Joachim Gottschalk med familj kort tid innan nazisterna tog makten i Tyskland. Foto: Skärmdump video World History / YouTube.

På kvällen den 6 november 1941 gick Joachim Gottschalk till sängs med sin fru Meta och deras åttaårige son Michael i deras lägenhet i Berlin-Grünewald. Både Joachim och Meta var skådespelare. Meta var teaterskådespelare. Joachim var både teater- och filmskådespelare. Hans mest kända roll var från samma år, då han spelade den danske sagoberättaren H.C. Andersen i ”Die Schwedische Nachtigall” (Den svenska näktergalen). Filmen blev en stor succé och köptes även av utländska biografer. Den gick på tyska biografer i hela tolv månader innan den togs bort från programmen.

Men den lilla familjen Gottschalk skulle aldrig vakna upp igen. Innan de gick och la sig öppnade Joachim gaskranen och lät gasen fylla lägenheten.

Problemet var att även om Joachim var arisk, så var Meta jude. Som jude fick hon arbetsförbud redan 1933. Och nu skulle både Meta och Michael deporteras till lägret Theresienstadt. Joachim själv hotades med fronttjänst eftersom han vägrade skilja sig från Meta. Det var för sent att fly landet. Alla utrymningsfönster var nu stängda och familjen skulle stoppas om de försökte ta sig över de tyska gränserna. Det gifta paret såg ingen annan utväg än att dö tillsammans snarare än att skickas till osäkra öden skilda åt.

Under åren efter första världskriget var det inte givet att Hollywood skulle bli det ledande navet för filmproduktion. Hollywood var fortfarande i sin linda och hade stark konkurrens från andra länder. Italien gjorde sig ett namn redan före kriget med filmer som ”The Last Days of Pompeii” (1913) och ”Cabiria” (1914) – extravaganta långfilmer som varade i upp till tre timmar. Hollywood tog upp kampen med filmer som ”The birth of a nation” (1915) och ”Intolerance” (1916). Ett tag var Frankrike mycket inne på filmer som vi idag skulle kalla ”tv-serier”, som kriminalserien ”Les Vampires” (visades i tio avsnitt 1915–16) och superhjälteserien ”Fantomas” (visades i fem avsnitt 1913–14).

Efter kriget fick tysk film internationell uppmärksamhet, särskilt inom skräckgenren, med filmer som ”The cabinet of Dr. Caligari” (1919), ”Golem” (1920) och ”Nosferatu” (1922). Senare blev science fiction en tysk grej, med ”Metropolis” (1927) och ”Frau im Mond” (Kvinnan i månen, 1929). Tyskarna producerade också filmer som vi idag skulle kunna kalla woke, som ”Nicht wie die anderen” (Inte som de andra, 1919, om en homosexuell huvudperson) och ”Viktor/Viktoria” som lekte med transsexualitet. ”Viktor/Viktoria” producerades 1932, men hade premiär hösten 1933 – efter Hitlers maktövertagande – och var den första och sista filmen i denna genre som nazisterna tillät att visas på tyska biografer. Filmen spelade Renate Müller, som dog 1937 efter att ha ramlat ut genom fönstret på andra våningen i sitt eget hem. Vid den tiden hade hon redan varit under övervakning av Gestapo under lång tid. Det gick rykten om att propagandaminister Joseph Goebbels ville ”koppla ihop henne” med Hitler (okänt i vilket syfte), men att Müller vägrade. Hade Gestapo något med dödsfallet att göra? (För övrigt gjordes ”Viktor/Viktoria” om i Hollywood 1982 med Julie Andrews i huvudrollen).

Marlene Dietrich fick sitt genombrott i filmen ”Den blå ängeln”, som spelades in i Babelsberg 1930. NTB-foto (okänd fotograf).

