Det första som möter en efter att ha landat på Ben Gurion flygplats mellan Tel Aviv och Jerusalem, nästan ett år efter Hamas terrorattack den 7 oktober 2023, är en känsla som är svår att beskriva.

Det är inte många plan som kommer och går från flygplatsen under dagen. De flesta internationella bolag som flyger hit ställer in i tid eller skjuter upp flyg med en varaktighet på 3-6 månader. För det första gör det det svårt att planera anslutande flyg, och man riskerar att bli stående någonstans i Europa utan att komma vidare.

Men Israel kan, som i de flesta andra sammanhang, inte lita på så många andra än sig själv. Därför är det med stolthet och ära som de israeliska flygbolagen upprätthåller flyglinjer från utvalda flygplatser i Europa och från Emiraten, så att folk som ska hem på semestern (det är många helgdagar från början av oktober) för att besöka familj och vänner och så vidare kan ta sig säkert ner till Israel. Säkerheten är givetvis formidabel, både för passageraren, flygbolagen och inte minst Israel självt som inte har råd att göra misstag på det området.

När det kommer till helgdagar började detta nu med Rosh Hashanah (judiskt nyår) den 2 oktober och jag har haft turen att bli inbjuden till firandet.

Efter en lång dag med tidig avgång från Oslos flygplats, och där mörkret är på väg att sänka sig vid avgång från Aten, kan vi efter nästan två timmars flygtid äntligen se ljusen från Israels kustremsa. Det finns alltid en viss spänning förknippad med detta, eftersom ett plötsligt luftvärnslarm över Centraldistriktet snabbt kan pausa inflygningen. Men planet fortsätter sin stadiga kurs mot flygplatsen och landar säkert på Ben Gurion International Airport.

Det första som slår en är att det som till en början är en extremt trafikerad flygplats är så tyst, det är få avgångar och få människor jämfört med mer normala tider. För Israel är turisttrafiken en viktig näring. Både med religiösa människor som kommer för att besöka Jerusalem och andra viktiga platser från religiösa texter, och inte minst bad- och stadsturister till Tel Aviv och Netanya eller Eilat vid Röda havet under stora delar av året.

Den första överraskningen drabbar en som en knytnäve i magen när man rundar hörnet på väg ner till ankomsthallen, via den stora hallen som delar upp ankomster och avgångar (bilden överst). Det här är en bred hall i sandfärgad sten med trägolv som i princip välkomnar dig till Israel.

Vi har alla sett bilderna av detta under perioden efter den 7 oktober, men de blir färre och färre. I MSM är det helt säkert en medveten handling att undvika att påminna människor om tragedin, eftersom det kan förstöra narrativet och berättelsen. NRK och flera andra norska medier har ”journalister” i Israel som skulle kunna skapa detta narrativ. Men det är tyst! Total tystnad (vilket för min egen del gör mig ledsen över människor som borde ha den professionella äran och stoltheten att rapportera sanningsenligt, ärligt och balanserat från denna konflikt).

Reaktionen för min egen del kom dock helt oväntat från denna syn. Man stannar genast upp…. Och tårarna börjar rinna ner för kinderna. För intrycket är enormt! Trots att jag är trött efter en lång dag på resande fot väljer jag direkt att undvika rullbandet som skulle ta mig fram snabbast. Jag föredrar att gå långsamt, så att jag kan studera bilderna på vägen ner. Varje individ, en syster eller bror, fru eller make, barn eller barnbarn. Hur många av dessa lever fortfarande? Vem är dödad? Och vad har de som fortfarande lever blivit utsatta för? Tankarna är många, men svaren är få!

Det här är människor som en hel nation sörjer och oroas för. Föräldrar, släktingar, pojkvänner och vänner. Foto: Ståle Pettersen.

Och snart är vi vid ettårsdagen av denna bestialiska terrorattack på israelisk mark, där världen återigen vändes upp och ner. Där det som till en början borde ha varit en oändlig deklaration av empati och sympati istället förvandlades till ett fördömande av något som annars vore en självklarhet för vilken demokratisk nation som helst: att man försvarar dess gränser och dess medborgare. Att man avlägsnar hoten och förbättrar där man inte var tillräckligt bra. Men Israel ska inte ha den rätten enligt dem som skriker högst. Och naturligtvis, ur vår egen synvinkel, den mest avskyvärda handlingen av alla: att UD vägrade låta den norska kungen som institution att framföra sina kondoleanser!

Sen känns det så fullständigt meningslöst det som händer här hemma. Med marscherna och demonstrationerna på gatorna, banderoller med ”from the river to the sea” (där många av demonstranterna inte ens vet vilken flod och vilket hav!). Och de som i gengäld mycket väl vet vad de pratar om är förstås överens om att de själva vill ha ett folkmord på judarna och andra invånare i Israel. Något de så klart kommer att förneka, men man kan inte skapa ytterligare en muslimsk stat där judar kan existera sida vid sida med dyrkare av denna våldsprofet från 600-talet. Bevisen för detta är otaliga, och man kan bara börja räkna på hur många judar som bor i diasporan på andra håll i Mellanöstern. I Iran, Irak, Jemen, Syrien, Egypten, Libyen eller Marocko?

