Under sekler har svenska kvinnor kämpat för att betraktas som jämställda med män, som något mer än ett objekt för mäns fantasier. Det har varit en hårt kamp mot tidernas rådande övertygelser. Kvinnor ansågs besitta vissa, genetiskt betingade egenskaper: de var känslomässigt styrda, lämpade för att sköta hemmet och barnen men hade ingen större mental kapacitet.

Politik, samhälle och yrkesliv var männens domäner. Kvinnor med driv och kapacitet motarbetades aktivt, negligerades eller förlöjligades: ”Bry inte ditt söta lilla huvud…”, fick de höra och konsekvenserna blev ofta tragiska. De kvinnor som inte fann sig i sin roll som hustru (ibland även en bedragen sådan) och moder diagnostiserades inte sällan som hysteriska och onaturliga. Som varande i konflikt med naturen och det av Gud påbjudna.

Visst vanns en gigantisk seger när Sverige införde kvinnlig rösträtt 1919, men än idag är det långt ifrån självklart att en kvinna bedöms endast – eller ens primärt – baserat på kompetens och intellektuella kapacitet. Det räcker med att jämföra bilder av framgångsrika män med bilder av deras kvinnliga motsvarigheter, för att konstatera att ett fagert yttre tycks viktigare hos individer med kromosomuppsättningen xx.

Om vi ska undvika att texten sväller ut till en lång uppsats, räcker det kanske med att konstatera att kvinnor genom historien betraktats som genetiska bärare av vissa specifika egenskaper och dessutom intellektuellt underlägsna (och därmed mindre värda än) män.

Applådera förstärkta fördomar

Det borde därför vara värdegrundsmässigt omöjligt för någon att klä ut sig till karikatyrer av kvinnor. Särskilt om personen väljer att göra det genom att betona just de egenskaper som kvinnor historiskt sett begränsats till, det vill säga som intellektuellt underlägsna och starkt sexualiserade. Eller rakt på sak: förstärka de fördomar som kvinnor ägnat sekler åt att bekämpa?

Ändå är det just det som händer nu. Och inte nog med att svenska kvinnor måste acceptera att det händer, vi förväntas dessutom applådera det. Hur ska man annars tolka att fenomenet sagoläsande drag queens fortsätter att plåga nationens barn, och att ”teatergruppen” Bland drakar och dragqueens har läst sagor i riksdagens förstakammarsal?

Föga förvånande var det Liberalernas  Jan Jönsson, oppositionsborgarråd i Stockholm, som tillsammans med riksdagens hbtqi-nätverk och Civil Rights Defenders som hade bjudit in till ”ett seminarium om sagostunder med dragartister och de fientliga reaktioner som de har mött vid arrangemang för barn på landets bibliotek”, som Aftonbladet uttrycker det.

Bland Drakar och Dragqueens Petter Wallenberg och Inga Tvivel  i riksdagen. Foto: Skärmdump Facebook

Våra folkvalda riksdagsmän och riksdagskvinnor bjöds därför in att betrakta spektaklet när en vuxen man, som klätt ut sig till ”kvinna” genom att spöka ut sig, läste den specialskrivna Sagan om Hat och Hot. Ja, inte bara det – de förväntades applådera initiativet. För vad hade hänt om någon rest sig upp och deklarerat att ”nej, det här tänker jag inte stödja, ni kränker och nedvärderar kvinnor!”?

Visualisera pressens krigsrubriker med beskyllningar om högerextrem transfobi och krav på omedelbar avgång.

Det går utmärkt att karikera kvinnor…

Ikväll kan den som vill se Malou von Siewers intervjua Lee Christiernsson, tidigare känd som ”Snickar-Björn”, på bästa sändningstid. Lee är ännu en man som har ”blivit kvinna” genom att förse sig själv med bröstimplantat, peruk och extrema mängder smink (men samtidigt behålla sin penis). I själva verket tycks Christiernsson, som så många andra män som ”blir kvinnor”, ha velat förvandla sig själv till de egna sexuella fantasierna. Narcissism de lux. Men omvärlden förväntas applådera förvandlingen som ”modig” och mannen som ”kvinna”.

