Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Joh 3:16

Under den senaste veckan har Kamala Harris uttryckt sina värderingar och Abid Raja har diskuterat islams påverkan på samhället, men det är intressant hur svårt det är att diskutera trons kärna: vad de faktiskt tror på.

Abid Raja medverkade i Dagsnytt 18 tisdagen den 27 augusti och hävdade att religion inte främjar frihet och liberalism, utan att all religion främjar underkastelse, och var fokuserad på att Europas muslimer skulle kunna kopiera vad han anser är goda värderingar, som rätten till abort, homosexuellas frigörelse och kvinnors frigörelse.

Samtidigt har Kamala Harris hävdat att hennes värderingar är desamma som tidigare, trots att hon ändrat ståndpunkt i viktiga politiska frågor.

Det slår mig hur svårt det är att vara konsekvent i etiska frågor i en tid när det enda man förhåller sig till är värderingar. För när Abid Rajas somaliska motkandidat hävdar att även hon har lärt sig om kärlek till sin nästa men i moskén, blir det svårt att säga vilken standard vi ska hålla oss till.

För värderingar är inte sanning. Värderingar är subjektiva; vad jag tycker är kärlek till sin nästa är inte nödvändigtvis samma sak som vad min granne tycker. Vi har olika perspektiv och preferenser. En del tror att en fullt utvecklad välfärdsstat är en konsekvens av en kristen tro. Själv tror jag något annat. Men jag kan alltså mena något annat, som Kamala Harris, och ändå hävda att jag baserar mina åsikter på samma värderingar som jag alltid har haft.

Tro skiljer sig från värderingar. Tro handlar om vad eller vem man tror på, och som Ole Petter Erlandsen skriver i sin bok Anno 1024 (som jag för övrigt kommer att återkomma till mer i detalj vid ett senare tillfälle):

Vår moderna uppfattning om tro som en fernissa, något yttre och rituellt som varken påverkar vår syn på livet eller våra relationer med andra människor, håller inte. Vi formas av det vi tror på – om Gud, om existensen, om liv och död, om varför vi lever och hur vi bör leva. Tron lägger grunden för våra handlingar, goda som dåliga, och i den nordiska gudsläran finner vi många av rötterna till våra förfäders grymma livsstil.

Abid Raja vågar inte närma sig denna avgörande fråga: Vad är det som muslimer tror på som gör att våld blir ett naturligt val i deras kulturer?

Jesus Kristus ger människor en förståelse av sig själva och av Gud som är diametralt motsatt den tro Abid Raja bekänner sig till. Kristendomens treenige Gud, begränsad av sin sanning, absoluta moral och heliga natur, skapar en människa till sin avbild, en människa med fri vilja och ansvar för sina egna val. Men Gud gör mer än så: Han ber oss att älska honom av hela vårt förstånd och säger oss att ondskan är ett problem som vi måste stå upp mot. Gud, som blev människa för att ge sitt liv för att rädda oss alla, vill att vi ska vara hans barn.

Muslimer uppfattar kristendomens Gud som svag och ömkansvärd. För muslimerna är Allahs storhet av sådan art att de inte kan säga något säkert om hans vilja. Vad de kan säga är att Allah i sin allsmäktighet inte kan begränsas av någonting. Hans vilja är bortom vår fattningsförmåga och det finns inga moraliska gränser. Det som sker, sker för att Allah vill att det ska ske. Vår fria vilja blir därför en illusion och moraliska absolutheter blir hädelse.

Det är dessa två verklighetsuppfattningar som Abid Raja tror kan förenas i Europa, men han utmanas aldrig på hur detta är möjligt. Moraliska absoluter kan inte förenas med amoralisk relativism, frihet kan inte samexistera med underkastelse, och fri vilja kan inte förenas med fatalismens ansvarsfriskrivning.

Abid Raja och Kamala Harris kan tala hur mycket de vill om sina värderingar, men vår västerländska civilisation byggdes inte på dem. Det var sanningens Gud som gjorde det möjligt för oss att etablera en civilisation som gav oss både frihet, jämlikhet och välstånd, inte flyktiga värderingar – och det borde någon tala om för både Abid Raja och Kamala Harris.

Underkastelse kan inte integreras i frihet.