×

Kommentarer

Fredagen den 27 september 2024 kommer att bli ihågkommen som en historisk dag. Den här dagen höll Israels premiärminister ett tal i FN:s generalförsamling där han betonade kampen för fred, demokrati och våra värdefulla västerländska värderingar. En halvtimme innan Netanyahu skulle inta talarstolen fick han besked om att terroristen Hassan Nasrallah befann sig i sin bunker, som byggts under civila bostäder i Beirut. Netanyahu beordrade IDF att likvidera en av världens mest eftersökta terrorister, som har mycket libanesiskt, syriskt, judiskt, amerikanskt och franskt blod på händerna, och gick sedan lugnt in i hallen. Resten är historia.

FN:s årsfest med världens ledare i generalförsamlingen blev som väntat en arena för antisemitiska utbrott från olika diktatoriska regimer som anklagar judarna för allt de själva gör på hemmaplan. Till och med USA:s tal av president Biden var en tragisk affär. Han använde starka ord mot Israel, men inte mot världens farligaste terror-regim, Iran. Några ljusglimtar kunde dock anas; vi noterade särskilt det modiga uttalandet senare samma dag från Javier Milei, Argentinas president:

”Vi har sett hur en organisation som föddes för att försvara mänskliga rättigheter har blivit en av de viktigaste förespråkarna för systematiska kränkningar av rätten till frihet… I samma byggnad som säger sig försvara mänskliga rättigheter har de utan minsta motstånd tillåtit blodiga diktaturer som exempelvis Kuba och Venezuela att få ta plats i rådet för mänskliga rättigheter… I samma hus har de systematiskt röstat emot staten Israel, det enda landet i Mellanöstern som styrs som en liberal demokrati, samtidigt som de visat en total oförmåga att konfrontera terrorismens gissel.”

PLO-ledaren Mahmoud Abbas tillbringade 26 minuter av sitt tal till FN:s generalförsamling med att lägga fram löjliga krav – av vilka några diskuteras nedan – utan att en gång använda ordet Hamas. Som terrorist kunde Abbas naturligtvis inte förmå sig att fördöma Hamas för dess brott mot mänskligheten före, under och efter massakern den 7 oktober. Detta var premiärminister Netanyahus svar i början av talet: ”Jag hade planerat att inte tala här i år, eftersom mitt land är i krig, … men sedan bestämde jag mig för att komma och svara på lögnerna som slungades mot vårt land . Sanningen är att Israel vill ha fred och kommer att skapa fred igen!’

Direkt efter Netanyahus tal i FN angrep IDF det centrala högkvarteret för terrororganisationen Hizbollah, beläget i mycket tätbefolkade områden under bostadshus i hjärtat av Dahiya i Beirut, där civila cyniskt användes som mänskliga sköldar. Budskapet till Iran och dess terrorist-partners, med FN i spetsen, gavs både från FN-podiet och i Beirut. Bomber designade för att förstöra bunkrar är mycket dyra. Därför antog vi från första stund att eftersom IDF valde den här tidpunkten för att attackera så måste de ha haft goda underrättelser om att terroristen vistades där. Nu är han av allt att döma oskadliggjord, och världen har blivit en bättre plats.

I sitt tal till FN-församlingen i New York kommenterade premiärminister Netanyahu Israels existentiella kamp mot islamisk terrorism. Den stöds starkt av det antisemitiska organet FN, som kontrolleras av en majoritet av mörka regimer, medan västländer som Spanien och Norge ansluter sig till dem i deras attacker mot Israel.

Netanyahu talade till en värld som måste avgöra om den kommer att stå emot ondskan som Iran spyr ut över jorden genom sina terroristmetastaser, eller om den kommer att stå på Israels sida i kampen för demokrati, fred och andra västerländska värderingar som inte har någon plats i den mörka ideologi som Iran vill tvinga på oss alla. I sitt tal hänvisade Netanyahu till det iranska hotet och konstaterade att det inte finns någon plats i Iran som Israel inte kan nå om inte Iran överger sitt mål att förinta Israel: ”Om ni attackerar oss kommer vi att försvara oss själva och attackera er i gengäld”, sa Netanyahu och tillade att detsamma gäller alla andra länder i Mellanöstern.

Netanyahu presenterade de två kartor över Mellanöstern som han också inkluderade i sitt tal förra året, och som han kallade ”välsignelsekartan” över normalisering mellan Israel och arabvärlden, och ”förbannelsekartan” över den iranska ondskans axel. Han gjorde följande klart:

”Om du tror att detta bara är ett hot mot Israel, har du fel. Iran vill sprida sin terrorism långt utanför Mellanöstern. … Titta på den andra kartan, med Irans förbannelse. Irans vapen skadar farleder, skadar nationer inifrån och sprider lidande.”

Netanyahu ställde också ett ultimatum till Hamas:

”Släpp alla bortförda gisslan, både de levande och de döda, och lägg ner era vapen, annars har vi inget annat val än att fortsätta bekämpa er terroristorganisation tills vi uppnår fullständig seger.”

I Norge var det helt tyst i de statligt finansierade medierna efter att PLO-ledaren Mahmoud Abbas hade hållit sitt tal  i FN:s generalförsamling den 26 september, med huvudbudskapet att FN måste exkludera Israel från medlemskap i organisationen. Men direkt efter Netanyahus tal ersattes tystnaden av NRK:s propagandamaskin med dess mantra, upprepat obevekligt med det tydliga syftet att sätta Netanyahu, och därmed judarna, i sämsta tänkbara ljus.

