Det är intressant att läsa mainstreamkommentatorers observationer om deras inre liv och Trump. Det är en sorts dagbok som berättar mycket om deras mentala tillstånd. De tror själva att de kommenterar USA.

Michael Winiarski skriver för Dagens Nyheter. Han konstaterar att Trump har siktet inställt på en seger och att Harris släpar efter.

Vad händer med Trump-hatarnas psyke om mätningarna stämmer och Trump vinner? Det kan till och med bli ett jordskredsval.

En annan DN-kommentator, Alex Schulman, funderar:

Jag förstår inte hur jag ska klara av att leva med Trump i fyra år till.

Schulman minns den 6 januari. Han satt hemma i Sverige och följde dramat och visste i sitt hjärta: Detta är slutet för Trump.

Jag visste att det här var slutet för Donald Trump som politiker. Detta, att först försöka påverka valutgången och sen försöka störta demokratin, det reser han sig aldrig från.

Jag kände lättnad över att mardrömmen Trump äntligen var över. Och jag såg också hur ledande republikaner tog avstånd från honom strax därefter, minns ett känslomässigt tal av republikanernas senatsledare Mitch McConnell där han höll Trump direkt ansvarig för stormningen, och jag tänkte då att republikanerna kanske kunde överleva Trump, hitta ett sätt att pånyttfödas.

Jag är säker på att de som orkestrerade upploppen också tyckte det. Den möjligheten finns inte på Schulmans radar, men om det vore så skulle han också ha en nyckel till Trumps comeback. 39 procent av väljarna trodde att valet var stulet. Även bland demokraterna var det nära 30 procent och bland republikanerna cirka 79 procent. Men det klarar inte Schulman med. Han kan bara ta Trumps hat.

Brottslingens comeback

Vad som hände sen kan jag knappt beskriva, även om jag följde det väldigt noga. Hur brottslingen bet sig fast i det republikanska partiet, behöll greppet. Ledande republikaner upprepade hans lögner om valfusk. Trumps advokater lyckades med att försena rättegångarna, så att de skulle äga rum efter valet, så att han vid en valvinst skulle få immunitet.

Och plötsligt stod han där igen, som republikanernas kandidat i ett nytt presidentval.

Som så många andra kommentatorer är det något som Schulman inte fattar. Det är något fel med Amerika. Det är därför de inte reagerar över fängelsestraff och censur. De har redan accepterat det. De tycker att Maga-folket förtjänar det.

Och plötsligt kommer minnena tillbaka från 2016, den där nästan overkliga morgonen när Stockholm vaknade upp till en meter tjock snö, och Trump hade vunnit valet. Jag minns nu hur dåligt jag mådde av det som kom sen, av de obrydda lögnerna, människosynen, invandrarhatet, våldsvurmen, flirtandet med de högerextrema krafterna i USA och diktatorerna i omvärlden. Jag minns att jag vaknade varje morgon med ångest, famlade efter nyhetsappen för att se vad som hänt under natten, vad han sagt nu, vad han gjort nu.

Mycket tyder på att detta händer igen. Frågan är hur man ska hantera allt detta en andra gång. Jag är inte säker på att jag klarar av det. Kanske är det bästa att stänga av apparna?

Det är otroligt att journalister bryr sig mer om sin egen psykiska hälsa än om världen de får betalt för att skildra. De säger direkt att de inte tål det som händer. Kanske borde de hitta ett nytt jobb?