Hur som helst: När Hitler tog makten 1933 hade tysk film blivit en stor industri, med huvudkontor i Babelsberg utanför Berlin. Där hade en hel filmstad byggts och kapaciteten för uppsättningar och konstgjorda miljöer var nästan lika stor som i Hollywood. Bland annat producerades filmer där handlingen utspelade sig i den australiensiska vildmarken och den nordafrikanska öknen, men som alltså spelades in på Berlins bakgård. Babelsberg lockade talanger från hela världen, inklusive från Norge och Sverige; regissörer, producenter, manusförfattare och skådespelare. Många ville studera film i Tyskland.

Här fick propagandaminister Goebbels ett färdigt koncept och han såg genast möjligheten att påverka massorna via film. Babelsberg lades snart under propagandaministeriet och andra oberoende filmbolag förbjöds gradvis, tvingades upplösas eller gå samman med statliga filmbolag. Goebbels skulle snart ha full kontroll över vad den tyska filmpubliken serverades.

Judisk talang såg de röda flaggorna och började lämna Tyskland. Men flera tyska filmskapare ogillade också vad de observerade, den mest kända av dem är förmodligen Marlene Dietrich. Hon byggde istället upp en karriär i Hollywood.

Den tyska filmindustrin dränerades på talanger och Goebbels sökte efter nya stjärnskådespelare. Han hade faktiskt inget emot utlänningar, så länge de var arier, och tog med sig svenska Zarah Leander, ungerska Marika Rökk och holländska Johannes Heesters till Tyskland. Alla tre skulle bli stora stjärnor under nazisttiden, med åtföljande stigma. (Fun fact: Heesters dog först 2011, 108 år gammal.)

Trots stjärnflykt och statligt övertagande öste man pengar över tysk film och under perioden 1933–1945 producerades totalt 1 200 långfilmer. Det ger i snitt hundra filmer om året. Babelsberg och de andra tyska studiorna var som myrstackar vad gäller aktivitet. Produktionen sjönk med 25 procent när kriget startade 1939, men trots kriget, och ända fram till kapitulationen, producerades 70-80 filmer om året.

Den stora satsningen gjorde tysk film väldigt attraktiv för blivande stjärnor, trots nazismens tvivelaktiga moral. Utlänningar drog till Tyskland samtidigt som de höll ögonen öppna. De ogillade Hitler men möjligheterna var många och frestelsen för stor. En av dem var Kirsten Heiberg från Kragerø.

Kirstein Heiberg. Foto: © Universum Film (UFA)

Heiberg utbildade sig till skådespelare på 20-talet och började sin karriär på nationalscenen i Bergen i slutet av samma decennium. På 30-talet flyttade hon in i filmbranschen och spelade i en handfull norska och svenska filmer, innan hon via norska kontakter flyttade till Berlin 1937. Hon debuterade i tyska filmer med en biroll i filmen ”Napoleon ist an allem schuld” (Napoleon är skyldig till allt) 1938. Det skulle senare bli medverkan i många tyska filmer för Heiberg, men hon blev aldrig lika stor som Leander, trots många gemensamma drag. Båda var också sångare och skivförsäljningen var lika viktig som filmer.

Heiberg väntade på det stora genombrottet. Fram till nu hade hon bara fått biroller och även om hennes insatser fick positiv kritik var hennes filmer aldrig mer än måttliga publikmagneter. Därför accepterade hon även roller i filmer med starka inslag av propaganda, till exempel antiryska filmer som ”Die goldene Spinne” (Den gyllene spindeln, 1943) och filmer som lärde publiken att ange varandra, som ”Achtung, Feind hört mit” (Akta dig, fienden lyssnar, 1940). Under tiden gifte hon sig med kompositören Franz Grothe. De två bodde i en fashionabel lägenhet på Kurfürstendamm i Berlin.

