Jag var i Uppsala dagen 2010 då den svenska regeringen avskaffade värnplikten. Tidningar, TV och andra medier hyllade beslutet som en frihetshandling och visade bilder på det sista gänget, det vill säga den sista kullen värnpliktiga. Det nya reducerade minimiförsvaret skulle, trodde man i Stockholm, vara mycket mer rationellt och framåtblickande. Några år tidigare hade Gotland, observationsplatsen i Östersjön, demilitariserats och föreställningen om ”aldrig mer krig” hade blivit verklighet, åtminstone inom svensk försvarspolitik.

”Värnplikten motsvarar inte vår tids moderna behov”, skrev Expressen, där en krönikör också lovade att Sverige skulle tjäna på ett mindre, professionellt försvar som skulle kunna mobilisera 40 000 kvinnor och män på ett år. Förr, ända fram till mitten av 80-talet, kunde den svenska armén mobilisera 700 000 man på 14 dagar, varav 45 000 värnpliktiga. På bara 20 år var det mesta borta, inklusive baracker, vapensystem, utrustning, reservdelar, rutiner, teknik, samlad kunskap.

Som den svenske forskaren Wilhelm Agrell har visat i den historiska studien Fredens illusioner – det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009, gick ett av Europas mest välorganiserade försvar förlorat mellan 1990 och 2010. Svenskarna slutade helt enkelt att tro på det och ville inte längre underhålla det och betala för det. Efter det kalla kriget gick svenskarna in i det som kallades ”en operativ time-out”, och lät försvaret av landets geografi, befolkning och infrastruktur förfalla som en färdighet som man successivt tappar.

Det förekom inga offentliga protester. Den militära ledningen tog täten och ansåg att ett begränsat, högteknologiskt minimal-försvar var mycket mer operativt än det traditionella territorial- och kustförsvaret, och avskedade respektive chefer för armén, flottan och flygvapnet. Den gamla försvarsstrukturen och invasionsförsvaret kunde undvaras. Samtidigt försäkrade politikerna väljarna att de inte längre hade några fiender och att de ekonomiska besparingarna skulle gynna civilsamhället.

PM Nilsson, chefredaktör för en liberal nätmedia, tog samma dag i Dagens Nyheter ett glatt farväl av den allmänna värnplikten och konstaterade att eftersom värnplikten så lätt kunde avskaffas betydde det att svenskarna tyckte illa om den, och hade förstått att värnplikten var delvis ansvarig för ett stelt och slutet mansideal. Nu skulle det bli slut på sådana män och på krig; freden var total.

I verkligheten skulle dock den totala freden visa sig vara mycket kortvarig. Det var teoretisk, en hägring. Redan sju år senare återinfördes värnplikten i Sverige och många svenskar verkade ha en gryende förståelse för att de måste ha ett territoriellt försvar vid kris och krig. Snart blev även Sverige medlem i Nato. Det hela skedde snabbt efter kriget i Ukraina, även om den turkiska regeringen som bekant försökte förhindra antagningen.

Snabbheten med vilken Sverige övergav det minimala försvaret och återgick till det normala slår mig som den danska guldölen ombord på färjan mellan Oskarshamn och Visby. Jag och min familj är på väg till Gotland under höstlovet för att koppla av lite i ett hyrt hus, eller snarare en stuga. Redan innan vi satte vår fot på ön möttes jag av rapporter om de förestående planerna för den militära upprustningen. Antalet värnpliktiga svenskar måste mer än fördubblas; bara på Gotland ska antalet enligt planen öka från 400 till 4 500.

Så fort vi landat har en hemvärnsbataljon, som ingår i Stridsgrupp Gotland, precis genomfört en krigsövning. Jag ser bilderna på Facebook. Det verkar så konstigt. Försvarsmakten har blivit stolt över Försvarsmakten; Jag har svårt att förstå det oväntade omslaget. Några dagar senare bjuder Försvarsmakten in till ”Garnisonsdagen” på det nya regementsområdet vid Tofta, lite söder om Visby. Här fanns tidigare en golfbana. Nu har man istället uppfört en garnison.

1 400 personer dyker upp i det strålande solskenet, många av dem transporterade med gratis bussar. Besökarna, främst barnfamiljer, får klättra upp på stridsvagnar och bandvagnar och förevisas olika skjutvapen. Gästerna kan få sina ansikten målade i kamouflage och träffa regementets maskot, väduren Harald VI, samtidigt som det är simuleringsskjutning för alla pigga pojkar och flickor.

