Det långa uttalandet om Mellanöstern som den norske utrikesministern gav till Stortinget den 24 oktober klargjorde en del av den problematiska utveckling vi har sett det senaste året i omvärldens förhållande till Israel, men det skapade inte något hopp eller optimism på den israeliska sidan. Där förstärkte det en oro som vuxit under det senaste året, och som hittills har kulminerat i en försvagning av den diplomatiska relationen mellan Norge och Israel. Vi ska inte utesluta att en konstruktiv politisk dialog kan återupprättas, men utrikesministerns tal i Stortinget pekade inte i den riktningen.

Bakgrunden för de nuvarande norska myndigheternas förnyade engagemang i Mellanösterns konflikter är en tydligt uttryckt uppfattning att det är Israel som är ansvarigt och skyldig till att regionen belastas av krig och humanitära katastrofer. Det är inte sant att det är Israel som agerar i strid med internationell rätt, och att de katastrofala militära terrorattacker landet kontinuerligt har varit utsatt för under det senaste året är en konsekvens av landets politik och beteende under flera decennier. Men man kan inte få politiker att erkänna att de har gjort en tabbe.

Vi noterar vad utrikesminister Espen Barth Eide hävdar, och vi noterar vem han allierar sig med när han pekar på vad han tror kan vara lösningar på konflikterna, men vi är övertygade om att han har grundligt fel. Låt oss genast dra en huvudslutsats: En realpolitisk konsekvens av Barth Eides idéer om en lösning på Israels konflikt med den arabiska och islamiska världen kommer i ett relativt kortsiktigt framtidshistoriskt perspektiv att innebära att den judiska staten utplånas och upphör. En av anledningarna till detta är att de norska myndigheterna med Barth Eide i spetsen inte kan inse vad Israels och landets judiska befolkning faktiskt står inför i sitt närområde.

Konflikten handlar inte om rätten till mark; konflikten är inte territoriell. Utrikesministern har fel när han säger till Stortinget att ”… konflikten mellan Israel och Palestina är i grund och botten en berättelse om kontroll över landområden.” Den palestinska myndigheten har upprepade gånger erbjudits mer territorium än vad till och med Norge verkar vara villigt att ge dem i dag, men de har alltid och konsekvent avvisat varje erbjudande. De säger och skriver att de vill ”befria Palestina från floden till havet”, vilket även i Norge är känt för att innebära förintelsen av den judiska staten.

Konflikten handlar inte om rätten till självbestämmande för någon etnisk grupp. Rätten till självbestämmande fastställs inte av Internationella domstolen, som utrikesministern hävdade inför Stortinget. Det framgår av folkrättsliga dokument, som den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Det var bland annat denna rätt som Oslo-avtalen syftade till att uppfylla för de palestinsk-arabiska folkgrupperna. Avtalen säger inte ett ord om en ”tvåstatslösning”, vilket inte heller var deras mål. Det finns inget krav i folkrätten att rätten till självbestämmande ska förverkligas genom bildandet av en stat. Från norsk sida skapar man ogrundad förvirring och konflikt genom att påstå något liknande.

Vi kan inte tolka hans avsikt som något annat än att skapa osäkerhet och förvirring när han hävdar att ”… mer än något annat handlar det här om att bygga Palestina som en stat. En stat som är livskraftig, holistisk och demokratisk. En stat som säkerställer palestiniernas otvetydiga rätt att bestämma över sina egna liv och framtid. En stat som kan leva sida vid sida med Israel, i fred och säkerhet”. Det finns ingen bland den palestinska myndigheten som är för något sådant. Tvärtom: De är ständigt tydliga med att deras mål är att förgöra Israel med alla medel. De ”moderata” krafter som han hävdar borde kunna ta ledningen i de självstyrande områdena och skapa fred med Israel existerar bara i hans egen fantasi. Att vilseleda Stortinget med sådana föreställningar bör tas upp som en särskild fråga.

