”Tack och lov valde jag att inte skaffa barn”, skrev den frivilligt barnlösa Alice Johansen i en krönika den 15 september.

Jag får ofta frågan: ”Har du barn?” Och varje gång ler jag lite och svarar: ”Nej tack och lov!”

Jag har inga barn, och jag har aldrig velat ha ett. Det är inte för att jag inte gillar barn – tvärtom! Jag är ofta den som lugnar gråtande bebisar, leker med barn tills de skrattar och lyssnar på tonåringar som känner sig försummade. Men det betyder inte att jag vill ha mitt eget.

Nej, jag har valt något annat, och jag tror uppriktigt att det kan rädda liv.

Krönikan publicerades i Nettavisen, och har lett till en rad reaktioner. Hon behöver ju inte oroa sig för sina barn. Klimatkrisen är inte så hotfull för de barnlösa, vilket inte är en främmande inställning hos klimathysteriker.

Sedan kommer rädslan för pandemier och krig därtill. Men allt våld som invandringen innebär nämns inte.

Kamala Harris får beröm, just för att hon är barnlös (precis som Angela Merkel, som inte precis gjort Europa till en bättre plats för befolkningen).

Ta till exempel Kamala Harris, en kvinna utan barn, som har använt denna frihet för att göra skillnad på sätt som många kanske inte ens drömmer om. Hon utmanar män som Donald Trump utan att blinka, utan rädslan som han kan ha stött på hos Hillary Clinton, som trots allt är mamma.

Kvinnor utan barn, som Harris, kan agera med en frihet som få andra har. De kan se förbi de känslomässiga manipulationerna och fokusera på helheten – vinsten.

Harris har inga barn som någon kan hota eller skada, skriver Alice. Problemet är snarare att Harris inte bryr sig om sin egen befolkning, som absolut inte röstade på henne som presidentkandidat.

Låt oss vara ärliga: Det är inte alltid så att fler barn i världen nödvändigtvis gör världen mer meningsfull. Att föda barn är utan tvekan en betydande prestation, men att välja bort barn kan om möjligt bli en ännu större sådan.

Det här är nästan otroligt att läsa. Hela poängen med livet skrivs av som ett nederlag. Det här är drömmen om att utplåna sin egen befolkning, svart på vitt.

De allra flesta människor som faktiskt har barn ser det som den största gåvan i livet. Vissa människor bryr sig faktiskt om att ägna många år av sina liv åt att uppfostra sina barn och hjälpa dem på vägen till ett bra och givande liv. Då kan man eventuellt bli belönad med barnbarn också!

Alice skriver att hon firar sitt eget beslut. Man måste förstås acceptera att alla inte väljer att skaffa barn, men det är hur som helst märkligt att lägga energi på att skryta om det i en krönika.

Hon  får svar av trebarnspappan Ørjan Greiff Johnsen.

Det är knappast någon som sätter barn till världen som ett bidrag till mänsklighetens fortsatta existens. Man gör det för att man vill ha barn.

Men Alice Johansens kommentar i Nettavisen den 15 september är så full av kortslutningar att den inte kan stå oemotsagd. Av alla konstiga debatter står den om man ska skaffa barn eller inte högt upp på listan. Det är helt frivilligt. Man gör som man vill, och det är lika egoistiskt att välja att skaffa barn som motsatsen.

”Låt barnen komma till mig”, sa Jesus. Han hade nog en poäng. Men i en tid där ingen kan förklara vad en kvinna egentligen är, tar rädslan kontroll över livet för de som bor i Väst.

Resultatet är en ökande andel olyckliga kvinnor. Naturligtvis påverkas även män av denna trend. Det totala förfallet är skrämmande. Kanske är det anledningen till att västvärlden går mot tredje världskriget?

Israel, som lever i ett existentiellt krig, ser lite annorlunda på det.