Medan publiken spelar soldater kommer två av Flygvapnets JAS 39 Gripen-plan susande över himlen och jag får en mindre chock när jag ser hela fem svenska flaggor hissade i rad. Jag har aldrig sett så många svenska flaggor tidigare i Sverige. Kustförsvaret har plötsligt blivit en offentlig fråga.

Jag betraktar denna överraskande förändring med en gapande dansk mun. Jag har helt enkelt svårt att tro att det är samma Sverige som avskaffade försvaret och värnplikten som vi besöker nu, fjorton år senare. Det kanske inte heller är det.

Den svenska statens inre ordning håller på att förloras till klaner i Mellanöstern, sharia, islamisk infiltration och gäng. Men när det gäller det yttre försvaret finns det fortfarande hopp. Det yttre försvaret kan uppenbarligen fortfarande mobilisera ganska många svenskar och tycks få betydande medel.

Jag välkomnar detta skifte i den svenska folkandan när vi kör genom den platta terrängen av skog, kust, grusvägar och långa, raka asfalterade vägar upp mot Fårö och vidare till östkusten för en glimt av Ryssland. Vi spanar ut genom titthålet på en övergiven bunker från andra världskriget på Grogarnsberget, men vi får inte syn på något.

Det man ser på Gotland är inte ryssar, utan i första hand kyrkor. Ja, det stämmer, kyrkor. Det förvånar oss. Eftersom ön är så platt reser de sig upp i nästan varje liten stad. Kyrkorna ligger utspridda över landskapet, knappt 100 stycken, byggda under en period på cirka 200 år.

Det är en enorm kristen bedrift, en riktig byggboom, som möjliggjordes bland annat för att biskopen inte satte restriktioner för byggandet. En ny kyrka vartannat år – från 1000-talet och framåt, först av trä, sedan av sten i romansk stil med mörka, intima rum med små fönster, allt byggt innan Gotland blev danskt, lutherskt och sedan svenskt igen 1645. De hundra kyrkor som byggdes på rekordtid har nästan stått där i tusen år.

Det är inte för mycket sagt att medeltiden kommer till liv på ön, och vi kör från en kyrka till en annan utan att träffa en enda person. Från den i Bro, som fungerade som en offerkyrka dit pilgrimer vallfärdade, med en målning av Adam och Eva i Paradisets trädgård och med äpplet, så att det inte råder någon tvekan om att hon inte borde ha låtit sig frestas av orm, och med en dopfunt i sten från omkring 1200. Dopfunten bara står där, nästan omärkt av tidens tand, outtömlig.

Sedan vidare till kyrkan i Martebo som tornar mot himlen och som på de inre kolonnerna berättar om Jesu liv med en detaljrikedom som slog an på 1300-talet. Flykten till Egypten, Jesu födelse, korsfästelsen. Djävulen är där också. Naturligtvis.

Vi tar oss an en kyrka till, sedan en till och möter en värld av änglar och drakar, mosaiker, friser, fresker, utsmyckat snidade och målade träbänkar, representationer av Sankt Mikael, Sankt Olof, Judas, Petrus, Paulus, Kain, Abel, berättelsen av skapelsen och Kristus i många storlekar, färger och uttryck.

Vi blir tysta, nöjda med att observera. Tiden har nästan stått stilla här. Gotlands kyrkor står som orubbliga vertikaler och deras spiror har fungerat som landmärken för sjöfarare och andra resenärer. De är lätta att hitta, sticker upp, utmärker sig; planterade i ett avlägset förflutet pekar de upp mot det absoluta och bort från det relativa. Det relativa är Sverige, det absoluta är Gud.

Vi tankar upp på Gud i flera timmar och kör sedan in i Visby med sin imponerande ringmur och domkyrka och beställer pannkakor på ”Strykjärnet”, som ligger inklämt mellan två branta kullerstensgator med utsikt över havet. Vi behöver kolhydrater och kaffe – och det får vi. Efteråt kör vi i ICA Maxi för att fylla på inför helgen. Vi är upplyfta, men också trötta.

Med oss ​​hem har vi två goda nyheter från civilisationens utpost i Östersjön: Soldater och kyrkor. De första är nyanlända, de sista är gamla. Ungdom på ena sidan, visdom på den andra, vapen och tro, handling och bön, ögonblick och evighet. Man känner i denna klassiska cocktail antydan av hopp, grodden till något levande.

Du hörde det här först: Sverige är ännu inte helt förlorat.