Äntligen kom chansen. Heiberg tackade ja till en av huvudrollerna i storfilmen ”Titanic”. Inspelningen skulle ske sommaren 1942, i en studio i Babelsberg, samt i hamnen i Gotenhafen där lyxångaren ”Cap Arcona” skulle fungera som stand-in för den sjunkna Titanic. ”Titanic” var en utmaning vad gäller filmteknik. Dessutom var inspelningen kaotisk. Filmteamet upplevde ofta att soldater från flottan, som var stationerade i Gotenhafen, flirtade med de kvinnliga statisterna och störde filmningen. Till slut brann det för regissören Herbert Selpin. Han förbannade ”den infernaliska flottan”. Uttalandet uppfattades som antistatligt och han anmäldes till Gestapo av sin egen vän, manusförfattaren Walter Zerlett-Olfenius. Selpin arresterades och kallades till minister Goebbels. Goebbels gav honom ett ultimatum, antingen bad Selpin om ursäkt för sitt utbrott eller så fängslades han. Selpin vägrade att be om ursäkt, och följaktligen fängslades han. Redan nästa dag hittades han hängd i sin cell. Den officiella dödsorsaken var ”självmord”, som hos så många som hamnade i Gestapos klor.

Foto: The Movie Database

Inspelningen av ”Titanic” fortsatte med den långt mindre erfarne Werner Klingler som regissör, ​​och de lyckades på något sätt slutföra inspelningen. ”Cap Arcona”, skeppet som spelade Titanic, blev ironiskt nog självt historiskt, när det i maj 1945, några dagar före kapitulationen, attackerades av allierade bombplan. Fartyget sjönk och flera tusen människor omkom. Tyvärr var passagerarna koncentrationslägerfångar som skulle flyttas längre västerut i Tyskland. De allierade ansvariga hävdade att de inte visste något om detta.

”Titanic” var äntligen klar för premiär sommaren 1943. Goebbels såg filmen innan den släpptes. Då var situationen i Tyskland helt annorlunda än när filmen beställdes. I februari 1943 förlorade Tyskland slaget vid Stalingrad och detta anses idag vara vändpunkten i kriget. Kriget vände från att gå till Tysklands fördel till dess ogunst. Den tyska armén drevs nu tillbaka mot Tyskland. Samtidigt hade ”Bomber Harris” tagit över ledarskapet för det brittiska flygvapnet, RAF. Hans filosofi var att tillfoga den tyska civilbefolkningen så mycket lidande som möjligt. Tyska städer bombarderades allt oftare och allt hårdare.

Goebbels ansåg att dramatiken i ”Titanic” låg för nära den terror som den tyska biopubliken blev alltmer utsatt för. Det sjunkande skeppet kunde också uppfattas som en metafor för Tredje rikets oundvikliga öde, och den naive kaptenen som Hitler. Goebbels valde att förbjuda filmen att visas i Tyskland. Han tillät dock export till andra länder och ”Titanic” hade premiär i september i Paris 1943. Filmen har senare blivit en kultfilm för Titanic-intresserade historiker och hobbyhistoriker. Den är idag en av de mest lättillgängliga från nazitidens filmproduktion, släppt flera gånger på DVD.

Foto: The Movie Database

På den tiden var biopubliken väldigt exalterad över en annan film. ”Münchhausen” med Hans Albers i huvudrollen fick i uppdrag att uppmärksamma UFA Films 25-årsjubileum. Filmen var en äventyrsfilm och ren underhållning, om lögnarbaronen Hieronymus von Münchhausen och hans eskapader i olika delar av världen på 1700-talet. I filmen tar han bland annat en tur till månen. Han flyger också på en kanonkula. Inga kostnader skulle sparas vid produktionen av filmen, befallde Goebbels. Den filmades i färg, med tyska Agfacolor (i motsats till amerikanska Technicolor). Goebbels ville att den även skulle konkurrera med de bästa Hollywood-produktionerna inom specialeffekter.

Och det gör det. Jag har sett filmen. Det är också lättillgängligt. Och det är faktiskt både underhållande och tekniskt imponerande. Men sedan är jag också ett stort fan av klassiska filmer. Jag har sällan smak för nya filmer.

Filmen hade premiär i mars 1943 och drog fulla hus i månader.

