Massinvandring och rigid klimat- och energipolitik hotar Tysklands välstånd, men varför drar ingen i nödbromsen? Eftersom landet är psykologiskt beroende av att fortsätta på den inslagna vägen, tror den oberoende författaren och journalisten Frank Lübberding.

I en ny krönika i Die Welt  ställer Lübberding en hänsynslös diagnos om hälsotillståndet i sitt hemland.

Bilindustrin, den kemiska industrin, den mekaniska industrin och turistnäringen kämpar, och det strömmar in finansiella skräckhistorier varje dag, konstaterar han och ger några exempel från delstaten Niedersachsen:

Salzgitter AG rapporterade röda siffror för första halvåret. Stålkoncernen är en av landets största arbetsgivare. Samtidigt var Meyer-varvet i Emsland i allvarlig kris. För att rädda företaget från konkurs var de federala och delstatliga regeringarna tvungna att förstatliga det tidigare familjeföretaget. Billeverantören Continental AG hade varit i kris länge. En snabb titt på NORD LB:s lista över de viktigaste företagen i Niedersachsen informerar om vad cheferna gärna kallar ”utmanande tider”, det gäller allt från konfektyrkoncernen Bahlsen till lantbruksmaskintillverkaren Krone.

Ovanpå detta kommer meddelanden från Volkswagen om uppsägningar och fabriksnedläggningar.

Och situationen är inte bättre i resten av landet:

Niedersachsen finns överallt. Människor i alla stater tappar tron ​​på framtiden. Krisen påverkar kärnsektorerna i den tyska industrimodellen för diversifierad kvalitetsproduktion: bilindustrin, kemisk industri, elindustrin, maskinindustrin, eftersom världens största leverantör av verkstadsutrustning inte går bättre. Andra sektorer som byggindustrin och detaljhandeln dras med i denna malström.

Samtidigt sjunker kvaliteten på offentliga tjänster:

Tågbolaget Deutsche Bahn har blivit en symbol för tillståndet för statens infrastruktur. Det verkar klimat- och socialpolitiskt medvetet och mångsidigt, men uppfyller inte sin primära uppgift: att transportera passagerare från A till B i tid. Folk har vant sig vid att utbildningssystemet är i dåligt skick och sjukvården i provinsen har blivit ett hasardspel om man behöver en husläkare eller en specialist. Listan är lång.

Parallellt med detta går det strålande för två sektorer: NGO-sektorn och den offentliga byråkratin. ”Alla åtgärder för att minska byråkratin motverkas av mer byråkrati”, konstaterar Lübberding. Båda tjänar i första hand sig själva och det på allmänhetens bekostnad:

På alla myndighetsnivåer svämmar det över av tjänstemän och rådgivande kommittéer för alla tänkbara problem. Allt från jämställdhet till antidiskriminering och queerfrågor. Samtidigt expanderar de statliga organisationerna (felaktigt kallade NGO:s, ”Non-Governmental Organisations”, men de borde egentligen heta GO:s), som inte känner till något ämne, från klimat till demokrati, som inte ska hanteras av staten. Välfärdsstaten har därmed blivit en karikatyr av den interventionistiska staten. Den skyddar inte längre människor från livets grundläggande risker som arbetslöshet, sjukdom, olycksfall och ålderdom, utan ägnar sig istället åt att utbilda folket – och att stödja det täta nätverket av aktivister.

De beskrivna fenomenen gäller även, i varierande grad, i många europeiska länder. Men varför är Tyskland så hårt drabbat? På grund av migrations- och energipolitiken, konstaterar artikelförfattaren.

I slutet av 2023 var det mer än 3,1 miljoner människor som sökt skydd i Tyskland. Tio år tidigare var det enligt Federal Statistics Office 613 000 personer. Under samma period ökade den utländska befolkningen med sex miljoner människor. Detta kom på bekostnad av en infrastruktur som var designad för att krympa på grund av demografiska förändringar.

Samtidigt ökade utgifterna för att säkerställa ett existensminimum enligt medborgarlönelagen eller lagen om förmåner till asylsökande.

Men okontrollerad invandring går inte att förena med generös välfärd, skriver Lübberding. Åtminstone inte när ekonomin kämpar, vilket klimat- och energipolitiken har sett till att den gör:

Alla länder utnyttjar potentialen i förnybar energi, men ingen gör det med vår energiomställningsstrategi. Tyskland har investerat de 520 miljarder euro som förväntades år 2016, men åtta år senare garanterar det fortfarande inte en billig och säker elförsörjning. Istället har samhällsekonomin förvandlats till en planekonomi där staten riktar investeringar mot klimatneutralitet.

Marknadsekonomins självkorrigerande förmåga är borta:

Politiker beslutar om drivlinor, värmesystem och produktionsprocesser. Marknaden har eliminerats som ett korrektiv för felaktiga beslut, och istället har politikerna förvandlat köpet av bil eller värmesystem till ett religionskrig. Det är inte längre försäljningssiffror som avgör om en ”framtidsteknologi” är en framgång eller ett misslyckande, utan ideologer som bråkar om vad de tror att det är.

Självbevarelsedriften borde kanske leda till att man erkänner ett misslyckande när det går fel, men just det är Tysklands speciella handikapp.

Alla undrar varför det bara är Tyskland som drabbas med sådan kraft. Svaret hittar vi i det som samhällsvetare kallar ”vägberoende”.

Det tyska ordet Lübberding använder är Pfadabhängigkeit, där ”pfad” betyder stig – men också i en mer abstrakt bemärkelse: allfartsvägen, den upptrampade stigen eller den inslagna vägen, som vi skulle kunna säga på svenska. Det betyder kort och gott att man för allt i världen inte vill stanna upp och utvärdera om man behöver ändra riktning framåt. Det handlar alltså om en psykologisk defekt.

Det betyder att ”beslut som fattats för länge sedan definierar handlingsramen”, säger den tyske författaren.

”Att hålla kursen” är därför viktigast, även när det leder till katastrof. Det borde inte vara möjligt, men Lübberding har en förklaring till det också: För intresseorganisationer är kostnaderna för radikala ändringar större än ändringarnas fördelar.

Intresseorganisationerna omfattar inte bara de som tjänar grovt på migrationspolitik, klimatpolitik eller energipolitik. De inkluderar också själva det politiska systemet och alla apparater – den offentliga sektorn och de icke-statliga organisationerna – det omger sig med.

Så länge den politiska tyngden hos alla som parasiterar på samhällets förfall representerar mer makt än vad det är möjligt att besitta, trots att de inte utgör en majoritet av befolkningen, blir det ingen kursändring.

Analysen från Lübberding gäller i princip även Norge [och Sverige; reds. anm.]. Det som skiljer Norge från Tyskland är den ekonomiska rikedomen och rikedomen av eftertraktade naturresurser. Därför har Norge råd med den lyx som Tyskland nu kämpar för att betala för.