När Parisavtalet undertecknades 2015 stod det klart att EU gick ”all in” för att ta kontroll över det framtida klimatet. Publikum trodde att det här skulle bli ett politiskt miljöprojekt som så många andra: Viktigt, ja, men ändå ett sidoprojekt jämfört med allt annat viktigt i samhället. Så var fallet med kampen mot barkborrar, blyhaltig bensin och CFC-gaser och surt regn. Vad väljarna i Europa aldrig förstod var att klimatpolitiken var ett helt nytt politiskt rovdjur, från en ny och totalitär globalistisk elit som vill omvandla EU till ett nytt imperium, styrt av en totalitär, grön moralism från FN och WEF. För det är vägen till mer makt, pengar och prestige.

Därför är klimatprojektet inte ett politiskt ”sidoprojekt”: Det är en allomfattande och allförtärande social revolution, som Jonas Gahr Støre olycksbådande sammanfattade 2017 med sitt absurda ”vi ska leva på att rädda klimatet”. Även internt i Arbeiderpartiet skrattade man lite nervöst åt detta, och tog det som en metafor för att säga att ”klimat är viktigt”.

Men de flesta Ap-politiker har aldrig varit en del av EU:s eller FN:s inre elitkrets, eller blivit inbjudna att tjänstgöra i World Economic Forums privata armé av politiska agenter. Och även om hela Stortinget tycker att undertecknandet av Parisavtalet 2015 var ett lysande steg framåt, var jag och andra politiska analytiker allvarligt oroliga. Det var då vi började framföra våra välmotiverade varningar – men det var för sent. Klimathysterin var redan utom kontroll.

En stadig och snabb glidning mot extremism och totalitärt styre

Varken väljare eller Ap-apparaten förstod att Støre och maktapparaten omkring honom hade förvandlats till något helt nytt, precis som med Erna Solberg & Co i Høyre: Politiska robotar för främmande makt hand i hand med kvasi-religiösa, fanatiska krafter som skulle ”rädda världen” och skapa ett framtida grönt och rättvist paradis baserat på fria fantasier. Och allt annat var (och är fortfarande) irrelevant. ”Vi MÅSTE” är och förblir deras viktigaste och enda argument. Alla klimatdiskussioner hamnar i slutändan där: ”Vi MÅSTE  – annars går jorden under!” För det är skrivet i klimatbibeln, skrivet av klimatkreationistiska ”forskare” som betalas av politikerna själva.

Även i Arbeiderpartiets lokallag trodde man så sent som 2017 att förnuft, sociala hänsyn, faktiska resultat och rättvisa också skulle styra klimatpolitiken, tillsammans med fakta, matematik och ekonomiskt ansvar, men icke: Arbetare och andra socialister älskar att tänka i grupp , så det dröjde inte länge innan hela organisationen lojalt gick med i O’ Store Støre Ledarens religiösa klimatprojekt och hans revolutionära idéer, ärvt från Gro Harlem Brundtland, Angela Merkel och Al Gore. Samma sak hände i Høyre under Erna Solberg. Plötsligt styrdes hela maktstrukturen av Miljøpartiet De Grønnes (MDG) fanatiska klimatpolitik, något som MDG paradoxalt nog tappade stöd för.

Det var enkelt att få med sig statsförvaltningen i klimatgalenskapen: Människor som jobbar i offentlig sektor måste följa reglerna. De får betalt för att genomföra den politik väljarna har valt, och får inte på något sätt motsätta sig de sittande makthavarna. Men för säkerhets skull införde Stortinget klimatlagen 2019, vilket i praktiken gör det straffbart att motsätta sig eller tvivla på klimatprojektet. Samtidigt införde NRK sin journalistiska ”nollpunkt”, som gjorde det olagligt att publicera något som ifrågasätter klimatkrisen. Då saknades bara en faktor: det privata näringslivet, som politikerna inte har någon formell makt över.

