Frederik Vad är invandrings- och integrationspolitisk talesman för det socialdemokratiska partiet i det danska Folketinget. I våras höll han ett tal som väckte stor uppståndelse. Vad sa att det inte räcker att vara en laglydig muslim om man har värderingar som går stick i stäv med de danska. Detta provocerar många danska muslimer och de säger att det gör dem ännu mindre angelägna om att integreras. Men är integration en börda?

”Arbete, utbildning, bostad, tillgång till föreningar och ett fläckfritt brottsregister räcker inte om du också använder din position för att undergräva det danska samhället inifrån. Ett parallellsamhälle är inte längre bara ett bostadsområde i Ishøj. Det kan också vara ett matbord i en lunchmatsal på en statlig myndighet. Det kan också vara ett apotek på Nordsjälland”, heter det i talet, som har citerats flitigt i danska medier.

Märkligt nog hör vi inget om den här debatten i Norge [eller i Sverige; reds. anm.], trots att Vad tar upp samma frågor som Abid Raja: Hur kan vi uppnå integration när muslimer lever i sin egen värld och tolerans gör att intoleransen växer ?Det är modigt av Raja med sin bakgrund att lyfta frågan som går till problemets kärna.

Men nu krävs det också mod för att ta debatten som danskarna. Frederik Vad är publikens favorit, men inte medias. Han har fått smeknamnet Frederik Had [på svenska: Hat; reds. anm.]. När Berlingske och i ännu högre grad Jyllands-Posten intervjuar honom gör de det med en distans som går utöver journalistisk professionalism. De distanserar sig från honom.

Jyllands-Posten har gett Wilke i uppdrag att göra en opinionsundersökning bland muslimer. Omkring 30 procent säger att de reagerar på den nya värderingsdebatten genom att dra sig undan det danska samhället. De vill inte ha någon integration.

Nu har Jyllands-Posten intervjuat en av kritikerna. Rachida El Makrini (46), vars föräldrar kom till Danmark som gästarbetare från Marocko.

Hennes föräldrar var analfabeter och talade dålig danska. Så det är en brant uppförsbacke att integreras som barn. Ghettotrenden gör det inte lättare. Makrini växte upp i Valby utanför Köpenhamn. Hon har skilt sig två gånger och är ensamstående mamma till fyra barn. Hon bär hijab för att markera sin religiösa tillhörighet utåt. Hon praktiserar Ramadan.

Men Makrini verkar inte vara medveten om friktionsytorna mellan Danmark och islam. Istället tar hon personligt illa vid sig av att människor generaliserar och har negativa attityder mot henne i hennes vardag.

När politikerna dessutom uttrycker detta från Folketingets talarstol känner hon sig stigmatiserad.

Men hon visar också att hon inte ser de samband som är vanliga i den danska debatten.

Människor begår inte brott för att de är muslimer – de begår brott för att de har haft en svår uppväxt eller lever i en viss social miljö. Att några unga killar skapar otrygghet på S-tågsstationer har inget med islam att göra.

Verkligen? Vad Makrini visar är en önskan att definiera begreppen i debatten. Danskar ska inte få tala om islam i sammanhang som skolor och offentliga miljöer. Många danskar skulle uppfatta det som ett dominansbeteende.

Frederik Vad ställer upp på en intervju med Jyllands-Posten, som försöker pressa honom att fundera på om de kritiska muslimerna har en poäng. Men Vad är en alltför reflekterande person för att låta sig lockas in i en fälla. Han är ett exempel på hur långt debatten har kommit.

Detta beror inte minst på hans precisionsnivå: Vad vet vad orden betyder. Han vet att han står på fast dansk mark.

För Makrini är kritik synonymt med hat. Det gör det svårt att föra en debatt.

I dag ger politikerna och den socialdemokratiska regeringen näring till elden.

De nämner muslimer i sina negativa uttalanden, sprider hat och glömmer alla bra saker.

Det gör det inte lätt för oss.

Jag känner själv många muslimer, och många av oss bidrar till samhället. Vi arbetar, utbildar oss och skaffar förnuftiga barn.

Därför gör det mig ledsen att lyssna på den politiska debatten.

Jyllands-Posten säger inte emot henne, utan refererar lojalt, till skillnad från ifrågasättandet av Vad.

Makrini representerar just de problem Vad beskrev i sitt tal. Hon är integrerad på arbetsmarknaden, men vill undvika kritik.

Jag har arbetat som social- och hälsovårdsassistent inom hemtjänsten i Köpenhamn i 18 år.

I dag är jag också facklig förtroendeman.

Makrini ser inte att islam är ett problem.

Att jag bor i ett radhus i Vallensbæk och att det är mitt eget val att bära huvudduk, eftersom jag skulle känna mig naken om jag tog av mig den och eftersom islam är min tro.

För mig är ingen religion dålig, men det finns människor som kan tolka religioner dåligt.

Jag tror på ett liv efter detta.

Jag tror på ett liv efter detta och att vi ska vara goda människor mot varandra.

Jag ber mina böner och fastar under Ramadan.

Jyllands-Posten frågar inte vad hon anser om att Danmark är ett kristet land och vad det betyder för muslimernas praktik och roll. Är det kanske de som måste anpassa sig?

Man kanske inte förväntar sig att hon ska ha en reflektionsnivå som gör en dialog med Vad fruktbar. Men Jyllands-Posten verkar inte heller kunna ha en sådan dialog. De tar på sig rollen som Makrinis uttolkare.

För det Makrini säger är att danskar kränker muslimer genom att vara danskar. Samma sak gäller för svenskar och norrmän.

Många danskar har därför upphört att vara danskar. De är gränslösa och anpassningsbara.

Men då kommer Danmark, liksom Sverige och Norge, att upphöra att existera.