Medan huvudbudskapet i Netanyahus tal var att Israel vill ha fred med sina grannar, var huvudbudskapet i Abbas tal att FN måste utesluta Israel från medlemskap i organisationen. Netanyahu hänvisade till Abbas krav och uppgav att han redan hade ställts inför samma patetiska krav för 40 år sedan, 1984, i sitt första tal, då som Israels utrikesminister. FN har inte förbättrats; under de 40 åren sedan 1984 framstår FN ännu mer som ett mörkrets hus (”UN House of darkness”), sa han.

Abbas hade totalt tolv punkter på sin agenda, som han ansåg att FN:s medlemsländer borde ansluta sig till. Ett av kraven var att Israel måste acceptera FN:s resolution 181 från den 29 november 1947, vilket borde ha fått de flesta att höja på ögonbrynen. Man undrar hur många av Abbas vänner som har förstått implikationen av detta absurda krav. Enligt FN-stadgan är generalförsamlingens resolutioner endast rekommendationer och inte juridiskt bindande. Endast resolutioner som antagits av säkerhetsrådet enligt kapitel 7 i stadgan är obligatoriska att följa. Resolution 181 kan således inte på något sätt anses ligga till grund för det palestinska kravet på en separat stat.

Det är värt att påminna om att denna resolution var FN:s beslut att genomföra det så kallade delningsförslaget från 1947, där en särskilt tillsatt kommitté föreslog att dela upp området för Nationernas Förbunds mandat i en judisk och en arabisk del för att skapa en tvåstatslösning. Syftet var att lösa den oförsonliga konflikt som höll på att skapa kaos i landet, och som var en huvudorsak till att den brittiska regeringen drog sig ur sin roll som väktare med uppdraget att genomföra Nationernas Förbunds beslut att återställa en nationalhem för det judiska folket i mandatområdet i Palestina, väster om Jordanfloden. Den del av mandatområdet som låg öster om Jordanfloden hade redan givits bort till den palestinsk-arabiska befolkningsgruppen, men ockuperades av hashemitiska beduiner som saudierna hade fördrivit från Mecka och Medina.

Resultatet av FN-resolutionen den 29 november 1947 blev att representanterna för det judiska folket accepterade innehållet i Resolution 181, medan ledarna för den arabiska befolkningen, föregångarna till Mahmoud Abbas, förkastade delningsplanen. Den lades därför åt sidan och behandlades aldrig mer i sak.

Araberna gick genast ut i krig mot landets judiska befolkning i ett av de många väpnade försöken till utrotning. Judarnas självständighetsförklaring och återupprättandet av staten Israel den 14 maj 1948 ledde till att de arabiska grannländerna invaderade och erövrade de historiska delarna av den nyskapade staten Israel som vi känner som Judéen, Samaria, Gaza och östra Jerusalem. Dessa delar av Israel befriades från den illegala ockupationen först 1967. Självständighetskriget avslutades gentemot Egypten och Jordanien med freds- och gränsfördrag 1979 och 1994.

Det finns ingen auktoritet i internationell rätt att vare sig betvivla eller förneka grunden för det som hade hänt. PLO-ledaren Abbas försök att låtsas att det är Israel som har stått i vägen för freden i landet de senaste 76 åren är en historieförfalskning, och absolut ingen grund för någon lösning, varken på konflikten eller kravet på en ”palestinsk” stat.

På denna punkt var Abbas tal i FN bara en ny demonstration av den gamla praxisen att man får mer stöd i FN ju större lögner man berättar om Israel. Abbas meddelade att han kommer att återkomma till sina krav i form av nya resolutioner. Då räknar vi med att han får stöd från Norge. I februari utfärdade Norge en stödförklaring till Internationella domstolen, som fått i uppdrag av FN att utarbeta ett så kallat rådgivande yttrande om ”de rättsliga konsekvenserna av Israels praxis i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive östra Jerusalem”. I detta dokument återupplivade UD den förkastade Resolution 181 från 1947 som grund för en tvåstatslösning och som en internationell rättslig motivering för att utvisa israelerna från stora delar av det egna landet. Utrikesministern döljer inte att han samarbetar med Abbas om detta.

När det däremot gäller kravet från Abbas att kasta ut Israel från FN är vi säkrare på att varken Norge eller västvärlden kommer att stödja det. Israel spelar en viktig roll för många medlemsstater som deras eviga gemensamma syndabock. Som enda stat i världen förses Israel med en egen fast punkt på agendan i FN-organ där de andra medlemmarna, inklusive Norge och de flesta av EU-länderna, har möjlighet att ventilera sin upprördhet mot den judiska staten för alla tänkbara misstag och brister som de själva lider av. Som Netanyahu med rätta sa i sitt tal: ”Sedan 2014 har detta organ fördömt Israel 174 gånger. FN fördömde alla andra länder i världen totalt 73 gånger. Det finns mer än 100 ytterligare fördömanden av den judiska staten.” Det säger något om att i antisemitismens högkvarter, FN, kan varje falsk anklagelse mot Israel få majoritet.

Vi känner oss därför ganska säkra på att varken Norge eller andra ovänliga stater kommer att avsäga sig den fördel de kanske menar att de har genom att kunna avsluta året med en rad hatiska resolutioner mot Israel. Då kan det snarare gå obemärkt förbi att denna praxis strider mot vad man kommit överens om i FN-stadgan.

Norge, genom utrikesminister Espen Barth Eide, borde sluta gnälla på judarna och hellre använda den lilla röst Norge har för att kräva att FN:s säkerhetsråds Resolution 1559, som antogs den 2 september 2004, faktiskt efterlevs. Resolutionen uppmanar den libanesiska regeringen att upprätta kontroll över sitt territorium, avväpna miliser som Hizbollah och underlätta tillbakadragandet av kvarvarande utländska styrkor från landet. Det skulle i så fall vara ett viktigt bidrag till att skapa en varaktig fred mellan Libanon och Israel.