Tyskland har blivit så splittrat i motstridiga miljöer att det absolut inte finns något tyskt samhälle med en tydlig ram som invandrare kan integreras i, anser den välrenommerade tyske samhällsvetaren Andreas Herteux.

Är vårt land starkt nog att klara av denna uppgift? frågar sig Herteux i en artikel som publicerades i måndags i nyhetsmagasinet Focus, men han vågar inte dra den slutsats som följer av hans resonemang.

Om man ska undvika att bli kancellerad i dagens Västeuropa måste trosbekännelsen reciteras.

Invandringen i Tyskland är först och främst en framgångssaga som är djupt rotad i historien och som har format landet i århundraden. Redan under medeltiden bosatte sig polska och slaviska befolkningar i öster av det som idag är Tyskland, och bidrog till landets kulturella och ekonomiska utveckling.

På 1600-talet välkomnade de tyska delstaterna tusentals hugenotter från Frankrike, som hittade ett nytt hem som religiösa flyktingar och bidrog väsentligt till moderniseringen av landet med sina kunskaper och hantverk. Industrialiseringen under 1800-talet drevs också framåt av invandrare, inklusive polska gruvarbetare i Ruhrområdet.

Det verkar inte finnas något slut på helgarderingarna:

Än idag, 2024, är invandring fortfarande en nyckel för att upprätthålla välstånd och lösa utmaningar som bristen på kvalificerad arbetskraft.

Syftet med denna artikel är därför inte att ifrågasätta det grundläggande värdet av invandring, utan att analysera den nuvarande situationen i termer av integration.

Efter oceaner av bull börjar han sakta närma sig poängen. Förut dominerade EU-medborgare och arbetskraftsinvandring, men något hände med migrationsvågen från 2015, och Herteux harklar sig försiktigt.

År 2015 markerade en vändpunkt i den tyska migrationspolitiken och förändrade också sammansättningen av migrantverkligheten massivt. Tyskland tog emot över 890 000 asylsökande bara i år. Av de 1,9 miljoner migranter som anlände till Tyskland 2023, till exempel, kommer cirka 1,3 miljoner sannolikt att falla under det övergripande temat flykt och asyl.

Detta fick också demografiska konsekvenser. År 2021 var antalet personer med invandrarbakgrund i Tyskland cirka 22,3 miljoner, vilket motsvarar 27 procent av den totala befolkningen. År 2024 väntas siffran ligga på cirka 29,7 procent.

Statusen för integrationen av alla dessa människor är okänd, skriver Herteux. Kanske för att folk inte vill veta? frågar han.

Även om ett fåtal kommer att utvisas kommer den överväldigande majoriteten att stanna kvar i Tyskland, konstaterar han. Och det är problemet:

I slutändan har vi därför bara valet mellan att lyckas integrera dessa människor eller att låta dem klara sig själva och acceptera negativa bieffekter som parallellsamhällen eller radikalisering, utöver de framgångshistorier som utan tvekan finns.

Detta kan vara en obekväm sanning för vissa läsare, men tyvärr ljuger inte siffrorna. Men låt oss ta en tillbakablick: Integration är fortfarande nödvändigt, men vad är det egentligen?

I Tyskland har det definierats som tysk kunskap och arbete, fortsätter Herteux, men det räcker inte:

En framgångsrik integration innefattar därför också socialt, kulturellt och politiskt deltagande i samhället, eller åtminstone möjligheten att använda sig av det och medvetet välja bort.

Det väcker en ännu mer angelägen fråga: Vad är samhället egentligen?

Målet är fortfarande det tyska samhället, men det tyska samhället som det en gång var – inte homogent, men sammanhållet av gemensamma värderingar och normer – har förändrats i grunden. Teknologiska framsteg, globalisering och ökande individualisering har löst upp detta ramverk, som verkligen var framgångsrikt när det gäller integration, och fått helheten att splittras i många samhällen.

