Queera mot Palestina? Ja, de finns, och jag är en av dem. Men de hörs knappt. Detta är en anmärkningsvärd paradox som jag, i kraft av att jag själv är gay, har försökt förstå och analysera.

Jag har kommit fram till att aktivisterna tillåts ange tonen. De som är vana vid att visa upp sig under Pride, och som är vana vid att skrika högst. De samlas under fanan ”Queers for Palestine”, både i Norge och i det övriga Väst, där de finner enhet och gemenskap. Det är enheten som ger styrka, men det är också en enhet som är svår att bryta sig ur. Exhibitionismen i sig är slående. Många homosexuella har ett behov av att visa upp sig. Bli sedda och hörda. Men jag tror inte att det egentligen handlar om inställningen till Palestina.

Gaygemenskapen fungerar lite som en sekt. Jag var själv en del av den, främst under åren 2002 till 2010. Jag var då i senare delen av tjugoårsåldern och början av de trettio. En typisk ålder för att vara aktiv på gaybarer och i ”miljön”. Men man blir snabbt gammal som homosexuell. Man blir tidigt en ”gammal gris” och jag drog mig ur i tid. Av flera anledningar. Politik var en av dem.

Men först lite om retoriken.

Varför kallas den homosexuella miljön för en ”miljö”? Den härstammar troligen främst från tiden då gruppen var relativt liten. Då var Oslo en liten stad, och gaysamhället ännu mindre. Men det är också en sluten miljö, även för homosexuella som vill komma in. Alla blir inte insläppta. Du måste ha rätt kropp och rätt utseende. Ja – miljön som tjafsar om inkludering och tolerans är i sig väldigt exkluderande. Ta det från någon som aldrig släpptes in helt, utan bara hade en fot inne.

Men för att bli insläppt måste man också ha rätt åsikter. Konservativa homosexuella finns såklart, men de är solo-artister och därför inte en del av aktivistsamfundet. De lägger säkert fram sina åsikter, men de framställer sig inte samtidigt som homosexuella eftersom deras homosexuella identitet inte är en del av deras aktivism. Därför kopplar man inte ihop deras politiska åsikter med sexuell läggning. Istället hörs ”Queers for Palestine”, eftersom deras homosexuella identitet går hand i hand med allt annat de gör i livet.

Som sagt var fungerar ”miljön” lite som en sekt. När du väl har kommit in i den är rädslan för att bli utfryst stor. Homosexuella är osäkra människor. Det har med uppväxten att göra. Kanske är det lite annorlunda för de yngsta homosexuella, de som fortfarande är under trettio. Men för alla andra har uppväxten präglats av förtigande, utfrysning och ofta mobbning.

Denna osäkerhet och rädsla projiceras sedan på andra. ”Jag dömer dig innan du kan döma mig.” Det är en reflexiv självskydds- och överlevnadsmekanism. Man har äntligen hittat ”sitt folk” och fått inträdesbiljetten, och då går man med i flocken. Någon politisk integritet finns inte, eller är för svag. Aktivistisk enhet kommer först. Konsensus är en fråga om liv och död. Oliktänkande tolereras inte. Avvikelse från doktrinen bestraffas med social utfrysning, och at bli utfryst är förmodligen den största rädslan för en homosexuell som har känt sig utanför i hela sitt liv och äntligen har funnit gemenskap.

Givetvis omger man sig då också med läran, och sugs in i den. Det förblindar.

Kan jag förstå dem? Ja, absolut.

I toppen av dessa föreningar, som ”Fri” [en norsk HBTQI+-rörelse; reds. anm.], som organiserar aktivismen, finns säkert några berättigade narcissister och psykopater (det finns givetvis även homosexuella psykopater). Det handlar om makt, pengar och karriär. Gayföreningarna får miljonbelopp i statligt stöd. Även om alla strider är vunna måste aktivismen fortsätta. Det handlar om (eventuell förlust av) miljoner kronor. Många är anställda i föreningarna och har aktivismen som utkomst. Detsamma gäller andra aktivist-rörelser, som den feministiska rörelsen och den antirasistiska.

Men tillbaka till Palestina.

Se den här YouTube-videon där en dragqueen avslöjar den grundläggande okunskapen hos en ”Queers for Palestine”-aktivist. Jag tror inte att den här kvinnan är ett undantag. Snarare tror jag att hon är regeln.

Aktivisterna har helt enkelt ingen aning om vad de kämpar för. De är fulla av känslor, och det är det viktigaste. Känslor är fakta. Det finns ingen anledning att tro att kunskapsnivån är särskilt mycket högre bland norska och svenska homosexuella än i detta amerikanska inslag. Vi matas med exakt samma propaganda.

Denna – för mig – helt obegripliga drift att dyrka sina fiender, vad handlar det om? Självhat? Känner sig homosexuella tryggare inom islam eftersom muslimer kommer att spegla deras självförakt och behandla dem därefter? Det sägs om psykopaters offer att offren stannar i relationen just för att psykopaten behandlar dem illa. Det känns tryggt. Det påminner om mobbningssituationen från tonåren och det kan de hantera. Det är något de känner igen. Att bli behandlad med respekt och som jämställd kommer att kännas obehagligt, eftersom de inte är vana vid det.

Ja, jag undrar om detta är anledningen. För det skulle aldrig falla mig in, som homosexuell, att stödja en kultur som helst vill kasta ut mig från stans högsta byggnad.

Israel har min fulla tillåtelse att bomba sådana kulturer sönder och samman.

Det kallas självrespekt. Något många homosexuella tyvärr saknar.