”Det måste gå”.

Det var svaret LKAB:s VD Jan Moström gav i Ekots lördagsintervju när han fick frågan om hur man skulle lösa elförsörjningen till den fossilfria produktionen av så kallat grönt stål.

Det fanns en tid när de norrländska älvarnas billiga och pålitliga vattenkraft kunde locka stora industriprojekt till Norrland, men de tiderna är över. Svensk el är numera främst en tillgång för Europa, men även om varenda terawatt behölls på hemmaplan skulle det inte räcka till: Enbart driften av Hybrit och konkurrenten H2 Green Steel förväntas år 2040 kräva cirka 70 terawattimmar, vilket motsvarar hälften av Sveriges totala elförbrukning. Idag finns blygsamma 17 terawattimmar att tillgå i Norrland.

Men som sagt. Inga problem! Förutsatt att det gäller ”den gröna omställningen” kan något som enligt fysikens lagar är omöjligt, och som eventuellt skulle kunna göras något mindre omöjligt om de svenska hushållen kopplades bort från elnätet, bemötas med ett käckt – och från kritiska följdfrågor kliniskt befriat:

”Det måste gå”.

Testa att ge det svaret när banken frågar hur du tänker lösa finansieringen av det där huslånet du ansökt om.

Visst har det funnits röster som ropat i öknen. För ganska precis ett år sedan släppte Skandinaviska Policyinstitutet rapporten Samhällsekonomiska effekter av att producera fossilfritt stål i norra Sverige som konstaterade att sektorn är oerhört konkurrensutsatt och att det kan bli svårt att nå lönsamhet för de gigantiska stålprojekten. Projektledare för rapporten var Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi vid Institutet för näringslivsforskning (IFN). Han påpekade bland annat att den teknik som de svenska producenterna av grönt stål förlitar sig på, inom kort kan vara omodern.

– Om det är någon annan teknik i världen som visar sig vara den bästa då kommer det här bli en helt misslyckad investering och en enorm kapitalförstöring , sa Henrekson i en intervju med SVT Nyheter.

I samma veva skrev Staffan Salén, företagare och VD för Salénia AB, en artikel i Affärsvärlden där han ställde ett antal kritiska frågor gällande det gröna stålet och uppmanade regering och departement att ”sätta sig i förarsätet”: Finns det egentligen en efterfrågan? Vems är pengarna? Är det en bra affär? Var ska elen komma ifrån? Har staten ett bra track record vad gäller enorma investeringar? Och går projektet ens att stoppa..?

”Får man inte svar på de frågorna kommer Hybrit att fortsätta att röra sig i gränslandet mellan planekonomi och närmast religiösa feberdrömmar om elförsörjning med en avsevärd risk att regeringen får ett nytt Stålverk 80 på halsen. Skattebetalarnas pengar bör hanteras mer varsamt än så”, avslutade Salén.

Lyssnade man på Salén? Eller för den skull på andra som faktiskt har varnat genom att peka på de faktiska förutsättningarna? Nej. Självklart inte.

För det måste ju gå.

Det är inställning som har varit påbjuden. Även när det har gällt projekt där 800 miljarder av skattebetalarnas pengar har plöjts ner.

Statsminister Ulf Kristersson har inte heller velat få svar på Saléns frågor. Istället har han upprepat hur viktigt det är att svenska staten ”skapar förutsättningar” genom att ”skapa lagar och förordningar”. Med andra ord ska staten se till att bolagen kan fortsätta sitt lämmeltåg mot stupet. Allt för den gröna omställningens skull. För att Sverige ska Sverige nå klimatmålen för 2040. För att Sverige ska befinna sig i framkant. För att Sverige ska vara världsledande. Har ni hört det förr? Det måste bli så. Det ska bli så! Hur? Nej, ställ inte så jobbiga frågor! Du vet ju vad som gäller:

”Det måste gå”.

”Sverige ska var världsledande.” Här besöker USA:s utrikesminister Antony Blinken, USA:s handelsrepresentant Katherine Tai, USA:s handelsminister Gina Raimondo och deras motsvarigheter från EU och EU-medlemsländer Hybrit Steel Plant i Luleå, den 30 maj 2023. Foto: Chuck Kennedy / Utrikesdepartementets foto / Wikimedia Commons

Inte ens forskning som visar att fossilfri stålproduktion faktiskt är sämre för klimatet har bromsat euforin. ”Får vi be om största, möjliga tysssssssssstnad…”

Men så inträffade det som alltid inträffar, förr eller senare. Verkligheten trängde sig på.

Northvolt står inför en rekonstruktion och förmodad konkurs, efter kreditgarantier i mångmiljardklassen från Riksgälden,  Europeiska investeringsbanken (EIB) där före detta näringsminister Thomas Östros är chef, har ställt ut fördelaktiga lån på över en miljard dollar och ytterligare 240 miljoner dollar i lån från Statliga Svensk exportkredit. . H2 Green Steel byter namn till Stegra, för att ”förtydliga ambitionen om att påskynda klimatomställningen” (tro’t den som vill).  Svenska kraftnäts senaste nätutvecklingsplan varnar för det orimliga i att såväl industri som fordonsflotta nu ska elektrifieras – och det genom tvång. Det finns nämligen ingen el att elektrifiera med…

Att gungbrädet har tippat över blir tydligt när Expressen publicerar en debattartikel där Henrik Jönsson, som varnat återkommande för ”den gröna bubblan”, tillåts likna de gröna satsningarna vid ”en sekt”. Och visst har Jönsson rätt. Engagemanget i den gröna omställningen har varit religiöst och sektliknande. Ingen kritik har tillåtits, de svaga punkterna och ologiska resonemangen har ignorerats trots att de varit uppenbara.

Samtidigt har alla som vågat ställa försynta frågor utmålats som ”klimatförnekare”, vilket varit den moderna synonymen till ”kättare”.

Men nu har ”alla” plötsligt nyktrat till. Det fanns ingen marknad, trots allt. Alltfler biltillverkare överger de tidigare målen om ”hundra procent fossilfritt” för att istället sälja de bensin- och dieseldrivna fordon köparna vill ha. Tillverkningen av battericeller i Skellefteå motsvarade under 2023 endast några promille av den totala, tänkta kapaciteten, vilket avslöjades av Dagens Industri. Northvolts största ägare, Volkswagen-koncernen, skickar styrkekramar till Northvolt, men vill inte gå in med finansiellt stöd. Det vill inte politikerna heller (undantaget *trumvirvel* Miljöpartiet). Även om de fortfarande ömmar för den gröna omställningen, finns det nu annat som prioriteras högre. Som ekonomiskt stöd till Ukraina.

Det ser, i ärlighetens namn, inte särskilt ljust ut för Northvolt. Eller för Hybrit. Eller för H2 Green… Förlåt. Stegra. Eller för den skull för Norrland, där politiker och invånare i Skellefteå, Boden och Gällivare ägnat år åt att förbereda inför de tusentals nya arbetstillfällen som utlovades. Eller för skattebetalarna, som får stå där med lång näsa när räkningarna ska betalas.

För i mötet mellan vackra visioner och den bistra verkligheten, så avgår verkligheten alltid med segern. Och där står vi nu, vid vägrenen och betraktar den gigantiska, gröna krasch som vi sett närma sig i slow motion under de senaste åren. Hur var det nu det hette?

”Det måste gå”. Eller inte.