Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: »Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?« Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: »Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.« Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: »Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?« Hon svarade: »Nej, herre.« Jesus sade: »Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.«]

Joh 8:2-11

Berättelsen om kvinnan som greps för äktenskapsbrott, som Jesus räddar från pöbeln, är en av de vackraste i Bibeln, och även om den inte finns i de äldsta manuskripten, ansåg de tidigaste kristna att den hörde hemma i Johannesevangeliet.

Jesus är inte rädd för att prata om synd – inte för att trampa ner människor, utan för att lyfta dem upp ur mörkret. Det visar på en avgörande punkt i kristen tro, nämligen motsättningen mellan rätt och fel, en moralförståelse som inte går att förena med socioekonomiska förklaringar, ödestro eller svag personlighet.

För en liten stund sedan kom jag i samtal med en vän om orsakerna till brottsliga handlingar, och min vän, som befinner sig på vänstersidan av det politiska landskapet, argumenterade starkt för att en persons socioekonomiska bakgrund var viktig för att förstå dagens brottslighet.

Jag har aldrig förstått politiker som tror att dålig ekonomi förklarar brott. Det är som att säga att moral är kopplat till välstånd, och som kristen invänder jag mot det. Att sociala förhållanden som trasiga hem och föräldrarelationer spelar roll är självklart, men vi har varit fattiga i vår del av världen ända fram till 1900-talet och vi blev inte kriminella för det.

Nu går det knappt en dag utan att politiker och kommentatorer berättar för oss hur viktiga de socioekonomiska förutsättningarna är för vårt beteende och moraliska normer. Men jag skulle gärna vilja höra någon som problematiserar en sådan inställning. Det gör ju något med oss ​​att få höra att vi inte är ansvariga för våra handlingar om vi bara är tillräckligt fattiga. För behöver vi då be om förlåtelse?

”Förlåt oss våra skulder.” Så ber vi i Herrens bön, den bön Jesus lärde oss att be. Jesus tog ingen materialistisk utgångspunkt för sin lära, och det är något underbart befriande att möta en Gud som tar oss på allvar som människor. Han frågade inte kvinnan om hennes historia, hon var medveten om sin situation, men han fördömde henne inte. Inte för att hon kom från dåliga förhållanden, utan för att han är en nådig Gud. Om det var så att hennes materiella bakgrund förklarade hennes synd, skulle det inte vara någon poäng för Jesus att säga att han inte fördömer henne. Då hade han eventuellt fördömt fattigdomen.

Vi ser dagligen de katastrofala konsekvenserna när människor inte ställs till svars för sina handlingar. De berörda uppfattar det inte som välgörenhet och förlåtelse, snarare tvärtom. Människor som får veta att deras materiella ställning kan förklara brott behöver ju inte förlåtelse. Snarare är budskapet att det är de rikas fel att de påstådda fattiga är kriminella. För muslimska ungdomar är det bara en bekräftelse på att Allah accepterar vad de har gjort.

Kristendomen håller både människor och stat ansvariga. I motsats till vänsterns materialism och islams amoraliska fatalism tar Gud oss ​​på allvar, medan han i sin oändliga kärlek erbjuder förlåtelse till dem som söker honom.

Vår historia visar att vi får det bästa samhället när vi väljer Jesus Kristus, moralens utgångspunkt, den ende som kan förlåta synden och som sa till kvinnan som togs i äktenskapsbrott: Inte heller jag dömer dig.