FN:s behandling av Israel påverkar inte bara judarna. Det påverkar hela världen. Förr eller senare måste man inse vad många redan är medvetna om, men är rädda för att säga: att FN är ett farligt organ som måste läggas ner om man verkligen vill ha fred och en rättvisa som gäller alla. FN får inte stödjas med miljarder norska skattekronor som  år ut och år in förmedlas av några få politiker, utan att den norska befolkningen någonsin tillfrågas. Hur länge kommer detta vansinne att fortsätta innan de ansvariga vaknar upp och säger att det är nog?

Vi har vid ett flertal tillfällen påpekat den absolut orimliga, och ibland rent av fientliga, behandlingen Israel utsätts för i FN:s organ och som får starkt stöd från norska politiker oavsett politisk sida och oavsett regering. Vi har inga problem att förstå vad som händer, eller varför denna ihärdiga hets mot ett av medlemsländerna har kunnat fortsätta i många decennier. Det vi har svårt att förstå är varför norska politiker har engagerat sig så aktivt i den politiska kampen mot det judiska folkets nationalstat, den enda platsen på jorden idag där judar kan leva i rimlig säkerhet trots att deras land är under militär attack från en fientlig granne.

De många anklagelser som har väckts mot Israel vid FN:s internationella domstol i Haag i år om folkmord, ockupation och krigsförbrytelser vänder alla upp och ner på verkligheten. Som Senter mot antisemittisme (SMA) har förklarat vid flera tillfällen, både i många av SMA:s veckoledare online och i tidningen SMA-info, har det internationella samfundet, med FN i spetsen, valt att använda alla tillgängliga forum i FN-organisationen för att attackera den enda medlemmen som själv är offer för de brott han anklagas för. Varje år antar denna organisation fler anklagelser mot Israel än mot alla andra stater i världen tillsammans. Detta har pågått, ofta med direkt stöd från Norge, ända sedan Sovjetunionen, med stöd av sina många allierade, blev Israels ledande fiende i FN-systemet.

Internationella domstolen i Haag (ICJ) har övervägt en begäran från FN:s generalförsamling från den 30 december 2022 om att utarbeta ett rådgivande yttrande om ”israelisk praxis som påverkar det palestinska folkets mänskliga rättigheter i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive östra Jerusalem”. Ett sådant uttalande från ICJ är inte bindande för FN:s medlemsländer, och det är inte en dom. Som det är ingående förklarat i SMA info nr 2 2024, sidorna 18-20, bygger det på en utgångspunkt som juridiskt sett är rent nonsens. Områdena i fråga är varken ”palestinska” eller ockuperade enligt internationell rätt. Uttalandet är en rent politisk åsiktsyttring från ledamöternas sida. Men sådana politiska dokument, som drar nytta av den prestige som ICJ kan ha, är viktiga när de används politiskt av myndigheter och media för att skapa uppfattningar och attityder till den judiska staten hos allmänheten. FN är således en viktig internationell grogrund för bildandet och spridningen av antisemitisk ideologi.

Från norsk sida nöjde man sig inte med att rösta för denna attack mot Israel i FN. Två tjänstemän skickades dessutom till Haag den 23 februari i år för att läsa upp en stödförklaring till FN-resolutionen, som liksom FN-resolutionen inte alls diskuterar frågan om det ens finns folkrättslig grund för att nämna Israels närvaro i de relevanta områdena som en ockupation som begreppet förstås i gällande internationell rätt. Istället försökte man åberopa FN:s uppdelningsförslag i resolution 181 från 1947, vilket inte ens prövades i verkligheten, som ett slags motivering för ett krav på en tvåstatslösning.

Förfarandet var pinsamt och oprofessionellt och placerar de norska myndigheterna på samma skamställe som FN och ICJ, vars president, Nawaf Salam, på sin tid som Libanons FN-delegat hjälpte till att anta hundratals antiisraeliska resolutioner. De norska myndigheterna bör därför anses vara lika inkompetenta som de är i behandlingen av Israel i internationella forum. Vi är fullt medvetna om att det inte bara är den politiska ledningen som skyller sig själv politiskt och professionellt. Vi anser att det är säkert att civilförvaltningen är ansvarig för all den historiska, politiska och juridiska falska doktrin som presenterades för ICJ i februari.

Men ärendet är inte över och det finns ingen matta som skandalen kan sopas under. I Haag har det oberoende expertorganet Thinc, som består av en stor sammankomst av världens ledande experter på internationell fördragsrätt, tagit upp detta ärende och är i färd med att slita det sönder som samman i de rapporter som nu utarbetas och publiceras.

Det finns ingen illegal israelisk ockupation av så kallat ”palestinskt territorium” och ingen illegal israelisk bosättning. Israelisk närvaro inom de egna statsgränserna är oproblematisk och har ingenting med annektering att göra. Oslo-avtalet var ett folkrättsligt bindande beslut för att förverkliga lokalbefolkningens rätt till självbestämmande, men detta kräver inte upprättandet av en palestinsk stat. Och det var inte Israel som hindrade en permanent lösning genom fria förhandlingar, det var och är fortfarande terrororganisationerna PLO och Hamas.

Det fatala uttalandet från ICJ var inte enhälligt. Bland dem som kom därifrån med hedersbetygelser var ICJ:s vicepresident, Julia Sebutinde, från Uganda, som vid varje punkt i yttrandet gav kraftfulla genmälen av majoritetens attack mot Israel. Det var modigt och hedersamt av henne med tanke på de risker hon tar i den politiska miljö hon arbetar i.

I en rapport som ska publiceras i september karakteriseras ICJ:s rådgivande yttrande, som Norge har bidragit till, som fatalt bristfälligt, felaktigt och falskt. De egenskaperna påverkar också bidraget från UD:s politiska ledning och statsförvaltning. Här måste tilläggas att det närmast måste betraktas som sensationellt att statsförvaltningen på ett allvarligt och avslöjande sätt kan ha vilselett sitt politiska ledarskap genom att inbilla sig att ministern agerar för en god sak när han går lös på Israel med kritik mot bostadsbyggandet och krav på tvåstatslösningen.

Norges Mellanösternpolitik är, precis som det som händer i FN, fatalt bristfällig, något vi har fördömt i många år. Den lilla judiska minoriteten i Norge får betala ett pris för detta. Det är en internationell tragedi att den organisation som skulle representera mänskligheten med de mest upphöjda värderingarna, har förfallit till oigenkännlighet. Varför de norska myndigheterna har gått med på detta är obegripligt.

Ska man våga hoppas att diskrimineringen av Israel, den lögnens industri, kort sagt den antisemitism som råder i väst idag, någonsin kommer att upphöra? Terroristen Yasser Arafat fick ett fredspris som tolkades som ett tack för många år av terrorism mot judarna. Nu kämpar vår utrikesminister Espen Barth Eide för att ordna ett land som gåva till Hamas vilket kan tolkas som ett tack för oktoberpogromen mot judarna.

Men ett viktigt fredspris har ännu inte delats ut: Den som lyckas övertyga världen om att det nuvarande FN måste avvecklas, stödet till terrorn måste stoppas och att en ny organisation måste bildas som ska följa de principer som det nuvarande FN byggdes på men som det inte följer i idag, ett FN som stödjer fred och rättvisa för alla. Den personen kommer att framstå som den som räddar världen från det kaos som nu hotar att leda till civiliserade nationers undergång.