Det var tidigt på tisdagsmorgonen, det regnade och jag satte mig på motionscykeln i källaren för att åtminstone träna lite. Då ringde telefonen.

Det var en journalist från en radiostation som ville veta om jag hade en åsikt om Berlingskes rapport om att två av tre muslimer över 50 år får sjukpension i Danmark.

Vad tyder det på, sa journalisten, som också ville veta om det här var en kulturkrock – och – vad ”vi” borde göra för att få invandrare med sjukpension tillbaka till arbetsmarknaden?

Det där sista ”vi” fick mig att tappa bollen. Varför ska ”vi”, det vill säga danskarna, alltid lösa muslimernas problem i Danmark? Är inte muslimer ansvariga för sina egna liv?

Uppenbarligen inte.

Nåväl, jag fattade mig kort.

Historien visar, svarade jag, att danskarna är dumma. Och det enda som har en chans att fungera är förstås att ta pengarna från irakier, bosnier, palestinier, libaneser, turkar, somalier och afghaner som har förtidspension. Men både du och jag vet att det inte kommer att hända.

Sedan avslutade jag mina intervaller, duschade och gjorde frukost. Men historien ekade ändå i mitt huvud: Två av tre muslimer i Danmark i min egen ålder beviljas förtidspension. Det är fortfarande ett faktum som jag har svårt att acceptera. Föreställ dig att komma till ett vänligt, främmande land och sedan behandla det som ett hotell… Vilka andra människor i världshistorien än skandinaver skulle någonsin tillåta detta?

Men den sociala verkligheten är inte chockerande, som våra politiker alltid utbrister när de då och då tvingas möta den. Vi vet sedan tidigare att läkare och handläggare delar ut handikappersättning och andra välfärdsförmåner en masse till besvärande eller hotfulla invandrare och deras ättlingar. Det är nog det enda sättet att få dem att lämna kommunkontoret eller läkarmottagningen. Du får förtidspension, och jag får lugn och ro.

Men att det var en så stor överrepresentation förvånar till och med mig.

Är klyftan mellan danskar och invandrare en kulturell klyfta, ville journalisten veta. Det kan man säga att det är. Danskarna går till jobbet, invandrarna går i förtidspension. Skattebetalarna betalar, invandrarna samlar in. Det ser ut som slaveri, men uppfattas som öppenhet och humanism i de kreativa och progressiva klasserna.

Kulturstriden har fått en extra dimension: mellan danskar som förstår konsekvenserna av invandringen, och de som inte gör det. Ändå. Senast erkände den tidigare Venstre-ministern Bertel Haarder att han hade fel i invandringsfrågan, och att han insåg det för sent. Men det är undantaget som bekräftar regeln att skiljelinjerna mellan invandringens vänner och fiender dras allt skarpare.

Så här i efterhand har åren i mitt liv – jag föddes 1968 – varit en lång, progressiv resa in i ett ständigt tilltagande mörker. Visst har fler fått det materiellt bättre ställt och vi har fått mer teknik, underhållning och digital frihet. Men andligt och politiskt har det varit ett stort steg tillbaka, som lett oss in i en humanism som ersätter kristendomens medvetenhet om synd med en diffus, universell kärlek till mänskligheten.

Influerade av dessa strömningar terapeutiserades danskarna till en början med hjälp av psykologi, sociologi och existentiell offermentalitet. Därefter feminiserades danskarna i ett långvarigt uppror mot maskulinitet och patriarkat. Sedan pacificerades de, det vill säga de avväpnades och smyckades med budskap om fred och ingen fara, så att det inte längre finns något territoriellt försvar, för att inte tala om luftvärn, armé, artilleri, ubåtar eller så mycket som en fregatt som kan segla.

Medan denna dekonstruktion pågick öppnades våra gränser för immigration från hela världen, och alla försök att markera en gräns förhindrades av konventioner och internationell lag.

Sist men inte minst islamiserades danskarna. Processen pågår fortfarande, men visar inga tecken på ideologisk eller demografisk försvagning, än mindre verkar den möta något betydande motstånd. Otroligt nog.

Var den här resan slutar vet jag inte. Men jag vet att den fortsätter, och så länge den fortsätter kommer pengarna en dag att ta slut. När välfärdsstaten globaliseras till döds börjar slutspelet.

Sen är det nog inte så många som sitter i källaren och tränar på en ergometercykel. De kommer sannolikt att vara upptagna med andra, mer angelägna utmaningar och behov.