Israeliska underrättelsetjänsten Mossad genomförde, med största sannolikhet, en av världshistoriens mest lyckade attacker under den gångna veckan. Genom att få tusentals personsökare och walkie-talkies, i förväg preparerade med sprängämnen, att detonera kunde man slå ut tusentals av den Libanon-baserade terrorgruppen Hizbollahs medlemmar och ledare.

Om Hizbollahs egna underrättelsedokument stämmer, har 879 terrorister och 291 ”seniora befälhavare” fått inkassera sina 72 jungfrur och flera tusen ska ha skadats allvarligt.

Konsekvensen är att de inte kan planera och genomföra sina mål här på jorden, det vill säga att mörda judar och utrota staten Israel. På köpet vill man även passa på att göra sig av med homosexuella och icke-muslimer.

Man skulle ju därför kunna tro att en decimering av antalet rasistiska och homofoba terrorister skulle betraktas som något positivt av de förkämpar för demokrati, mångfald och mänskliga rättigheter som svenska skribenter vanligtvis framställer sig som. Men icke. Svensk media har sedan i tisdags svämmat över av indignation och förfäran.

”Kanske kände mannen i Beirut som jag?”

Men frågan är om inte priset ändå tas av David Lagercrantz, som i en krönika publicerad i söndagens Expressen spenderar 2 609 tecken (utan blanksteg) åt att identifiera sig med terrorister. Eller med ”mannen i Beirut”, som han uttrycker det.

Illustration: Skärmdump Expressen den 22 september.

”Kanske kände mannen i Beirut som jag?” frågar sig David Lagercrantz, och exemplifierar genom att berätta om sin egen relation till sin personsökare under tidigt 90-tal:

”Det hände att jag åt middag med en ny dejt, och skålade förväntansfullt. Då väsnades sökaren, och jag ryckte till och sa alltid samma sak: Jag måste ta det här”, skriver Lagercrantz och fortsätter:

”Sedan lånade jag en telefon och ringde mina chefer som berättade vad som hänt. Ofta var det ett mord, en katastrof av något slag. Jag arbetade som kriminalreporter, och var jag verkligen på dejt, jag minns särskilt en i Jönköping, tittade jag mot tjejen och tänkte: aldrig i livet jag sticker från henne, det här förstör jag inte. Jag svarade alltid: Jag åker, jag har väskan packad.

Min arbetskodex, lite löjligt lojal, var att utan undantag rycka ut, och även om det sabbade mitt privatliv smickrade det mig att jag var behövd och betrodd, och jag var stolt över min sökare.”

David Lagercrantz drar alltså likhetstecken mellan sin egen, höga arbetsmoral och drivkraften hos de Hizbollah-terrorister vars mål är att utrota både staten Israel och varenda levande jude? Låt oss i så fall skriva om delar av texten så att den blir mer tydlig:

”Sedan lånade jag en telefon och ringde mina ledare som berättade vad som skulle ske. Ofta var det ett mord, ett attentat av något slag. Jag anlitades som terrorist, och var jag verkligen på dejt, jag minns särskilt en i Jouaiya, tittade jag mot tjejen och tänkte: aldrig i livet jag sticker från henne, det här förstör jag inte. Jag svarade alltid: Jag åker, jag har väskan packad.

Min arbetskodex, lite löjligt lojal, var att utan undantag rycka ut, och även om det sabbade mitt privatliv smickrade det mig att jag var behövd och betrodd, och jag var stolt över min sökare.”

Det är bara fem ord som är ändrade, men skillnaden mellan att ha en ”alltid redo-kodex” som kriminalreporter och som terrorist får väl ändå anses relativt märkbar: den ene rapporterar om mord och katastrofer som har skett, den andre mördar och ser till så att katastrofer sker.

Anmärkningsvärt – eller bara avslöjande?

Ändå identifierar sig Expressens krönikör med de tusentals Hizbollah-terrorister som under tisdagen och onsdagen fick bära konsekvenserna av sin mordiska ideologi. Det är, för att uttrycka sig diplomatiskt, anmärkningsvärt. Eller inte.