Männen som är drag queens förstärker sedan brösten, sminket och de minimala kläderna med namn som Admira Thunderpussy och Santana Sexmachine – bägge deltagare i Drag Race Sverige – eller Lady Busty och Miss Shameless som namnen till trots har småbarn som målgrupp…

Resultatet är att vi som är kvinnor idag, förväntas acceptera att män uppträder som kvinnor genom att karikera oss och spela på just de fördomar och yttre egenskaper som generationer kvinnor före oss har kämpat så hårt för att slippa bedömas utifrån: Sexualitet, kropp, bröst, utseende.

Och när män gör just det, så lyfts de fram som modiga föredömen.

Låt mig förtydliga: Varje individ får självklart klä sig och identifiera sig exakt som de vill. Men de kan inte förvänta sig att alla andra ska spela med, eller applådera dem.

… men går det med andra grupper?

Låt oss nu göra ett tankeexperiment. Skulle det gå att behandla en annan, genom historien förtryckt, grupp på samma sätt? Skulle jag exempelvis kunna sminka mig med black face, sätta på mig en svartkrullig peruk och bastkjol från Buttericks, sminka mig med stora läppar och ett kannibalben genom näsan – och få föreläsa inför riksdagen?

Gissningsvis inte. Ett mer troligt scenario är att jag då skulle släpas iväg av säkerhetsvakter, åtalas för hets mot folkgrupp och – till skillnad från Richard Jomshof – möta en garanterat fällande dom i samtliga instanser.

Så varför är det något positivt när män karikerar kvinnor, men så fullständigt förbjudet om vita karikerar svarta? Både kvinnor och svarta har ju genom historien varit förtryckta grupper som slagits för sin frigörelse, och på många områden måste båda grupperna sorgligt nog fortfarande kämpa för att bli respekterade som kompetenta individer.

Ändå bedöms vi så helt olika.

Medan svarta (får man ens säga ”svarta” längre?) till varje pris måste skyddas från allt som kan upplevas som kränkningar, förväntas vi kvinnor skratta och stödja de ”modiga männen” som porträtterar vår halva av mänskligheten som sexualiserade objekt.

Borde det inte, i konsekvensens namn, gälla samma regler? Antingen ska alla grupper vara skyddade från att framställas på karikerande sätt – eller så ska det vara tillåtet att karikera alla. Oavsett om någon känner sig förolämpad och kränkt. Ska vi tillåta att män får uppträda som ”kvinnor”, borde vi väl också tillåta att vita får uppträda som ”svarta”?

Självklart vet jag att svaret på det påståendet är ett rungande ”NEJ!!!” men jag tillåter mig ändå att vara provokativ nog att ställa frågan.

Kvinnan kan aldrig vinna

Låt mig knyta ihop säcken genom att återknyta till allas vår Jan Jönsson, som motiverade sagostunden i riksdagen på följande sätt:

– Vi har tyvärr sett under de senaste två åren att det görs försök att förhindra de här sagostunderna. Som en följd av det så har det också blivit mer accepterat hos vissa människor att uttrycka hat och hot mot dragartister.

Att uttrycka kritik och motstånd mot att män sexualiserar och karikerar kvinnor, och mot att den kvinnobilden normaliseras hos småbarn, är alltså ”hat och hot” mot dessa män? Jag undrar om Jönsson har någon förståelse för de kvinnor som blir upprörda över att sexualiseras och karikeras? Får vi också anse oss utsatta för ”hat och hot”? Förmodligen inte. Då är vi väl bara transfobiska. Och skulle vi få för oss att behandla gruppen svarta på samma sätt som dessa män behandlar oss, så är vi rasister.

Kvinnan kan aldrig vinna, och kanske är det det budskapet som ska hamras in även i den moderna, svenska kvinnan?