×

Kommentarer

I söndags tog Shirel Golan sitt liv. Det var hennes födelsedag och hon var 22 år gammal. Shirel led av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) efter att ha överlevt Hamasmassakern på musikfestivalen Supernova i södra Israel den 7 oktober 2023.

Shirel Golans förkrossade familj sa att hon hade varit inlagd på sjukhus två gånger sedan massakern. Hon hittades död i sin lägenhet i Porat i centrala Israel i söndags, skriver New York Post.

Bilen Shiral Golan satt i var ”ett dödsfordon”

Golans familj anklagar den israeliska regeringen för att ha blundat för de överlevande. ”Om staten hade tagit hand om henne hade inget av detta hänt”, säger hennes bror, Eyal, till israeliska medier.

Golans mamma gick i förtidspension för att ta hand om henne och hjälpa henne att hantera sin PTSD, men det räckte inte för att rädda henne. Söndagen var den första gången de lämnade henne ensam sedan den 7 oktober – och hon bestämde sig då för att avsluta sitt liv, berättar hennes bror.

När han berättade om sin systers upplevelse under massakern den 7 oktober, sa Eyal att hon hade följt med vänner i en bil för att fly, men att hon mådde dåligt av att vara i bilen och gick ut:

– Alla i bilen dödades. Elva människor dödades där. Det var ett dödsfordon. Hon bytte till en polisbil som körde henne till Kfar Maimon [en stad i södra Israel]. Och det var så hon blev räddad, säger han till Israel Hayom.

Men Departementet för välfärd och sociala tjänster avvisade familjens påståenden och menade att Golan hade fått behandling i välfärdssystemet både före den 7 oktober, men särskilt efter, enligt Ynet News.

Hon ljuger så hon blir blå och läser i ett manus

Meredith Jacobs, som är verkställande direktör för Jewish Women International, ser lite annorlunda på historien om Shirel.

Tragedin med Shirel Golan, som överlevde Nova-festivalen, visar hur skadligt näthat kan vara, skriver Jacobs i New York Post.

De brutala grymheterna som begicks den dagen – och särskilt på Nova-festivalen – var bortom det vi kan greppa. Även om Jacobs arbetar med kvinnor som har upplevt tragedier, förstår hon inte hur någon kan uppleva sådana fasor och gå vidare.

Och förutom smärtan av att bevittna sina vänner jagade, torterade, våldtagna och dödade av terrorister, möter de överlevande från massakern en onlinevärld som vägrar tro dem.

Kvinnliga gisslan som har berättat om sexuella övergrepp i Hamas fångenskap har mötts av ondskefull förnekelse och hån på internet, skriver Jacobs:

”Hon ljuger så hon blir blå och läser i ett manus”, var ett av de mer sympatiska svaren på Amit Soussanas vittnesmål om att ha blivit befalld och tvingad att utföra en sexuell handling på sin fångvaktare.

Andra överlevande ser detta. Det gör att det känns omöjligt att läka – än mindre dela med sig av vad som hände.

I sin rapport om situationen i Israel skrev FN:s särskilda representant Pramila Patten i december 2023 att den ingående granskning (scrutiny) som nationella och internationella media utsatte dem som publicerade sina berättelser från terrorattacken för, förhindrade tillgång till överlevande från attackerna, inklusive de som utsatts för sexuellt våld.

Kampanjer för att förneka systematiskt konfliktrelaterat sexuellt våld är lika gamla som användandet av våldtäkt som vapen i krig, skriver Jacobs vidare. Och den moderna förmågan att använda sociala medier för att sprida dessa meddelanden till miljontals människor tjänar bara till att förstärka spridningen av terror och lidande:

”Ännu mer ohygglig är användningen av kampanjer för att skriva om berättelsen. Inte bara för att misstro de överlevande, utan för att skylla på dem och för att rättfärdiga våldtäkt som motstånd och hävda att det var förtjänat.”

Det värsta är att världen inte tror på oss

I sitt arbete har Jacobs träffat överlevande som ägnar sina liv åt att dela med sig av sina berättelser. De finner mening i att tala för dem som inte längre kan – inte bara för dem som dödades, utan också för dem som, liksom Shirel, tystas av sina psykologiska problem:

”Det finns en anledning till att de av oss som arbetar för att stoppa könsbaserat våld vet att vi måste tro på överlevande, aldrig skylla på offret och veta att våldtäkt aldrig är berättigat: om vi inte gör det orsakar vi ytterligare skada”, skriver Jacobs.

Hon glömmer aldrig vad Miriam Schler, chef för Tel Aviv Rape Crisis Center, sa till henne strax efter den 7 oktober: ”Det värsta är att världen inte tror på oss.” Trots att terrorattacken är en av de mest dokumenterade grymheterna i historien, delvis tack vare filmerna som tagits av terroristerna själva, samt videor från de överlevandes och offrens mobiltelefoner.

Överlevandes skuldkänslor är verkliga, skriver Jacobs vidare. Och det förstärks när vanliga israeler ser onlinekonton som nedvärderar deras existens och förnekar eller till och med glorifierar de grymheter de har utsatts för. Bevisen borde tala för sig själv. Men utan att ta itu med problemet med giftig och dödlig retorik på nätet kommer överlevande runt om i världen att fortsätta att lida.

Jacobs skriver i slutet:

”Jag tror på israeliska kvinnor. Och denna övertygelse, och vårt engagemang för att stödja alla som har överlevt sexuellt våld, innebär att vi aldrig får tillåta att det som hänt dem förnekas eller fördunklas.”

Liberala medier i USA fokuserar på historien från familjen att Shirel inte fick hjälp av den israeliska staten. Ingen tror som Meredith Jacobs att det kan finnas fler skäl, som hatet mot Israel, förnekandet av terrorn och den växande antisemitismen i världen.

En koll på NRK, Aftenposten, TV 2 och VG [eller svensk media; reds. anm.] visar att ingen av dem har skrivit om Shirel och hennes tragiska död. Vi kan gissa varför.