”Nej. Tyvärr. Det finns inga pengar. Vi måste prioritera, det måste ni förstå…”

Så har Sveriges politiker på alla nivåer svarat landets medborgare när vi försynt påpekat att välfärden vittrar sönder. Det har pågått under decennier: Barngrupperna i förskolan blivit så stora att det snarare handlar om förvaring än tillsyn. Våldet på skolorna har ökat men rastvakter har avskaffats. Underhållet av järnvägarna har varit så bristfälligt att det sker urspårningar. Bilister får köra slalom mellan tjälskotten. Gravida utbildas i hur de föder i bilen, eftersom förlossningsavdelningar har lagts ned. Buss- och tåglinjer läggs ner trots att det finns resenärer. Skolbarn serveras soppa och vatten, eftersom lagad mat och mjölk är för dyrt. Sjuka förvägras den mest effektiva medicinen, köerna till psykiatrin växer, dömda brottslingar släpps ut i förtid, äldre förvägras plats på boenden – och får de en plats, så är risken stor att de svälter ihjäl eller får tillbringa sin sista tid ensamma och i smutsiga blöjor.

Varför? Jo, eftersom ”det saknas pengar”.

Trots att skatterna fortfarande är rekordhöga, trots att pensionsåldern ständigt höjs och trots att den höga invandringen skulle ge oss en ”superekonomi” så är det på den punkten Sverige befinner sig. Vi har inte råd med ens det mest basala. Inte ens den heliga kon ”vård-skola-omsorg” klarar sig undan ständiga besparingsåtgärder. Men osthyveln kan bara användas så länge, innan det ändå blir tydligt för alla att det som en gång fanns är nedhyvlat till oigenkännlighet.

Inget förändras genom regeringsbyten: Det fanns inte pengar under Sossarnas tid vid makten, förutom till woke, HBTQI+ och identitetspolitik, och det finns inte pengar under Kristersson.

Eller finns det?

Det tycks i alla fall finnas exakt hur mycket pengar som helst när det gäller Ukraina. Då har hela Sverige förvandlats till ett ymnighetshorn som ständigt flödar över av resurser. Den försvarsmakt som för några år sedan knappt kunde försvara mer än Rosenbad (och det under några dygn) häller nu befintligt och nytt material över Ukraina. Stort och smått. Allt från stridsbåtar, stridsvagnar och artilleri, via luftvärnssystem, drönare och pansarvärn till mörkersikten, hjälmar och kamouflageutrustning.

Allt sådant som aldrig fanns för de svenska soldaterna – inte ens de i utlandstjänst – finns plötsligt när det gäller att utrusta ukrainska soldater. Vår nyss abdikerade utrikesminister drömde till och med om att få skicka JAS-plan till Ukraina. De planerna lever vidare, trots att varje JAS kostar i runda slängar en miljard.

Nu undersöker Försvarets Materielverk (FMV) dessutom möjligheterna att flytta svensk vapenproduktion från Sverige, till Ukraina. Kanske inte ett hundraprocentigt försvarbart initiativ, särskilt i ljuset av den ryska Iskander-attacken som förra tisdagen totalförstörde Military Institute of Telecommunications and Information Technology vid Kiev Polytechnic Institute i Poltava.

Det sjuttonde och senaste – men knappast det sista – stödpaketet till Ukraina innehåller, utöver vapensystem och militär materiel för 4,6 miljarder, dessutom drygt 700 miljoner kronor i ”ekonomiska donationer”. Ukrainska staten får alltså 700 miljoner av svenska skattebetalare. Rakt av. Vår egen regering anser nämligen att de pengar som svenska arbetare har jobbat hårt för och sedan lämnat ifrån sig för att den svenska välfärden, svensk svensk infrastruktur och svensk demokrati ska fungera, kommer tillbättre användning om de kravlöst hälls ner i det som innan den 24 februari 2022 var känt som ”Europas mest korrumperade land”.

Vart de svenska vapnen och skattepengarna tar vägen har vi ingen aning om. USA publicerade i januari 2023 en undersökning som visade att 59 procent av vapnen som levererats till Ukraina var spårlöst försvunna.

Hittills har Sverige bidragit med 48,1 miljarder kronor i militärt stöd till Ukraina, varav 25 miljarder under 2024. Fyrtioåtta miljarder. Fyrtioåtta tusen miljoner. Det är nästan hälften av Sveriges totala försvarsbudget 2024, all inclusive.

”Jamen, Ukraina slåss ju också för oss!” kanske du flämtar. Så brukar det ju heta. Men gör de verkligen det? Och även om de gör det – vill vi verkligen det? Om priset för den tjänsten är att vi förlorar vår egen förmåga att försvara oss vid ett eventuellt angrepp? Och om det innebär att det är de svagaste och mest behövande svenskarna som får betala det högsta priset – ännu en gång? Det gäller ju trots allt att prioritera, det måste ju våra hungriga skolbarn och ensamma äldre förstå.