Kanske är det Lagercrantz skriver inte ett dugg anmärkningsvärt, utan bara avslöjande? Avslöjande för hur han, kollegorna på Expressen och majoriteten övriga värdegrundscertifierade journalister och skribenter på redaktioner runt om i Sverige faktiskt tänker? Att de exploderande personsökarna drabbade helt normala individer? Slumpvis utvalda, en libanesisk ”Nisse i Hökarängen”? Personer som de själva? Lagercrantz förtydligar sin oro:

”Hotet kan finnas i det vi har närmast kroppen, och jag förstår att skräcken sprids i Libanon. […] vad står näst på tur? Mobilerna, klockorna, eltandborstarna, som jag fick för mig i min mardrömstanke i morse?

En ny verklighet stiger fram, en värld där vår egen teknik vänds emot oss, just den teknik vi närmast växt ihop med, och som vi hoppas ska ge oss goda nyheter och få oss att känna oss behövda.”

Det är i denna slutsats Lagercrantz landar: ”Mannen i Beirut” ville kanske bara känna sig ”behövd”, få en chans ”att utmärka sig”? Som David Lagercrantz själv säger sig ha gjort, under sin tid som kriminalreporter? Skillnaden mellan att utföra och bevaka mord och terror är kanske ändå bara marginell, och det är måhända känslan av att vara behövd som är det centrala? Ja, så måste det ju vara! I alla fall i huvudet på en prisad Expressen-krönikör.

Hur som helst så säger sig Lagercrantz nu oroa sig för att hans egen eltandborste kan explodera hemma i badrummet. Risken för att det skulle inträffa lär vara slim to none – om inte Lagercrantz återfinns på Mossads shit list, förstås.

Lagercrantz krönika är ett all time low

I den video-presentation som återfinns under texten säger sig Lagercrantz vilja ”folkbilda och väcka debatt”. Ja, säger han att det är så, så får vi väl tro på det. Men frågan är om personer som identifierar sig med Hizbollah-terrorister bör få ansvara för folkbildning?

Lagercrantz betraktar förmodligen söndagens alster som ett bevis på sin höga intellektuella kapacitet: han är så framstående att han till och med kan se det goda och mänskliga i terrorister.

Och just den förmågan tycks vara något väldigt fint bland svenska journalister, krönikörer och ledarskribenter. Hur var det nu Anders Lindberg på konkurrerande Aftonbladet uttryckte sig? ”Även terrorister är faktiskt människor”.

Lindbergs rekord för moralisk lägsta-nivå stod sig i nästan ett decennium, men nu har vi nått ett all time low: ”Kanske kände mannen i Beirut som jag?” frågar sig David Lagercrantz när han plockar upp den stafettpinnen efter Lindberg, och Expressen finner det oproblematiskt att publicera frågeställningen.

Ja, kanske gjorde ”mannen” – eller mer korrekt – ”terroristen i Beirut” det. Kanske kände terroristen att han genom att planera och genomföra mord, kidnappningar, våldtäkter och annan terror riktad mot civila judiska män, kvinnor och barn, var ”behövd” och fick ”utmärka sig”? Det är mycket möjligt. Men i så fall är terroristen i Beirut en djupt störd individ, driven av en sjuk och perverterad ideologi som ska fördömas. Inte relativiseras.

Vem identifierar sig svensk media med?

Men Lagercrantz gör just det. Genom att identifiera sig med ”mannen i Beirut” relativiserar han terroristen och därmed också terrorismen. Den antisemitiska terrorism som orsakade massakern den 7 oktober, som orsakar dagliga attacker på judar världen över och som gör att ett 60-tal kidnappade – inklusive småbarn som bröderna Ariel och Kfir Bibas – fortfarande hålls som gisslan i tunnlarna under Gaza.

”Kanske kände mannen i Beirut som jag?” frågar David Lagercrantz. Frågeställningen säger en hel del om krönikören, men även om svensk media. Det verkligt oroande är nämligen följdfrågan som uppstår: Kanske känner svensk media som terroristerna i Beirut?

Efter den gångna veckans mediala reaktioner förstår vi att svaret på den frågan tyvärr inte är ett rungande ”nej, absolut inte”.

Kanske hade inte David Lagercrantz omdömet att inse det fullständigt orimliga i sin krönika, men någon på Expressen borde ha satt stopp. Men ingen agerade. Det betyder att det idag är oproblematiskt att identifiera sig med terrorister och relativisera såväl deras drivkrafter som deras agerande. De är ju, precis som du och jag, bara lojala individer som vill känna sig behövda. I alla fall i medias ögon.

Och det borde oroa oss alla betydligt mer än om vår eltandborste ska explodera ikväll.