Rädslan för raketattacker är såklart något som hänger över en på väg från flygplatsen. Men aviseringsrutinerna är bra från luftvärnssirener och appar som meddelar direkt i realtid om något skulle hända. Och folk känner till rutinerna. Hitta ett skyddsrum så snart som möjligt. Om du kör och larmet skulle gå, stanna bilen (gärna under en bro), lägg dig platt på mage med händerna skyddande ovanför huvudet. Hotellen informerar nyanlända gäster om skyddsrum och rutiner. Och det brukar gå bra. Mycket bra!

Men det som kanske är mest uppseendeväckande i allt det här är hur det dagliga livet och vardagen rullar på som vanligt. Det här är människor som är vana vid utmaningar i vardagen, men som inte hindrar dig i dina dagliga sysslor.

Med utsikt över havet i Tel Aviv kan man se det tydligt. Redan innan klockan 06:00 kan man observera joggare längs strandpromenaden och en grupp surfare som visar upp sig och vägrar låta morgondyningarna som slår mot stranden gå till spillo!

Tisdagen den 1 oktober är vi på väg från Tel Aviv till Rishon för att hämta några nycklar. Eftermiddagstrafiken är på väg att ta fart, så vi väljer att ta vägen genom Jaffa-distriktet på väg söderut. Men det är köer överallt, och trafiken går sakta genom rondellen vid ”klocktornet” i Jaffa. Och föga anar vi att en ny terrorattack är på väg att genomföras här! Åtta personer dödades och flera skadades till följd av att två Hamas-terrorister under sken av att vara IDF-reservister i civila kläder sköt omkring sig med automatvapen på Jaffas tunnelbanelinje. Vi hinner knappt hämta nycklarna innan vi får besked om en eventuell iransk vedergällning. Vilket naturligtvis inte är ovanligt ur perspektivet att det är vanligt att vilja hämnas i början av judiska högtider.

Naturligtvis ställs vi inför valets kval. Ska man åka tillbaka mot Tel Aviv? Möjligen hamna i en bilkö? Och kommer man verkligen att nå hotellet innan larmet går? I april gick det cirka två timmar från uppskjutningen i Iran tills raketerna nådde Israel (de som inte slogs ut på vägen). Skulle det vara samma nu? Då pratas det plötsligt om ballistiska missiler, som har betydligt kortare flygtid. Samtidigt blir Tel Aviv ett mer ”lukrativt” resmål, så vi väljer att stanna. Reser till vänner i närheten, redo att söka skydd om larmet går.

Att sitta och vänta på ett larm som med stor sannolikhet kommer att gå förr eller senare är förstås tålamodsprövande. Och inte minst: Vad kommer och i vilka mängder? Kan de leverera några ”smutsiga” bomber? Vi väljer att försöka handla lite mat medan vi väntar. Väl medvetna om att det är nödvändigt att springa om raketerna kommer.

Larmet går när handlingen är på väg att avslutas i kassan. Så det är dags att sätta ner korgen igen och börja springa! Skyddsrummet i byggnaden fylls snabbt av boende och människor i närheten. Det är varmt och bullrigt. Med barn som gråter och hundar som kommer lite för nära varandra. Allt i en vacker förening. Men samtidigt iakttar jag ett okuvligt och sammansvetsat folk, en stolthet och envishet som man aldrig får rapportera från MSM.

Det tar inte lång tid innan detonationerna från drönare, Iron Dome, Davids slunga och andra ”anti-missilsköldar” som plockar ner djävulen från himlen, når oss. Korta hårda smällar typiska för militära sprängämnen. När oväsendet från explosionerna avtar kommer meddelandet att stanna kvar i skyddet tills vidare eftersom vrakrester fortsätter att falla från himlen. Men det tar inte lång tid innan telefonerna ringer.

Överraskande nog gör 180-200 missiler från Iran liten skada. Men tekniken kring anti-missilsköldarna är imponerande. Frågan är förstås: Är vägarna stängda till följd av skador? Eller gör säkerhetsuppbådet efter terrorattacken det svårt att återvända till Tel Aviv?

Vi rullar in i Tel Aviv på kvällen. Det finns fortfarande mycket polis och säkerhetsstyrkor i Jaffa, och antalet patrullerande poliser har ökat sedan tidigare på dagen.

Men det mest uppseendeväckande är att joggarna är tillbaka vid havet och surfarna tar vara på de sista vågorna innan natten faller. Staden är tillbaka där den var igår och dagarna innan detta.

Staden slickar sina sår och går vidare! Som Golda Meir sa en gång: ”We have a secret weapon. We have nowhere else to go…”

Att vara här och delta i ettårsdagen den 7 oktober gör en vördnadsfull!

Men det är sorgligt att se att Norge och andra nordiska länder har politiker som låter kopior av nazistmarscherna med antisemitiska stridsrop kuppa denna dag! De borde istället alla stå hand i hand med den lilla judiska minoritet som fortfarande håller ut, och inte har flytt till Israel. Men hur länge orkar de innan de drar?

”Palestina”-kommittén med sina Hamas- och Hizbollah-anhängare slänger sig med begrepp som ”folkmord” och ”apartheid”. Medan de själva stödjer detta så länge det handlar om den judiska staten Israel eller det judiska folket. Inklusive alla de araber och druser som är medborgare i Israel. Det är så man skäms!