Med nedläggningen av ”Titanic” misslyckades Kirsten Heibergs genombrott. En andra chans dök dock upp kort efter att inspelningen av ”Titanic” avslutades.

Zarah Leander försvarade sin filmkarriär i Nazityskland med att hon var opolitisk. Hon blev snabbt Tysklands största kvinnliga stjärna efter sin första film ”Zu neuen Ufern” (Mot nya fält) 1937. Hennes största framgång var ”Die grosse Liebe” (Den stora kärleken) 1942. ”Die grosse Liebe” var hennes tionde tyska film. Men vid den tiden hade Leander utvecklat en tveksamhet rörande sin roll i det tredje riket. Orsaken är något osäker. Moralisk ångest? Blev kriget för verkligt? Hemlängtan? Oavsett orsaken höll hon sina tankar för sig själv. Men i hemlighet planerade hon att lämna Tyskland. När inspelningen av hennes sista film, ”Damals” (Då), var klar i slutet av 1942, återvände hon hem till Sverige. Hon sa ingenting om att återvändandet skulle vara permanent. Hon återvände till Berlin bara en gång till under kriget, i mars 1943, när ”Damals” hade premiär. Samma kväll träffades hennes villa utanför Berlin av en brittisk brandbomb. Leander, som trodde att hon kunde stå utanför i politiken, drabbades personligen av kriget.

Hennes, för filmbranschen och för Goebbels, oväntade reträtt till Sverige skapade ett hål i planerna. Leanders nästa tilltänkta film, ”Liebespremiere” (Kärleksdebut) stod utan sin kvinnliga huvudroll. Kirsten Heiberg erbjöds rollen, och tog den. ”Liebespremiere” var en musikal med catchy hits, fina kostymer och dyra uppsättningar. Detta var genombrottet Heiberg blev snuvad på med ”Titanic”.

”Liebespremiär” var verkligen en fantastisk film (jag har sett den) och fri från propaganda och anspelningar på kriget. Det var också höjdpunkten i Heibergs karriär. Hennes alldeles egna film där hon fick glänsa, sjunga och dansa utan rivaler. Men vid premiären i september 1943 blev det också bara en måttlig framgång hos allmänheten. Kritikerna var också ljumma. Heiberg hade lyckats bli ett ”bekant namn” i Tyskland, men hon började inse att hon aldrig skulle mäta sig med Leander och hennes gelikar; de största stjärnorna i tredje riket.

År 1944 blev kriget akut i Tyskland. Den ryska röda armén närmade sig Tysklands gränser och i juni samma år skulle amerikanerna och britterna landstiga i Normandie. Flyganfallen blev tätare och kraftigare. Storstäderna drabbades först. Sedan mindre städer. I slutet av året var få tyska städer orörda.

Ändå rullade filmindustrin på, nästan opåverkad av krigets realiteter. Vid behov flyttades produktionen till säkrare områden. Sålunda spelades många senare filmer in i det relativt säkrare södra Tyskland, och i de två största studiorna i tyskockuperade områden; i Haag och i Prag. Men det var fortfarande hög aktivitet i Babelsberg. Filmstaden hade hittills bara lidit mindre skador av luftanfallen.

Kontrasten mellan filmernas fantasier och tyskarnas vardag blev större. Kriget skildrades i väldigt få filmer. I de flesta filmer fanns varken soldater, hakkorsflaggor eller bomber. Undantag var ”Zwei in einer grossen Stadt” (Två i en storstad, 1942) om kärleksrelationen mellan en Wehrmacht-soldat och en sjuksköterska, den tidigare nämnda ”Die grosse Liebe” och ”Die Degenhardts” (1944) – den enda filmen som problematiserade den tyska vardagen för civila under luftkriget.