Norges offentliga sektor var drabbad av klimathysteri, men näringslivet måste med

För att genomföra det totalitära klimatprojektet var politikerna också tvungna att få med sig näringslivet i det kollektiva vansinnet. Politiker kan inte blanda cement eller köra grävmaskin. De kan inte bygga vindkraftverk, kolavskiljningssystem eller elektrifiera samhället. De vet faktiskt ingenting, men känner sig ändå ytterst kompetenta för att konstruera framtidens energisystem, transportsystem, ekonomiska system och sociala system. Vad kan gå fel?

Men eftersom den politiska eliten inte har någon makt över näringslivet, återstod en viktig fråga: Hur skulle de få hårdnackade affärsmän, kapitalister och profitörer att ge upp sund och konservativ företagsekonomi, försiktighet och vinstfokus för att istället bli miljö- och klimataktivister med ett totalt fokus på ett högriskabelt samhällsexperiment utan empiriskt resultat eller lönsamhet? Hur får man någon att överge det fyrkantiga resonemanget från handelshögskolorna som säger att man ska tänka på vinst, till att bara tänka på politik? Tja, det finns bara en möjlighet: Pengar.

Krämare kan köpas

Om du ska göra en privat profitör till ditt politiska verktyg för att genomföra politiska projekt måste du betala för det. Krämare skiter i var pengarna kommer ifrån, de bryr sig bara om att de kommer och att bokföringssiffrorna blir svarta. Business var den sanna mångkulturen och globalistiskt inriktat 5000 år innan Støre föddes. Business är business, och den som tjänar mest har vunnit. Därför måste klimatpolitiken ändå göras lönsam och med det följde en hel rad logiska steg:

Näringslivsorganisationer, som NHO och Regnskap Norge, var tvungna att infiltreras för att gå i bräschen för klimatfrågan, genom att garantera ”risklindring”. Statligt finansierade organisationer som Zero och Energi Norge måste inrättas som kunde infiltrera styrelserummen. Kapitalistiska arenor som Arendalsuka [Norges motsvarighet till Almedalsveckan; reds. anm.] måste förvandlas till politiska cirkusar baserade på planekonomi. Och sist men inte minst: en lavin av subventioner måste utlösas, utan kontrollsystem eller krav på resultat. ”Vem vill ha pengar för att bygga de klimatåtgärder vi politiker beställer?” Alla räckte upp handen. Money talks.

Därför slogs offentliga skattepengar sömlöst samman med privata vinstintressen i ett offentligt/privat samarbete. Det gjorde alla till så goda vänner att ingen längre kunde se vem som är politiker med offentliga pengar och vem som är en privat profitör med privata aktieintressen. Støre och Vestre var perfekta för det här jobbet: Båda är mångmiljonärer, båda har kapitalistiska pengar bakom sig, bor båda i Norge och båda talar flytande Handels-lingo.

Och vad blev resultatet av att riva kontrollapparat-dammen och låta hundratals miljarder offentliga subventionskronor flöda fritt över kapitalismens pengahungriga fält? Business-boom, baby! Plus framgång för klimatpolitikerna. Nu kunde inget gå fel med det ”gröna skiftet”. Alla var ombord och alla kritiker åsidosattes. Hurra!

En förbluffande metamorfos

Innan klimathysterin grep hela vårt land, sysslade exempelvis ledningen på Yara med lönsamhet, pengar, vinst, konkurrenskraft och sådana gammaldags saker. Som genom ett trollslag fick dock klimatkrisen Yaras styrelse och alla andra hårdnackade affärsmän att bli mjuka samhällets stöttepelare som ägnade sig åt gröna värden, klimatkrisen, miljön och att rädda både planeten, naturen, mänskligheten och jordens klimat. Politiken och butiken blev plötsligt en stor lycklig familj – med delad ekonomi. How convenient. Detta är också en pengapump för korruption och alla älskar det.

På två decennier har styrelserum över hela Europa till synes gått från att vara fyllda med profitörer och giriga kapitalister fokuserade på aktieägarnas bästa, till att vara fyllda med gröna hippies, miljöpartister och socialistiska sociala aktivister som bara är intresserade av att göra det som är bäst för politikerna och klimatet. Så ser det i alla fall ut på deras hemsidor: Istället för att fokusera på att skapa lönsamhet genom konkurrens har industrin i EU blivit en tävling om vem som kan pissa högst på den gröna klimatstolpen. Och alla tycker att det är lysande, naturligt och oundvikligt, för ”det gröna skiftet” får inte misslyckas. I så fall kommer jorden att gå under. ”Vi MÅSTE!” Remember?

