En kraftig ökning av skuldsättningen och svag tillväxt har fört eurozonen till randen av en skuldkris, varnar Europeiska centralbanken (ECB).

ECB sa att investerare blir allt mer oroade över statsskulden i den gemensamma valutan, som knappt har vuxit de senaste åren, skriver The Telegraph.

I sin senaste bedömning av finansiell stabilitet skrev ECB:

”Motvind för den ekonomiska tillväxten genom faktorer som svag produktivitet gör det mer sannolikt att förhöjda skuldnivåer och budgetunderskott kommer att väcka ny oro över statsskuldens bärkraften.”

De senaste tre decennierna har förtroendet för politiker kollapsat, anser ECB. Det gör det svårare att hantera de ekonomiska chocker, som många européer anser vara skapade av politikerna själva. Klimathysteri och massinvandring är två extrema exempel på orsakerna till den ekonomiska krisen.

Centralbanken pekade ut Frankrike som en viktig källa till politisk instabilitet som hade ”återuppväckt oron över statsskuldens bärkraft”.

ECB:s rapport tar upp de större utmaningarna som euroområdet står inför och lägger till:

”Den förväntade höga statsskulden i flera länder begränsar det politiska handlingsutrymme myndigheterna har att reagera på negativa chocker.

Även om eurozonens totala skuldkvot i förhållande till BNP har sjunkit avsevärt sedan toppen av pandemin, är skuldnivåerna fortfarande höga i många länder.”

EU-länderna upplever en ökande politisk fragmentering, vilket försvårar regeringsbildningen, anser ECB. Detta skapar osäkerhet kring den ekonomiska politiken.

”Detta kommer att vara särskilt utmanande för länder med hög offentlig skuld, med tanke på det begränsade finanspolitiska utrymme de har för att stödja sina ekonomier i händelse av negativa chocker.”

Alla är inte förvånade över den kris som eurozonen är på väg mot.

Frankrike, Europas näst största ekonomi, kämpar för att minska utgifterna och kontrollera offentlig upplåning, och hotar att kasta Paris in i en period av långvarig ekonomisk och politisk oro.

Frankrike pekades också nyligen ut av Internationella valutafonden (IMF) för sina riskabla skuldnivåer, där nettoskulden förväntas stiga från drygt 100 procent av ekonomin till 115,9 procent i slutet av decenniet.

Frankrikes premiärminister Michel Barnier föreslår att man ska lösa problemet genom att dra ned på de offentliga utgifterna och höja skatterna. Så hoppas Barnier kunna minska upplåningen, som hittills i år ökat med 6,1 procent av landets BNP.

Även Tyskland brottas med en längre period av stagnation. Efter att förbundskansler Olaf Scholz koalitionsregering kollapsade kommer nyval att utlysas nästa år. Tyska politiker verkar mer angelägna om att förbjuda partiet Alternative Für Deutschland (AfD) än att lösa landets ekonomiska kris.

Tyskland var den enda G7-ekonomin som krympte förra året och enligt IMF:s prognoser kommer landet att vara den ekonomi som växer minst i år också. Den viktiga bilindustrin uppskattar att ungefär hälften av de 800 000 jobb de representerar kommer att försvinna till 2030.

Joachim Nagel, president för Tysklands centralbank, sa till en publik i Tokyo denna vecka att ”den globala integrationen måste minskas avsevärt för att orsaka en märkbar ökning av inflationstrycket. Och hittills har vi inte sett detta”.

Det finns liten optimism att finna i eurozonen, eftersom orsakerna till den ekonomiska krisen fortsätter med full kraft. Trots det insisterar norska EU-anhängare som Venstre-ledaren Guri Melby oupphörligt på att Norge ska bli medlem i det sjunkande skeppet, eftersom USA har valt Donald Trump till president.

Det måste i så fall ske utan en (för politikerna) irriterande folkomröstning, eftersom motståndet mot EU-medlemskap fortfarande är starkt i Norge.