Östpreussen, som hittills kallats ”det tyska fristaden” på grund av sitt läge utom räckhåll för franska och brittiska bombplan, skulle snart gå förlorat för alltid. Regionen var den första som togs av Röda armén och tyskarna skulle aldrig få tillbaka den. Efter kriget skulle den delas mellan Ryssland och Polen och etniska tyskar som bodde där mördades eller förvisades. De senaste filmerna som spelades in i regionen är därför av särskilt intresse, eftersom de beskriver en förlorad värld. En av dessa är ”Sommernächte” (Sommarnätter) med den luxemburgska skådespelaren Rene Deltgen i huvudrollen, filmad sommaren 1943 i de natursköna omgivningarna vid de masuriska sjöarna, medan lugn och idyll fortfarande rådde. Filmen hade premiär sommaren 1944.

En annan plats som höll på att gå förlorad för alltid var det gamla Berlin. Fram till 1943 var staden nästan oskadd. Flyganfallen var små och obetydliga, och den enorma staden med över fyra miljoner invånare skakade enkelt av sig dem. Under 1942 upplevde man knappt ett enda flyganfall och berlinarna började tro på Luftwaffe-chefen Hermann Görings försäkringar om att luftrummet ovanför staden var ogenomträngligt. Men saker och ting skulle förändras från 1943. Filmen ”Grossstadtmelodie” (Storstadssång), som hade premiär i oktober 1943 med Hilde Krahl i huvudrollen som hobbyfotografen som försöker försörja sig på att ta bilder av  Berlin och dess folk, är därför av särskilt intresse. Filmen är lika mycket en hyllning till staden som den är till Krahl, och är känd för att vara den sista filmen som i stora drag visar Berlin som den såg ut före den totala förstörelsen.

En annan film värd att nämna är ”Wie sagen wir es unseren Kindern?” (Hur berättar vi för våra barn?), om en familj med barn i skilsmässa. Filmen spelades in i Dresden från augusti till november 1944, bara några månader före den ökända förintelsen av staden i februari 1945. Filmen producerades för sent för att släppas före krigets slut, och visades endast på tyska biografer år 1949.

I augusti 1944 hade min personliga favorit premiär; ”Die Frau meiner Traume” (Min drömkvinna) med Marika Rökk i huvudrollen som en snobbig sångstjärna som efter att ha stigit av ett tåg på fel station hamnar i en fjällstuga med två främmande män. Hon berättar inte vem hon är utan är krävande och gör först männen galna. Men senare uppstår kärlek mellan henne och en av männen. Filmen är en storslagen musikal, filmad i färg och blev en stor publiksuccé under krigets sista år. Den är nu lätt tillgänglig på DVD.

Foto: The Internet Movie Database

Men nu började det gå utför för Tyskland. Efter att ha förbjudit ”Titanic” beställde Goebbels en propagandafilm som skulle stärka tyskarnas motståndsvilja mot ryssarna å ena sidan och de allierade å andra sidan.

Filmen fick titeln ”Kolberg” och inspelningen började i oktober 1943 med svenska Kristina Söderbaum i huvudrollen. Söderbaum var gift med en av Tysklands mest kända regissörer, Veit Harlan, som också fick uppdraget att regissera ”Kolberg”. ”Kolberg” filmades också i färg och skulle bli väldigt dyr. Och det är kanske med den här filmen som det blev tydligt hur högt Goebbels prioriterade filmproduktion. Handlingen förlades till Napoleonkrigen och den franska belägringen av den tyska staden Kolberg. I verkligheten intogs staden, men i filmen lyckas medborgarna trycka tillbaka den franska armén och rädda sin stad från att falla i franska händer.

Det påstås att Goebbels tog 180 000 soldater ur krigstjänst för att delta i filmen som statister, i en fas som var militärt prekär för Tyskland. Detta är förmodligen en överdrift. Men att några tusen män i stridande ålder deltog är utan tvekan sant, förutom att det krävdes enorm logistik och fungerande infrastruktur. Handlingen ägde rum på vintern och flera godståg med salt transporterades till filmuppsättningen för att ge en illusion av snö. Dessutom var de tvungna att bygga ett helt distrikt av kulisser, för i filmen skulle det bombas sönder. Kolberg var också en farlig film att göra. Lågorna var verkliga och blev utmanande både för skådespelare och kamerateam.