Företag och skattebetalare som ett revolutionerande verktyg

Affärslivet är bl.a. omvandlats från system till att skapa vinst och skatteintäkter för staten under lång tid, till att vara statens verktyg för att förverkliga politiska ”stora visioner och ambitiösa mål”, skapa ett helt nytt samhälle, med ett nytt och oprövat energisystem, nytt och oprövat ekonomiskt system baserat på ny och oprövad teknik – och allt måste och måste göras i uttrycklig hastighet, utan riskbedömningar eller debatt, för även då kan jorden så småningom kollapsa. ”Vi MÅSTE!”

Detta är e-x-a-k-t samma sak som hände i Sovjetunionen under Stalin, och i Kina under Mao. En ideologisk blåkopia, även om medlen och metoderna följer västerländska och moderna linjer. Støre och Solberg förstår inte detta, och därför kallar de det ”konspirationsteorier” när någon påpekar det. Samtidigt vill de inte delta i debatter, eftersom deras spindoktorer har svårt att hitta övertygande motargument, utan att helt förstå varför. Jo, det beror på att kritikernas påståenden är korrekta.

Företagsledare har därför avvikit från sin ursprungliga uppgift och snarare gjort sig själva till klimatpolitikens förlängda arm, så att gröna visioner och klimatmål kan nås, oavsett risk och kostnader. Åtminstone är det så det ser ut på ytan, för denna uppgift har inte åtagits gratis. Det är det som skiljer grön kommunism från röd kommunism.

Den röda kommunismen tär på arbetarklassens entusiasm och arbete i fattiga länder. Grön kommunism tär på arbetarklassens entusiasm, pengar, värderingar och framtid i rika länder – men ingen av kategorierna kommer någonsin att lyckas. Klimatpolitiken är historiens största överföring av offentliga pengar till privata profitörer, med noll krav på resultat eller återbetalning när den misslyckas. För att ”vi MÅSTE”. Men även om alla klimatåtgärder misslyckas i slutändan kan profitörerna behålla pengarna. Ser du vart detta tar vägen?

Vad är det egentligen som händer?

I början av förra året varnade verkställande direktören på Herøya industripark, Sverre Gotaas, för att det inte skulle finnas tillräckligt med el för att minska CO₂-utsläppen från industrisektorn. Men han är ju ingen politiker, så varför bryr han sig mer om ”klimatmål” än lönsamhet, ramvillkor och att det som är ett hörnstensföretag för samhället omkring honom inte gör katastrofala felinvesteringar som kan hota hela framtiden? Det finns ingen logik. På ytan.

Det som verkligen händer är att alla EU:s företagsledare frestades av en offentlig penningkälla som var helt oemotståndlig, och eftersom klimatpolitiken och ”taxonomin” var oundvikliga och ändå skulle tvingas på allt och alla till enorma kostnader (eftersom ”vi MÅSTE”), blev det viktigt att ”yla med vargarna” och göra det bästa av katastrofen. Det råder heller ingen tvekan om att det finns många företagare och näringslivsaktörer som på allvar tror på klimatkrisen, klimatpolitiken och de ”lösningar” som lanseras lika snabbt som de kollapsar.

Genom en blandning av girighet, grupptänkande, konkurrens, fatalism och kortsiktighet blev näringslivet i EU helt enkelt omkört av politisk aktivism – och istället för att mobilisera, protestera och sätta ner foten för det livsfarliga klimatexperimentet ”energiomställning” och ”grönt skifte”, anslöt sig näringslivet till dödsspiralen som i praktiken är en livsfarlig ekonomisk bubbla, byggd på offentliga pengar.

Men de som hade protesterat skulle inte ha fått några klimatförändringspengar. De skulle ha konkurrerats ut av subventionerna som var avsedda att snedvrida konkurrensen. See? Det är en självförstärkande ekonomisk dödsspiral. För ”vi MÅSTE”, och det är bråttom. Det finns ingen tid för diskussion eller för att tänka.

