Dagliga nyheter om att någon terrorist har eliminerats i Gaza eller i Libanon berättar att det judiska folkets kamp för att leva i fred i sin egen gamla nationalstat inte har pausats. Varaktig fred har inte förekommit i Mellanöstern under de senaste 3 000 åren. Nyligen kunde vi läsa att 23 medlemsstater i EU  nu har utvecklat nationella strategier för att bekämpa antisemitism  och för att främja judiskt liv i sina respektive länder. Detta sker i en tid då situationen för judar i Europa är den värsta sedan andra världskriget.

Rapporter om strategier och definitioner av antisemitism är ingen bristvara. Vad antisemitism är och vad eller vem som skapar och sprider den har varit välkänt så länge som fenomenet har funnits. Varje jude vet av erfarenhet när en attack är nära förestående. Idag behöver man bara följa nyheterna för att kunna förutse problemet. När vi påpekar det och varnar för det möts vi av tystnad och förslag på nya handlingsplaner och definitioner, lika ineffektiva som de tidigare.

Judehat är en uråldrig form av beteende som, liksom kulturella traditioner, ligger latent i många av världens samhällen. Genom historien har regimer och potentater aktiverat och använt det för att avleda uppmärksamheten från sina egna misstag och tillkortakommanden. När behovet uppstod hittade de ett eller annat att anklaga judarna för, och sedan började pogromerna. Detta har dokumenterats i otaliga historiska händelser, och det upprepar sig medan du läser detta.

Samtidigt som EU:s högsta ledning, vår egen regering och ledande europeiska länder skapar sina strategier för att bekämpa antisemitism, riktar de former av kritik och anklagelser mot den judiska staten, Israel, som med stor säkerhet leder till just sådana reaktioner bland befolkningen som strategierna påstås vilja bekämpa. I mer än ett år har ett enat Europa (med några hedervärda undantag) ställt  högljudda krav på att Israel måste sluta försvara sig mot terroristernas dagliga dödliga attacker och ingå en ”vapenvila”.

Europa självt är under en militär attack som har pågått i flera år. I det sammanhanget hör vi inte krav på vapenvila utan snarare på fler vapen. Alla som kräver att Israel ska sluta svara på attacker från Hamas och Hizb’allah och söka förhandlingar med dem om ”fred” vet att sådana organisationer inte har fred som mål. Deras syfte, som dagligen dokumenteras både i skrift och tal, är att förinta Israel och dess judiska befolkning. Kravet på vapenvila riktar sig endast mot den angripna parten.

När ledande ledare i EU samlas kring krav på att försvaga Israels förmåga att försvara sig mot militära angrepp är syftet entydigt: De visar att de vill att Israel ska förlora kriget mot terroristerna. Deras uttalanden kan inte förstås på något annat sätt. När NRK-nyheterna rapporterar att Israel har genomfört attacker mot en skola i Gaza och inte nämner att denna ”skola” hade förvandlats till en ledningscentral för Hamas, kan vi anta att nyheterna medvetet vill vilseleda människor till att tro att Israel begått ett brott. Det finns knappast någon på redaktionerna som inte förstår att denna form av ”journalistik” skapar och stödjer just sådana attityder hos människor som vi kallar antisemitism. Det är så uppenbart att vi har svårt att tro att det inte också var meningen. Exemplen på detta är otaliga och effekten är mätbar.

Framtagandet av handlingsplaner, strategier och definitioner för att motverka antisemitism bär prägel av ett hyckleri som idag inte är mindre, eller mindre motbjudande, än de vi känner från historien. Verkligheten är att Europa återigen blir obeboeligt för judar och israeler. Kritik mot Israels kamp för överlevnad har blivit ett tema i valkampanjer både i Europa och USA, där det sägs samla röster till den politiska vänstern.

Vi vet ganska mycket om vad som behövs för att försvaga eller bekämpa antisemitism. Om västländerna hade velat acceptera att Israel har samma rätt till självförsvar mot militära attacker och terror som de själva hävdar och utövar för sin egen del, så hade vi kommit långt. Det finns inga humanitära situationer och händelser i Gazaremsan och i Libanon som västerländska militärer, inklusive våra egna, inte historiskt både har skapat och nyligen bidragit till att skapa både i Mellanöstern och i Europa.

En av de enklaste och mest effektiva sakerna EU och Norge kan göra för att minska förekomsten av terror och antisemitism är att sluta finansiera dem som utövar ondska. Det är ingen hemlighet att stora delar av det som presenteras i europeiska statsbudgetar som humanitärt bistånd till behövande i realiteten kanaliseras till organisationer och individer vars egentliga syfte är terror mot den judiska staten. All terror har extern finansiering som en nödvändig drivkraft. Om man stoppar flödet av pengar kan man bespara sig alla handlingsplaner och strategier som aldrig lett till något annat än självbedrägeri. Judarna klarar sig alldeles utmärkt utan det hyckleriet.

Toppen av detta hyckleri här i Norge såg vi återigen samma dag som Israel äntligen lyckades likvidera en av världens mest blodtörstiga terrorister, Yahia Sinwar, när Jonas Gahr Støres regering med utrikesminister Espen Barth Eide hellre förlängde bojkotten av judiska varor från det judiska hjärtat Judéen och Samarien än stödde judarnas rätt till försvar. Man kan förstås ifrågasätta om de som kommer med sådana upplägg verkligen tror på det de håller på med.