Filmen hade premiär den 30 januari 1945 i Berlin. Vid denna tidpunkt var endast 30 av Berlins ursprungliga 400 biografer fortfarande intakta. Resten hade antingen förstörts av bomber, eller så saknade de tillgång till elektricitet. Samma kväll inträffade historiens största förlisning i Östersjön, norr om Berlin. Ostpreussarna flydde från invasionen av Röda armén, och stora resurser ägnades åt att evakuera dem längre västerut i Tyskland, och till det ockuperade Danmark. En stor del av evakueringen fick ske till sjöss, eftersom ryssarna hade börjat blockera landvägarna. Det tidigare passagerarfartyget ”Wilhelm Gustloff”, som sedan länge låg förtöjt i Gotenhafen, togs i bruk. Fartyget fylldes snabbt med flyktingar. De slutade registrera alla som strömmade ombord när de passerade sju tusen personer. Man tror därför att tiotusen människor var ombord när fartyget slutligen lämnade kajen. En lättnadens suck kom över de åkande. De trodde att de var räddade.

Men några timmar in på resan torpederades fartyget tre gånger av en rysk ubåt. Fartyget sjönk på mindre än en timme. Ungefär 1 200 människor räddades och man tror att så många som nio tusen omkom, främst civila och sårade soldater. Minst en tredjedel av de döda var barn.

I mars 1945 korsade allierade styrkor den tyska gränsen i väster. Tyskland invaderades nu från båda sidor. Ändå fortsatte både premiärerna och produktionen av nya filmer. Filmstudion i Haag var tvungen att evakueras vid denna tidpunkt, när Nederländerna befriades. En av de sista filmerna som producerades där var ”Rätsel der Nacht” (Nattens mysterium) med Kirsten Heiberg i en av huvudrollerna. Den handlade om ett kriminaldrama som lagts till ett astronomiinstitut. Filmen var Heibergs sista före kapitulationen, och den fick aldrig premiär.

I Österrike avslutades inspelningen av ”Wiener Mädeln” (Flickor i Wien) i mars, ännu en påkostad färgfilm. Inspelningen hade tagit ett år. Mot slutet fick inspelningen ständigt avbrytas av luftlarm. Skådespelarna blev ofta hungriga till följd av bristande tillgång till mat. I scenerna där karaktärerna åt gjordes maten på borden på konstgjord väg. Regissören Willi Forst gjorde vad han kunde för att skydda de manliga skådespelarna och filmarbetarna från att tvingas in i krigstjänst, i en tid då Wehrmacht var desperat efter soldater. Han var tvungen att hela tiden hitta på anledningar till varför männen var ”nödvändiga” för att fullborda filmen.

Nu började det bli absurt. Den 13 mars hade filmen ”Ein mann wie Maximilian” (En man som Maximilian) med Lizzi Waldmüller premiär på Potsdamer Platz i Berlin. Filmen visades fortfarande medan striderna om Berlin rasade utanför biografen. Waldmüller själv upplevde aldrig krigsslutet. Hon dödades när en allierad bomb träffade hennes hem i Wien den 8 april.

En annan skådespelare som fick göra upp med sitt liv i krigets slutskede var den homosexuelle Hans Brausewetter. Brausewetter hade medverkat i omkring 120 tyska filmer sedan 1922. Han hade överlevt den nazistiska filmindustrin trots sin sexuella läggning, för att sedan omkomma på Berlins gator den 29 april 1945, några dagar före kapitulationen. Han delade sitt öde med 100 000 andra civila berlinare.

Efter kapitulationen beslagtogs många av de tyska långfilmerna och förbjöds för visning av de allierade och ryska myndigheterna. De flesta släpptes senare, men de värsta propagandafilmerna förbjöds för alltid och står idag under skydd av ”Rudolf Murnaus Stiftung”. De släpps endast för visning under vissa förutsättningar. Bland annat ska en representant från stiftelsen förklara sammanhanget för publiken inför varje visning.