Skattebetalarna står för räkningen för forskning och utveckling

När man tittar på utvecklingen skulle man kunna tro att alla krämare, profitörer och cyniker har blivit gröna hippies, men nej: De allra flesta profitörer i Norge och runt om i världen ger fortfarande f-n i både CO2-utsläpp, klimatkrisen och bubbelekonomin, och skrattar högt åt hela klimatpolitiken i slutna rum.

De tar pengarna som erbjuds och skrattar hela vägen till banken, för vad Yaras styrelse kan ha insett är detsamma som många andra toppchefer över hela EU kan ha insett: Klimatpolitiken är en möjlighet för skattebetalarna att stå för notan för tekniska experiment, forskning och utveckling, som ändå måste genomföras någon gång i framtiden.

Om världen får slut på kolväten någon gång om 50-100 år, och energipriserna exploderar, hur kan då Yara fortsätta sin verksamhet och överträffa alla? För med en växande befolkning kommer världen bara att behöva mer och mer konstgödsel, som idag är baserat på fossil naturgas. Utan konstgödsel kommer världens livsmedelsproduktion att kollapsa, vilket kommer att utlösa en världsomspännande svält som kommer att få Holodomor i Ukraina att framstå som en bagatell.

Dumma klimatpolitiker kan ha gett Yaras ledning och företagsledare över hela EU ett presentpaket genom att beordra en ”omstrukturering” som alla i ledningen visste inte skulle löna sig, lyckas eller behöva genomföras nu – men resultaten av forskningen kan vara guld värda i alla fall i framtiden. Med andra ord ett gott gammaldags vinstintresse – så kanske företagsledare inte är så dumma som de framstår?

För krämare spelar det ingen roll att denna politiskt beordrade framtidsforskning kostar blod, eftersom den ekonomiska risken ”avlastas” av staten, och det finns inget krav på återbetalning när ”klimatåtgärderna” ställs in, dras ner eller sätts ”på paus”. Och med det i åtanke blir satsningen på batteriflygplan, batteribilar, vätgasfartyg och elproduktion i företag över hela västvärlden plötsligt lite mer vettig. En gång krämare, alltid krämare. Makten spår, men pengarna rå’r. Alltid, utan undantag. Följ pengarna så kommer du alltid fram till sanningen.

Mäktiga affärsintressen tackar så mycket för pengarna

Detta är förmodligen samma strategiska idé som kinesiska ledare har angående introduktionen av batteribilar i Kina: Det har ingenting med klimatpolitik att göra, utan är snarare ett strategiskt drag för att sprida energibehovet över flera källor, minska användningen av kolväten, och uppnå lägre föroreningar på lång sikt. För är det något maffiakartellen som styr Kina är bra på så är det att tänka på långsiktiga ramvillkor för sig själva och sin egen makt.

Skattebetalarna i västländer står för notan för ”omställningen” runt om i världen, som i alla fall måste komma någon gång i framtiden när världen kommer att få slut på olja, kol och gas om många, många decennier – så det är egentligen ingen brådska. Vi ”måste” ingenting ännu, men det är mycket bättre att du betalar för dessa tekniska experiment än att företagen själva måste betala för forskning och utveckling (R&D) i framtiden, som företagen har fått göra i konkurrens med varandra under de senaste 200 åren – med hög risk för att forskningen inte leder till något och pengarna går till spillo.

Denna vansinniga spendering av offentliga pengar på privata aktörer kan visserligen leda till en gigantisk ekonomisk kollaps för samhället, men det är inte företagsledarnas problem. Vem bryr sig? De kan bara flyga vidare till grönare ängar. Lite gratispengar är bättre än inga gratispengar, och politikerna skulle hur som helst tvinga fram spenderingen av pengarna genom sin klimathysteri, totalitära taxonomi och strävan efter ouppnåeliga ”klimatmål”. Så företagsledarna gör det bästa av situationen, så som de alltid gör oavsett om det gäller krig eller masshysteri. Det är så det går ihop.

Att du går i konkurs är det ingen i pengacirkusen som bryr sig om. Vem är du, liksom?