Utrikesministern är kritisk till, och fördömer, Israels försvar av sin egen befolkning mot en årslång militär attack, men han drar sig tillbaka för att ta tydlig ställning med Irans krigföring mot Israel och säger att ”… Iran måste ändra sitt beteende. Men vi kan inte bara använda piskor. Då riskerar vi att låsa oss i en situation som inte tjänar våra intressen”. Han är välinformerad om att den iranska regimen bistår terroristgrupperna i syfte att radera Israel från kartan. Detta är villkor som Norge inte bör sopa under mattan i sin strävan att lägga ansvaret för konflikten på Israel.

Det norska samarbetet med Saudiarabien, som Stortinget informerades om, är också mycket problematiskt. När det sägs att detta bygger på den arabiska fredsplanen från 2002 borde det också ha berättats vad den handlar om: År 2002 behövde dåvarande kronprins Abdullah av Saudiarabien avleda uppmärksamheten från sin medverkan till attacken mot USA den 11 september föregående år och stärka samarbetet inom arabvärlden. Sedan lanserade han The Arab Peace Plan, som kort och gott innebär att Israel skulle kapitulera och dra sig tillbaka till vapenstilleståndslinjerna från 1949. Som en ”belöning” skulle Israel då erkännas av arabvärlden och uppnå fred med länder som aldrig har följt ett fredsavtal mer än tio år. Att Norge ansluter sig till något sådant avslöjar en djupgående frånvaro av insikt i arabvärldens organisation, mentalitet och historia.

Vi vet inte hur Stortinget uppfattar önskemål och krav på ”vapenvila” i det pågående kriget. I praktiken kan detta inte få någon annan effekt än att de krigförande terrororganisationerna får en ny möjlighet att rusta sig och förnya sina attacker mot det israeliska civilsamhället. Men regeringen tror sig veta att det här är ett bra förslag när det står att ”… vi ska göra vad vi kan för att bidra till eldupphör, så snart som möjligt, både i Gaza och i Libanon. Kriget och dödandet måste upphöra. Det måste sluta nu. Parterna måste deeskalera och låta diplomatin, inte vapen, tala”.

Om regeringens presentation till Stortinget är ett exempel på vad de vill låta ”diplomatin” göra så är vi rädda för att kriget och konflikten kommer att bli väldigt långdragen. Det går inte att bortförklara att Norges inställning till Israel, liksom FN:s och EU:s, framstår som fientligt. Det låter direkt hotfullt när utrikesministern säger att ”Israel måste välja en riktning. Antingen att leva efter de demokratiska värderingarna frihet, rättvisa och jämlikhet för alla, som Israels självständighetsförklaring fastställdes 1948, och som också just hänvisade till FN:s delningsplan, eller riskera ytterligare kritik och isolering för fortsatt ockupation och brutalt beteende. mot palestinierna”.

Han blir inte mindre hotfull när han säger att ”… när maktbalansen mellan Israel och Palestina är utjämnad kan den palestinska staten också förhandla med den israeliska staten från en starkare och mer jämlik position, den dag som förhandlingarna ska återupptas”. Den dag Israels fiender skapat en ”palestinsk” stat med samma styrka som Israel finns det ingen anledning att tro att förhandlingar av något slag kommer att äga rum. Utrikesministern avslöjar här att han har tappat kontakten med verkligheten i Mellanöstern. Vi borde kunna förvänta oss att någon i Stortinget tar mod till sig och protesterar mot det som läggs fram för dem.

Regeringens ståndpunkt om konflikterna i Mellanöstern har ingen fredslösning inbyggd i sig. Det är en politik som varje jude känner igen från tusen års historia: när deras fiender ställs inför ett eget problem lägger de skulden och ansvaret på judarna. Det fick Stortinget erfara den 24 oktober. Resultatet blir återigen utdragna och blodiga pogromer, som vi nu ser i Mellanöstern, tillsammans med självgoda ursäkter från våra politiker.

Till utrikesministerns – som har förklarats persona non grata av Israel – retoriska fråga, ”… vad annat kan Norge – och andra länder – göra när någon inte vill ha en sådan lösning nu?”, har vi ett svar: Stanna kvar hemma och blanda er inte i andra länders problem. Varför gå in i en konflikt som man inte förstår och inte har någon fredlig lösning på?