Sverige är på väg att slitas isär när klyftan mellan utrikesfödda och svenskfödda på arbetsmarknaden ökar, varnar experter.

– Sverige måste fastställa en självförsörjningsgräns, för då kan vi börja prata om problemen, säger ekonomiprofessor Johan Eklund till Tidningen Näringslivet.

Under 2019 slog en grupp välkända entreprenörer med Rune Andersson, Dan Olofsson och Lars Backsell i spetsen larm om att Sverige var på väg att slitas isär, och att politiken har misslyckats med integrationen.

Det fick Entreprenörskapsforum att anställa ekonomerna Johan E. Eklund och Johan P. Larsson, som nu gett ut boken Det nya utanförskapet – Självförsörjningens utveckling och välfärdsstatens framtid.

Den ursprungliga rapporten, När blir utrikes födda självförsörjande? kom ut 2020 och sedan dess har i princip ingenting hänt.

Under ett seminarium nyligen sa Johan Eklund att de delade entreprenörernas syn på problemet.

– Sverige är på väg att slitas isär, och det är mekanismer i rörelse som är skadliga för samhället. Vi måste hitta sätt att prata om detta på ett informerat sätt, och det är motiveringen för den här boken.

– Vårt budskap kan sammanfattas som att det inte är storleken på utomstående som är det stora problemet, utan sammansättningen. Vi fokuserar på de ekonomiska dimensionerna, såsom självförsörjning, och till detta lägger vi en geografisk dimension.

– Det ser inte likadant ut över hela landet. Det finns kultur-, värde- och kunskapsskillnader.

Mångkulturen var alltså ingen berikning, så återigen tog de självutnämnda experterna grovt fel.

År 2021 hade Sverige 700 000 utlänningar i landet som inte försörjde sig själva och antalet har sannolikt inte minskat de senaste tre åren.

Priset de som faktiskt jobbar får betala stiger år för år.

– Sverige har en befolkning på 10 miljoner människor, varav 5,6 miljoner är i arbetsför ålder. Av dessa försörjer 3,8 miljoner sig själva, medan 1,8 miljoner inte gör det. Det innebär att en person i Sverige försörjer tre personer – sig själv och två andra.

Eftersom svenska arbetare, liksom norrmän, har slutat reproducera sig kommer situationen bara att förvärras, även om man faktiskt stoppar all invandring idag. För beroendet av statligt stöd verkar gå i arv.

Det gäller inte bara invandrare: I Agder län är handikappersättningen en ärftlig sjukdom, något jag själv märkte väl när jag jobbade som konduktör för NSB på Sørlandsbanen.

Därför framstår välfärdsstaten, som nu blivit global, allt mer som en självmordspakt.

Men Eklund är inte rädd för att peka ut vissa områden i världen som mer problematiska än andra. Få av Documents läsare kommer att bli förvånade över följande:

– Folk från Afrika och Mellanöstern tar längst tid på sig att bli självförsörjande, och det är problematiska siffror. Vi har också ett väldigt tydligt självförsörjningsgap mellan de som är födda i Sverige och de som är födda utomlands, vi kallar det en integrationsklyfta, och vi behöver sätta fingret på integrationsklyftan.

”Utlandet” är en oprecis term. För ett antal år sedan gjorde vi vänligt narr av svenska invandrare till Norge, så kallade ”festsvenskar” som bodde i kollektiv. Men de jobbade i alla fall, även om det var på Deli de Luca (all respekt till personalen där).

Eklund varnar för att situationen riskerar att bli explosiv om problemet inte åtgärdas.

– Jag tror inte på en social kollaps, utan på en gradvis nedgång. Detta undergräver välfärdsstaten och det är jag pessimistisk till. Det enda vi egentligen argumenterar för i boken är att Sverige måste upprätta en självförsörjningslinje, för då kan vi börja prata om problemen.

Norge går lydigt i Sveriges fotspår och på grund av Oljefonden kommer våra politiker inte behöva oroa sig för de ekonomiska kostnaderna några år till.

De sociala kostnaderna blir allt svårare att ignorera.