Gemenskapen existerar inte längre, den har upplösts i många olika miljöer:

Idag finns inte längre ett samhälle, utan en rad livsverkligheter, ofta kallade miljöer, som existerar sida vid sida, och som alla har sina egna idéer om vad som är ett bra och rätt liv. Varje miljö har sina egna normer, individuella beteendemönster och olika värderingar. Detta kan alltid ha funnits i större block, men aldrig i en sådan variation av mångfald och individualism.

Herteux försöker en sorts inventering av ”miljöerna”. Han nämner först ”hedonisterna”, som förstås vara rika nog att kunna söka njutning, och sedan ”prekariatet”, som å andra sidan lever från hand till mun.

Medelklassen å sin sida är så splittrad i sin syn på värderingar och politik att de i praktiken är fientliga och kompromisslösa mot varandra, såvida de inte tillhör vad han kallar ”den gamla borgerliga världen”, som anstränger sig hårt för att tona ner motsättningarna. Ytterligare andra kommer inte att känna till normer eller standarder alls.

Tyskland saknar alltså ett standardiserat socialt ramverk som ger normer och värderingar som alla kan enas om, avslutar samhällsvetaren.

Det finns alltså inte längre ett enat ”tyskt samhälle” som invandrare kan integreras i. Istället måste de integreras i ett splittrat samhälle där olika miljöer har delvis motstridiga förväntningar på integration.

Integration blir därmed inte bara en fråga om anpassning, utan också om orientering i ett samhälle som själv befinner sig i en identitetskris och helt enkelt är för svagt för att bemästra integrationsuppgiften.

Så var ska man integreras?

Migranter som kommer till detta splittrade samhälle ställs inte bara inför utmaningen att anpassa sig, utan måste också själva bestämma vilken social miljö de vill eller kan känna sig som en del av och om det ens finns en vilja att ta emot dem.

Så varför inte bara skapa ditt eget fragment istället? Detta är exakt vad som händer:

Denna bristande orientering kan leda till parallella samhällen där invandrare känner sig tvingade att skapa sina egna sociala strukturer istället för att integreras i det befintliga samhället. Detta har hänt tidigare, och det kommer att hända – i ännu större utsträckning – i framtiden. Tyvärr är detta redan förutsägbart.

Och sedan faller lapptäcket, som idag är ett eländigt substitut för ett samhälle, sönder:

Resultatet måste då bli att de sociala spänningarna ökar, eftersom ännu fler grupper med olika värderingar och normer lever sida vid sida i ett samhälle utan att förstå eller acceptera varandra. Även i det tyska samhället leder detta till hårda sociala kamper som är nästan omöjliga att kontrollera. Se bara på den rådande stämningen i landet.

Men Herteux framstår ändå som en övertygad alkemist:

Integration kan vara en framgångssaga. Det var det ofta och är det i viss mån fortfarande. Men saker och ting har förändrats. Världssituationen är annorlunda, invandrarna är olika och vi är inte längre som vi en gång var.

Nästa steg är nu för alla, inklusive den ursprungliga befolkningen, att integreras i något nytt och ogästvänligt:

Integration ska därför inte bara förstås som en anpassning av invandrarna, utan också som en gemensam process som kräver en omdefiniering av samhällets mål och värderingar. Detta kräver insatser från alla parter – från invandrare, politiker och samhället i stort, eller snarare från dess oförsonliga motsatser.

Det här är verkligen seklets stora uppgift, avslutar han. Alla tänkande människor förstår att detta är en omöjlig uppgift, men Herteux kan inte säga det rakt ut.

Det är snart tjugo år sedan Mark Steyn skrev att just muslimska invandrare i stort inte integreras i Europa, och han identifierade redan då en del av anledningen: Det finns inte längre något att integreras i eftersom européerna – aktivt eller passivt – har avvecklat sig själva andligt och kulturellt. Man kan inte integreras med ingenting.

Idag har en samhällsvetare förstått det. Om tjugo år kanske vissa politiker också förstår det. Vad finns kvar av Europa då?