I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: »Ljus, bli till!« Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

Gud sade: »I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.« Och det blev så. Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

Gud sade: »Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir synligt.« Och det blev så. Gud kallade det torra landet jord, och vattenmassan kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. Gud sade: »Jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden.« Och det blev så. Jorden frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.

Gud sade: »På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden.« Och det blev så. Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

Gud sade: »Vattnet skall vimla av levande varelser, och fåglar skall flyga över jorden, under himlavalvet.« Gud skapade de stora havsdjuren och alla olika arter av levande varelser som vattnet myllrar och vimlar av och alla olika arter av fåglar. Och Gud såg att det var gott. Gud välsignade dem och sade: »Var fruktsamma och föröka er och uppfyll sjöar och hav. Och på jorden skall fåglarna föröka sig.« Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.

Gud sade: »Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter.« Och det blev så. Gud gjorde de olika arterna av vilda djur, boskap och markens kräldjur. Och Gud såg att det var gott.

Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.« Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: »Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.«

Gud sade: »Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.« Och det blev så. Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

1 Mos 1:1-31

Förra veckan presenterades det i Norge en mycket omtalad gemensam deklaration om ”köns- och sexualitetsmångfald”, och 38 kristna organisationer och samfund har hittills anslutit sig till deklarationen.

I måndags riktade preses i Den norske kirke, Olav Fykse Tveit, kritik mot deklarationen. Till tidningen Vårt Land säger en tydlig preses att han ”uppriktigt” hoppas att inga församlingar eller andra representanter från Den norske kirke skriver under deklarationen.

Vidare sa han till Vårt Land att:

”Vi måste förstå att alla är skapade av Gud, att Gud fortsätter att skapa och alla är skapade till Guds avbild. Att säga att någon faktiskt är skapad fel strider mot att vara skapad till Guds avbild.”

Det är en sak att inte hålla med om huruvida något är fel eller inte, men vad Olav Fykse Tveit gör här är något helt annat. Vår kristna tro bygger på några viktiga grundstenar, och Skapelsen med det tillhörande syndafallet är en av dem.

I 1 Mosebok kapitel 2 står det att:

”Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk.”

I det föregående kapitlet kan vi läsa att när Gud hade skapat färdigt såg han på allt han hade gjort, och han såg att det var väldigt gott!

Som kristna tror vi att Gud fullbordade Skapelsen, men att människan senare, när de ville bli som Gud, åt av den förbjudna frukten med fallet som följd. Människan förändrades, det var inte längre som Gud hade tänkt sig, och resten är historia. Ondskan blev en del av vår natur och jorden var inte en särskilt trevlig plats att vara på. Med syndafallet gick vår historia igenom ett avgörande avbrott. Det fanns ett före och efter.

Det Olav Fykse Tveit säger är att skapelseprocessen inte är över och att syndafallet inte är en absolut verklighet. Det må vara en politiskt korrekt kristendom, men det är inte sann kristendom, och det får också stora principiella konsekvenser. Samtidigt ligger det i linje med dagens politiska ideal där våra institutioner, normer och traditioner upplevs begränsa vår frihet. Det finns en anledning till att begreppet normkritik har blivit centralt i våra skolor; Olav Fykse Tveit visar varför.

Olav Fykse Tveit säger att ingen är skapad ”fel”, eftersom det skulle bryta mot att vara skapad till Guds avbild. Detta uttalande är intressant av flera skäl. Först måste vi överväga transpersoners situation. När Olav Fykse Tveit hävdar att ingen är fel hamnar han oundvikligen i konflikt med transpersoner som själva tror att, ja, deras kropp är fel, att det har skett en ”förändring” på vägen, att de därför är födda i fel kropp. Det är svårt att förstå hur Olav Fykse Tveit kan acceptera transpersoners verklighetsförståelse, men det är det han gör. Han omfamnar deras kritik av en Gud som, enligt honom själv, fortfarande skapar.

För det andra är det intressant att Olav Fykse Tveit accepterar att människan tar Guds plats och skapar sin egen verklighet.

Men den deklaration Olav Fykse Tveit kritiserar innehåller också en bekräftelse på klassisk kristen samlevnadsetik, det vill säga det trogna samlivet mellan en man och en kvinna. Enligt traditionell kristen tro blev begäret en del av vår natur i och med syndafallet, och vi vet alla hur destruktivt människan kan agera, men för preses är det uppenbarligen svårt att sätta en gräns. När man väl har gått med på budskapet som organisationen Fri förmedlar, är det budskapet om gränser som kränker. De kräver nämligen friheten att definiera sin egen sanning.

På så sätt blir Gud en ny gud. Budskapet från Olav Fykse Tveit är att Gud inte slutade att skapa på den sjätte dagen, utan att han fortsätter att skapa, och att allt vi ser från människor som kan relateras till samlevnad och kön måste vara bra, eftersom vi alla är skapade till Guds avbild.

Jag har alltid varit kritisk till idén om två likvärdiga åsikter i samlevnadsetiken, och de senaste dagarnas debatt har bekräftat denna skepsis. Uttalandena från Olav Fykse Tveit visar oss att den liberala synen på äktenskap förutsätter en helt annan gudsbild än den klassiska kristendomens premisser. Ur ett idéhistoriskt perspektiv är det som om ett politiskt parti skulle förena Karl Marx och Roger Scruton. Det är dags att inse verkligheten, det är en ny religion vi bevittnar och frukten av den smakar inte bra.