Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.

Psaltaren 23

Tidningen Dag og Tid har den här veckan två stora reportage, den ena om utvecklingen i Afghanistan, den andra om den politiska situationen i Tyskland.

Från Afghanistan kan Dag og Tid berätta att det afghanska justitiedepartementet har utarbetat en ny lag ”om spridning av dygd och förhindrande av omoral”. Ur kristen synvinkel verkar det dock som om moralen nu är borta och dygden ett skal för människans värsta laster. Lagen avslöjar en syn på kvinnor som påminner om antikens Aten. Det är totalt mörker, helt utan det människovärde som vi i Väst tar för givet.

Samtidigt pågår en debatt i Tyskland och Dag og Tid frågar sig hur extrem ledaren för partiet Alternativ för Tyskland (AfD) i delstaten Thüringen, Björn Höcke, är. Vi får veta att Tyskland efter andra världskriget skapade Bundesamt für Verfassungsschutz (BfV) med avsikten att skydda landet från partier som är fiender till demokrati och människovärde. En av huvudpunkterna för att överklaga AfD är att de uppfattas som just det, eftersom de främjar idén om massutvisning, så kallad remigration eller återvandring.

Efter att ha läst tidningen måste vi ställa några politiskt inkorrekta frågor. Dag og Tid ställer implicit en fråga som vi aldrig vågar diskutera ordentligt: ​​Vad ska vi göra om muslimska invandrare inte integreras i Väst och det resulterar i att människovärdet i våra egna länder hotas? Vad gör vi om kulturen från Afghanistan och andra muslimska länder slår rot här?

För när till och med Abid Raja ser skriften på väggen är det dags för resten av samhället att göra detsamma.

Den här våren och sommaren har jag haft det stora nöjet att läsa böckerna Kongen, lova og landet – kong Magnus Lagabøter, landslova av 1274 og det Norge han skapte och Anno 1024 – året som forvandlet Norge, skrivna av Jørn Øyrehagen respektive Sunde och Ole Petter Erlandsen.

Kristnandet av Norge är ett spännande ämne, eftersom att det visar att det fanns mycket med vår förkristna kultur som påminner om dagens muslimska kulturer. Synen på kvinnor (förutom överklasskvinnor) inkluderade få rättigheter, våld var socialt accepterat och heder var kanske det viktigaste en människa ägde. En kränkt heder måste hämnas, och blodshämnd var normal. Det som förändrade oss var kristendomen. Man kan säga att vi integrerades i ett dåtida kristet Europa genom att bli kristna, och det fick bestående etiska konsekvenser.

En av berättelserna som vittnar om denna övergång är berättelsen om Hallvard Vebjørnsson, som senare skulle bli Oslos skyddshelgon.

Året är 1043 och Olav Haraldssons brorson, Hallvard Vebjørnsson, ska, enligt vad vi vet, till England. För att komma till avreseorten måste han korsa Drammensfjorden, men när han ska ro över fjorden kommer en gravid trälkvinna springande och ber om att få ro över. Hennes förföljare, två eller tre män, kommer skrikande bakom henne och anklagar henne för inbrott och stöld. För kvinnan, som intygar sin oskuld, är detta en fråga om liv eller död. Hallvard väljer att tro henne och börjar ro för sitt liv.

Förföljarna följer efter i en annan båt och hånar Hallvard. De undrar varför en så stor och stark man som han vill skydda ”ett eländigt kvinnfolk”. Hallvard, som uppfostrats som kristen av sina föräldrar, skriker tillbaka att hon har rätt att få sin sak prövad, och att han ska betala böterna om hon befinns skyldig, och att barnet hon bär under alla omständigheter är fritt från all skuld.

Men det hjälper inte. Hallvard skjuts i halsen med en pil och dödas. Han dumpas i fjorden med en sten runt halsen, medan slavinnan begravs på närmaste strand.

Ole Petter Erlandsen, som skriver om denna händelse i boken 1024, påpekar att Hallvard väljer att offra sitt liv för en kvinna som enligt de gamla lagarna var utan rättsskydd, men att han genom att ge sitt liv för en värnlös kvinna, ett ”eländigt kvinnfolk”, får både hjältestatus och en plats i historieböckerna. Rollerna är omvända: Hallvards förföljare, som enligt gammal sed skulle ha hyllats för att vara hedersmän som krävde sin rätt, går till historien som skoningslösa angripare.

Man vågar knappt dra parallellen till vår egen tid, men vi måste. Det är dags att vi är ärliga om de utmaningar som är förknippade med den massiva invandringen från muslimska länder. Abid Raja ska ha beröm för att han tagit upp ämnet, men han vågar naturligtvis inte dra den enda hållbara slutsatsen. Men Abid Raja är ursäktad, för det finns all anledning att tro att han som elev i en norsk skola inte har fått lära sig något om kristendomens betydelse för etikens utveckling.

I norska läroböcker har det förekommit en konsekvent underrapportering av kristendomens betydelse för vår historia. Även spridningen av världsliga nyordningar är förvrängd, som att Landsloven från 1274 gav kvinnor hälften av arvsrätten jämfört med män. I läroböcker framställs detta som ett övergrepp på kvinnor. Läroböckerna nämner inte att kvinnans arvsrätt före denna nya ordning var kopplad till hemgiften, och att de utan arvsrätt riskerade att stå på bar backe. Magnus Lagabøter gav också kvinnor långt större autonomi när de ingick äktenskap än vad de tidigare haft.

Etisk utveckling är inte resultatet av evolution, slump eller ekonomisk tillväxt. En ny etik förutsätter en förändring av befolkningens tro och efterföljande världsbild och i Väst är det kopplat till kristnandet. För att uttrycka det på ett annat sätt: Hallvard hade knappast varit en etisk förebild för människor i förkristen tid. Och det är ett faktum vi inte får glömma. Vi får inte glömma att den norska kulturen en gång var lika våldsam som den vi idag finner i Afghanistan, men att det också går att förändra mentaliteten hos ett helt folk med hjälp av kristen tro.

Ur etisk synvinkel är det inte högerextremt att säga nej till invandrare om deras tro i grunden strider mot vår egen, och när det innebär en säkerhetsrisk för våra egna medborgare. Det handlar inte om hat, utan om att förstå andra människors tro.

Vi måste därför lyfta upp denna debatt från partipolitiken till det plan där den hör hemma: Till frågan om vilken Gud vi vill tillhöra. Ska vi hålla oss till en Gud som säger att han älskar oss och ger oss oändlig värdighet, och som har förvandlat vårt land, eller gå till postmodernismens ateism som är maktlös inför mötet med andra religioners förkristna ideal?