Antifascism är inte vad det brukade vara. Det brukade betyda att man anmälde sig för att slåss mot Francos fascister i Spanien, kämpa mot Oswald Mosley i East End eller utbyta slag med National Fronts ligister.

Nu innebär det att neka före detta ministrar och parlamentariker en plattform framför «snow flakes» studenter på elituniversitet och att ibland slå äldre kvinnor i ansiktet för att de tror att det bara finns två kön.

Vad britterna upplever när det gäller attacker på yttrandefriheten är samtidigt motbjudande och patetiskt, skriver Spike-redaktören Tom Slater i The Spectator.

Annulleringen av Suella Bravermans evenemang i Cambridge förra veckan – efter hot om protester från olika pseudoradikala grupper, med Cambridge for Palestine i spetsen – var kusligt förutsägbar.

Det följer ett mönster som har blivit alltför bekant för studenter som vågar ha åsikter eller bjuda in talare som upprör universitetets hysteriska, självutnämnda censorer.

Braverman var inbjuden att tala på årsdagen av terrorattacken den 7 oktober. Hon var inbjuden av Cambridge University Conservative Association (Cuca), som hon själv var ordförande för när hon var student i Cambridge för 20 år sedan.

Men dessa antidemokratiska och judehatande aktivister kunde inte acceptera att Braverman fick tala. De betraktar henne som ”högerextrem”, vilket i deras värld betyder människor som inte stödjer Hamas och Hizbollah.

Som vanligt var det omöjligt för dessa tyranner att förstå att de helt enkelt kunde hålla sig borta, så att deras känsliga själar inte skulle krossas av att höra rösten från någon som har andra åsikter än de själva.

Braverman uttryckte sin frustration till Jewish Chronicle:

– En radikal, militant studentgrupp har tvingat mig att ställa in mitt tal vid Cambridge University med hjälp av hot, skrämsel och mobbvåld.

Hon beskrev händelsen som ”en direkt attack mot yttrandefriheten och ett beräknat försök att tysta mig”.

– Detta är inte bara en attack på mig, utan på de grundläggande brittiska värdena som vi måste försvara….Den här veckan, på årsdagen av den 7 oktober, en dag som markerar en av de mest brutala terroristattackerna i nyare historia, vägrar jag att skrämmas av den pro-palestinska mobben.

Dessa Hamas-älskande, judehatande studenter är inte ute efter att vinna en debatt, de är ute efter att stoppa debatten. Du ska älska hbtq, Hamas och människor med mörk hud. Du ska hata judar, alla som inte tror att det finns 100 olika kön och alla med vit hud, särskilt män.

Cuca var skyldiga att tillhandahålla säkerhet, men hade inte råd att betala 1 500 pund för att åtgärda de problem som skapats av ett gäng studenter som en sund universitetsadministration hade utvisat på plats.

De som organiserade protesterna hävdar att deras enda mål var mottal – att utöva sin egen yttrandefrihet och visa sitt missnöje med Braverman. De är naturligtvis i sin fulla rätt att göra det.

Men det hade varit mycket mer övertygande om deras egna flygblad inte hade deklarerat med skrikande versaler ”INGEN PLATTFORM FÖR HÖGERN” – en uttrycklig uppmaning att tysta Braverman.

Vi har också funnit att det så kallade ”mottal” som dessa människor söker mestadels består av rop, skrik och glåpord, ofta förstärkta av megafoner och annan ljudutrustning.

En av de få bra saker som den tidigare Tory-regeringen gjorde var att anta lagen Higher Education (Freedom of Speech) Act. Den var avsedd att säkerställa att yttrandefriheten återställdes på brittiska campus.

Lagen stoppades naturligtvis omedelbart av Labour, och utbildningsminister Bridget Phillipson överväger att skrota den helt och hållet. Labour är inte en förkämpe för yttrandefrihet, för att uttrycka det mycket försiktigt.

Labourregeringen är mer angelägen om att döda den lösa och fria atmosfären på brittiska pubar genom att övervaka samtalen vid borden, ifall någon säger något som någon snöflinga kan tycka är stötande.

Brittiska pubvärdar måste snart agera som ”kränkningspolis”

Britterna förlorar sin äganderätt och yttrandefriheten har i stort sett avskaffats. De har inte längre några medborgerliga friheter.

Liksom många andra européer leds de av gröna hysteriker som vill bestämma vilken typ av bil de köper och förneka dem rätten att värma sina hus på ett sätt som de har råd med. Valfrihet är klimatfientligt.

De kan inte heller skicka ut illegala invandrare, inte ens personer som dömts för mord i sitt hemland. Europadomstolen för mänskliga rättigheter (ECHR) kontrollerar den brittiska invandringspolitiken.

Det finns med andra ord inte mycket kvar av den brittiska demokratin, och inga arga och mäktiga baroner lär mobilisera sig för att kräva en ny Magna Charta.

Storbritannien håller på att byta namn till ”Little Britain”.