vi måste ha kvar oljeindustrin, men de tvingas slänga ur sig fraser om koldioxidbantning, ”efter oljan”, ”det gröna skiftet”, trots att de vet att det är fraser utan innehåll.

Det är därför man inte kan åstadkomma något med en professionell politiker.

Visst tänkande

Både politiker och de flesta människor har önskedrömmar. När politikerna väl har funnit sig tillrätta i ett system vill de stanna där, därav ordet stabilitet. Men när politikerna inser att stabiliteten hotas av en eller flera företeelser kan de inte bryta sig ur kodordslänken. De har slutat tänka, eller rättare sagt, de har slutat tillåta sig själva att tänka. De kan inte tillåta sig att tänka annorlunda. Åtminstone kan de inte tillåta sig själva att försöka förstå den andra sidans argument.

Draghirapporten är ett lysande exempel på önsketänkande, vaga formuleringar, terminologiska motsägelser, ogrundade påståenden, logiska genvägar, väl försedda med vad man ”måste” göra:

• Vi måste luta oss mer mot produktiviteten för att driva tillväxten. [Vad innebär det att luta sig mot produktivitet? Att du slappnar av medan andra gör jobbet? Och hur kan det driva tillväxt att luta sig mot något? Det är svårt att förstå den fysiska modellen här]
• EU står inför ett antal nya investeringsbehov som behöver finansieras genom högre tillväxt. [Ett sätt att säga: Ge mig pengar! Logiken är kortsluten: Vi behöver mer pengar in för att vi vill spendera mer pengar]
• För att digitalisera och minska koldioxidutsläppen i ekonomin och öka vår försvarsförmåga behöver andelen investeringar i Europa öka med cirka 5 procentenheter av BNP. [Logisk kortslutning. Investeringar innebär att man spenderar pengar för att tjäna pengar. Men här sägs det att man måste spendera pengar för att spendera mer pengar.
• För det första – och viktigast av allt – måste Europa omdirigera sina kollektiva ansträngningar för att minska innovationsgapet med USA och Kina. [Smör på fläsk. ”För det första” betyder samma sak som ”viktigast av allt”. Metaforen är också märklig: Man kan inte stänga ett gap utan att kväva det.]
• Vi måste frigöra vår innovativa potential. [Just här är det svårt att inte skratta. När man frigör en potential fysiskt så laddas den ur. Försök att frigöra potentialen i uttaget. Du kommer att få en stöt och säkringen kommer att gå.]
• Karbonisering måste ske för vår planets skull. [Nej, det är tvärtom, enligt fysikens och biologins lagar.
• EU måste samordna förmånliga handelsavtal och direktinvesteringar med resursrika länder, bygga upp lager inom utvalda kritiska områden och skapa industriella partnerskap för att säkra leveranskedjan för nyckelteknologier. [Läs mer För närvarande sanktioneras resursrika nationer som Venezuela och Ryssland en masse, beredskapslager av t.ex. mat töms massivt även i Norge och EU arbetar ständigt med att driva nyckelteknologi ut ur EU, se bara på den tyska mekaniska och kemiska industrin. Notera skillnaden mellan vaga idealiseringar och konkret verklighet]
• Men hoten mot den fysiska säkerheten ökar och vi måste förbereda oss. [Är ni inte redan förberedda? Detta är ett erkännande av att EU inte har förberett någonting. Särskilt med tanke på den okontrollerbara invandringen och efterföljande terror som har pågått i flera år med sådana som Draghi vid rodret, är detta ett konstigt uttalande. Det är som om det bara är odefinierade hot som byggs upp och att situationen inom EU egentligen är helt okej. Notera hur vaga ord används för att få läsaren att föreställa sig vad som helst]
• .
• Även om Europa måste gå vidare med sin kapitalmarknadsunion kommer den privata sektorn inte att kunna axla lejonparten av finansieringen av investeringar utan stöd från den offentliga sektorn. [Hur kan man mer explicit säga att CMU har misslyckats? Den har funnits i 40-50 år, vuxit sig större och större och behöver fortfarande stödjas av statliga subventioner]
• Vi har nått en punkt där vi, utan åtgärder, antingen måste kompromissa med vår välfärd, vår miljö eller vår frihet. [Det är en bekvämlighetskonflikt. Vi kan behålla vår välfärd, vår miljö och vår frihet. Här introduceras idén som ett ultimatum: Vad ger du upp?]
• För att den strategi som beskrivs i denna rapport ska lyckas måste vi börja med en gemensam bedömning av var vi står, vilka mål vi vill prioritera, vilka risker vi vill undvika och vilka avvägningar vi är villiga att göra. [Det är möjligt att den här formuleringen är så dum att ingen reagerar. Du borde ropa ut: Har ni inte redan gjort det här? Görs inte detta kontinuerligt? Hur ska EU kunna styras utan kontinuerlig lägesbeskrivning, målprioritering, riskundvikande och avvägningar?
• Vi måste se till att våra demokratiskt valda institutioner står i centrum för dessa debatter. [EU är inte en demokratiskt vald institution. Varför pekar du inte på någon demokratiskt vald institution?]
• Och vi måste ha en ny inställning till samarbete: genom att ta bort hinder, harmonisera regler och lagar och samordna politik. [Är detta en ”ny inställning”? Har inte EU alltid arbetat för detta?

I dag är politik inget annat än fraser och önsketänkande. Även vi vanliga dårar som inte är ledare eller politiker ägnar oss åt önsketänkande på sociala medier och alternativa nyhetssajter, i små partier och små organisationer, där det genast uppstår politiskt inkorrekt brus och plötsligt blir det splittring och konfrontationer – där man behöver hålla ihop mer än något annat.

Det är därför det är en önskedröm att Norge kommer att göra bra ifrån sig. Det kommer det inte att göra. Det kommer inte att gå bra för EU heller, eftersom organisationen snyltar för mycket och därmed kväver sin egen befolkning. Oavsett vilka önskedrömmar Draghi och hans kumpaner publicerar.