Det är dock en myt att de flesta filmerna var rena propagandafilmer. Av 1 200 långfilmer skulle jag gissa att de utgör max tre procent. Exempel på uppenbar propaganda var filmerna ”Jud Süss” (Juden Süss, 1940), ”Der ewige Jude” (Den evige juden, 1940) och ”Ich klage an” (Jag anklagar, 1941). De två första gjorde inga försök att bryta med antisemitismen. Judar framställdes som giriga och jämfördes med råttor. I den sistnämnda filmen skulle det tyska folket påverkas att acceptera ett omfattande dödshjälpsprogram för dödssjuka, psykiskt sjuka och efterblivna personer, i form av ett tårdränkt drama om en man som utförde ett barmhärtighetsmord på sin sjuka fru. Resten av filmen utspelar sig i domstol, där han och hans advokater försvarar mordet inför domaren och juryn (och biopubliken).

En stor del av filmerna var indirekt propaganda, där filmen på ytan var ren underhållning, men hade undertoner som skulle påverka publiken åt det ena eller andra hållet. Ett exempel var den inställda ”Titanic”, som på ytan handlade om ett historiskt skeppsvrak, men som hade tydliga anti-brittiska undertoner. Britterna framställdes som arroganta och drivna av vinst. Titanic höll alldeles för hög fart i isiga vatten för att nå New York så snabbt som möjligt så att aktievärdena kunde förbli höga. Ett annat exempel är ”Mutterliebe” (Moderskärlek) från 1939, som hyllade moderskärleken och mödrar med stora barnkullar. Filmen var tänkt att inspirera tyska kvinnor att föda många barn, så att det tyska folket kunde växa och dominera.

Men hela 57 procent av filmerna som produceras faller under kategorin ”komedier”; pjäser, revyer och komplexa filmer fria från propagandistiska inslag, som var tänkta att distrahera biopubliken med underhållning långt från verkligheten. Enligt min mening var dessa filmer de farligaste. Varför? För att de invaggade publiken i en illusion av normalitet medan den verkliga situationen utanför biograflokalerna successivt förvärrades. Det var ren gaslighting.

Ser du parallellen till situationen idag?

NRK fick nyligen kritik från Kirkens bymisjon (Stadsmissionen) för att försköna vardagen för många norrmän. NRK tar inte fattigdom på allvar, säger Stadsmissionen. Kanalen låtsas att de flesta norrmän har det bra och spelar ner den ekonomiska krisen.

Kyrkans stadsmission gör här det jobb som MSM borde ha gjort, men misslyckas med. Stadsmissionen talar för oss alla. Vi förleds att tro att Norge är det bästa landet i världen att leva i, samtidigt som allt runt omkring oss förfaller. Folk upptäcker att ekonomin inte längre räcker till, de får underredet på sina bilar förstört av gropar i vägen. Men så tittar de på NRK eller läser Aftenposten, och tvivlar, för där får de höra att den norska ekonomin ”går som en galning”. De får höra att löneutvecklingen matchar pristillväxten.

Och det fungerar! För när man är tveksam är man ovillig att protestera. Du skjuter upp det. Du ser på. Du söker bekräftelse på din egen situation. Hur mår andra? Om du är övertygad om att andra har det bra, då skäms du om du själv inte har det lika bra, för då måste du vara medskyldig i din situation. Då håller du tyst.

Så lyckas NRK och media slå ner de stora protesterna och en försumlig, egennyttig och slug regering får vara ifred.

Bröd och cirkus. Kanske inte så mycket bröd längre, för en limpa bröd kostar snart 50 kronor. Men vi ska underhållas till tystnad. Vi kommer att vara dopade med Netflix och Disney. Vi ska fokusera på en hand som vilseleder oss, medan den andra håller en kniv bakom ryggen. Våra egna myndigheter vill tillfoga oss lidande och skada.

Det är inte mycket som skiljer dagens tv från filmindustrin i Tredje riket.